Enomaticviner på Bryssels flygplats

Året är 2010. Europas flygbolag lider svårt. Nu är detta en vinblogg och inte en reseblogg, så jag nöjer mig att nämna orden finanskris och Eyjafjallajökull. I denna situation borde flygbolagen rimligtvis vara mycket måna om de betalande resenärer de faktiskt har kvar. ”Europas punktligaste flygbolag” passar då förstås på att aktuell dag ställa in dagens sista direktflyg från Bryssel till Stockholm. Eftersom vi som tur är inte pratar om ett billigt irländskt låtsasflygbolag, har de åtminstone ett alternativt förslag senare samma kväll att erbjuda, nämligen att flyga via Köpenhamn. Det dejlige København! Kongens by! Vem kan ha minsta lilla emot att avlägga en visit där? Ja, det skulle då vara de som hade tänkt resa något helt annan stans, eller de som föredrar direktflyg framför ett irriterande byte, eller de som inte tycker att det är alltför underhållande att komma till Arlanda först vid midnatt (då förbindelserna blivit klart sämre), eller de som tycker att Kastrup inte är ett dugg dejligare än någon annan storflygplats, framför allt inte vid 22-23-tiden en vardagskväll då det mesta ändå är stängt. Nåväl, inget ont som inte har något gott med sig, för denna sena avgång gav mig en dryg timme extra på Bryssels flygplats vid en tid då saker i alla fall var öppna där. Den spenderade jag i den mycket trevliga vin- och tapasbaren Beaudevin. Just det, det fanns faktiskt en vinkoppling i detta raljerande över det försenade flyget!

Beaudevin har både sedvanlig manuell betjäningsdisk och två Enomaticmaskiner (en för vitt och en för rött) där vinerna kan köpas i portioner om 4 cl och uppåt med ett förbetalt kort, och där de förvaras under inertgas. Denna finurliga uppfinning får nog betraktas som kanske den finurligaste mat- och dryckesrelaterade mekaniska uppfinningen sedan bakmaskinen (”årets julklapp” 1988). Har man en liten stund över efter att man väl tagit sig genom säkerhetskontrollen, är detta ställe ett utmärkt ställe att fördriva just den stunden. För vinurvalet står Fiona Morrison M.W., och även om det förnyas regelbundet, har jag intrycket att detta inte sker oftare än med ett par månaders mellanrum. Sortimentet brukar ha viss spridning i prisnvå och jag kan nämna att det vid ett tillfälle fanns Château d’Yquem att tillgå (vilket jag inte utnyttjade eftersom jag var på språng).

Och så till vinerna. Det blev tre vita och två röda, varav ett icke-Enomatic-vin.

Trimbach Pinot Blanc 2007, Alsace
Doften klart parfymerad, och verkligen med toner av ”tung damparfym” (lavendel?) och lite bulldeg på det. Drygt medelfyllig, fruktig smak med päronton, rätt bra syra och fruktig eftersmak plus en antydan till alkoholbett. Doft och smak är inte helt i harmoni, och doften klart udda för en druvsort (se dock alldeles nedanför) som brukar ge rätt neutrala viner, men aromerna i grunden rena. Undrar om något överskott från parfymbutiken letat sig in i vinet? (Se efter beskrivningen av vinerna för mer om detta – jag tyckte liknande om flera av vinerna denna dag.) 83-84 p. Fiona M. tyckte att vinet skulle ha aromer av svarta vinbär, passionsfrukt, grapefrukt och krusbär – vilket detta inte hade men också låter mer som Sauvignon Blanc med lite Riesling inblandat än som en neutral druvsort. ”Parker”, d.v.s. Wine Advocate (i detta fall i realiteten David Schildknecht, ett bra namn i Parkers stall) gav vinet 85 p våren 2010.

Anmärkning: efter att ha provat ett helt annat vin (Pontet-Canet 2007) från Enomatic och även där känt bulldegsaromer, är jag rätt säker på att denna arom är en ”reduktionsdefekt” från för lång tid under inertgas i maskinen. Förmodligen är Pinot Blanc ingen kioskvältare, så det hade blivit dålig omsättning på just denna. I detta fall var vinet inte alls förstört, bara inte särskilt typiskt. Parfymtonerna i de olika vinerna är fortfarande oförklarade.

En liten kommentar om druvsorter i ”Pinot Blanc” från Alsace när jag ändå håller på. Förvirrande nog är det tillåtet att använda såväl äkta Pinot Blanc som Auxerrois, Pinot Gris och vitpressad Pinot Noir i valfria proportioner i AOC Alsace-flaskor det står ”Pinot Blanc” på. Eftersom det odlas märkbart mer Auxerrois än Pinot Blanc i Alsace (Frankrike hade år 2007 sammanlagt 2330 ha Auxerrois och 1304 ha Pinot Blanc, nästan allt av detta finns i Alsace), och den senare dessutom ska räcka för en massa Crémant d’Alsace, lär det ofta vara mer Auxerrois än Pinot Blanc i Pinot Blanc. Om detta gäller även vinerna från klassiska hus som Trimbach vet jag inte. Beteckningen skall alltså läsas som Pinot (Blanc), och förr hette vinerna ofta Pinot d’Alsace. Personligen tycker jag att det vore bättre att tillåta beteckningen Auxerrois, om det nu är det man odlar, och kräva att Pinot Blanc faktiskt är äkta Pinot Blanc.

Château de Rochemorin Blanc 2007, Péssac-Léognan, Bordeaux (André Lurton)
Vinet nyligen utvärderat i ett annat inlägg på denna blogg, och här blir det således ett återbesök.
Tydlig fatdoft med smörton, gula äpplen, lätt blommig med toner av vita blommor. I smaken gula äpplen, relativt fyllig, hygglig syra, viss beska i eftersmaken. Eventuellt lite mer aromatisk än när det nyligen provades på halvflaska, men samma brist på citruston & friskhet denna gång jämfört med andra årgångar, även om det är matigt, således sig myckte likt. Samma bedöming igen, 85-86 p. Som påpekades då, de flesta årgångar av Rochemorin brukar vara lite bättre än så här. Finns på SB för 149 kr som nr 4128.

Marchesi di Barolo Gavi 2008, Piemonte
Druvsorten heter Cortese, med DOCG:n Cortese di Gavi; Gavi är en ort.
Rätt sötaktig doft av mogna äpplen, aningen persika, antydan till honung. (Hade faktiskt först lite parfymton – är apparaten dopad med parfym eller?) Klart frisk smak med diskret fruktighet, lite citrustoner, tydlig syra, markerad mineralton, sval mintighet. Klart elegant. 87-88 p. Har provat Gavi någon gång förut, men hade inget jättetydligt minne av hur den ”borde” vara. Den doftade nästan som en diskret Riesling, men helhetsintrycket är mer att den är lite lik en riktigt bra Muscadet. Skulle passa utmärkt som aperitif och till lättare/elegantare skaldjursrätter.

Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet 2008
Shiraz (normalt majoriteten, kanske 2/3) och Cabernet från South Eastern Australia (d.v.s. en kollektiv vinregionsbeteckning som omfattar huvuddelen av Australiens vingårdar)
Vinet hörde ihop med min tapastallrik och kom direkt från en flaska, ej från Enomaticen.
Klart purpurfärgat. Sötaktig doft, björnbär, lite chokladton, tydligt Nya Världen/Australien-stilad doft. Klart sötaktig smak, generöst, mycket fruktigt med mörka bär (björnbär), tydlig alkoholton, relativt mycket tannin men av det vänligare slaget, lite ”fat”beska går igenom, lite alkoholdominerad eftersmak. Fantastiskt lättgillat – opretentiöst och ”mycket vin”. Shirazen märks för tydligare mer än Cab-komponenten i min näsa. Vinet är väldigt australiskt, på det där ”nidbild av Nya Världen”-sättet som lätt kan framkalla den värsta sidan av vinsnobben i frankofiler och liknade folk. (Moi?) Så jag ska försöka motstå den frestelsen och bedömer det med 84-85 p.

Jag kan dock inte låta bli att fundera i dessa termer: tänk vilket fantastiskt vin detta hade varit med 1% lägre alkohol och mindre sötma, om man kunde få behålla samma frukt, koncentration och tanninstruktur i den skepnaden. Då hade detta nog varit ett vin som haft bättre balans och motiverade 88-90 p. Jag är för övrigt mycket förvånad över att SB anger ”mindre än 5 g/l socker” på detta vin. Smaken ger ett klart sötaktigt intryck, som inte bara är typisk fruktsötma eller alkoholsötma från de 13,5%. 89 kr på SB under nr 6253. Även om jag inte helt uppskattar stilen, går det inte att komma ifrån att om man tycker det är drickbart, är det klart prisvärt – man får tveklöst väldigt mycket vin för pengarna! Passar säkerligen som grillvin, funkar med söta tillbehör. Lite samma stil som många ”grillvänliga” boxar men mer ”punch” och koncentration.

”Parker”, d.v.s. Wine Advocate (i detta fall den något inflationsbenägne Jay Miller) gav vinet 87 p i slutet av 2009 och rekommenderade att dricka det 2009-2015. Sviten av poäng för de senaste årgångarna är 2004: 91 p (Parker själv), 2006: 91 p (Jay Miller), 2007: 88 p (Jay Miller) och så 2008: 87 p. Nu var det inte 2004 eller 2006 jag hade framför mig, men i den här stilen och prisnivån är jag förvånad att man hamnar över 90 p, särskilt om man tänker på vad som brukar krävas av en Bordeaux för att komma upp till 90-91 p, och vilken prishöjning för aktuell årgång ett enklare klassificerat slott kan göra om de går från 87-88 p till över 90 p. Inte blir jag mindre förvånad över att Miller för 2006:an år 2007 tyckte ”drink 2010-2022”. OK, fruktdrivna Nya Världen-rödviner tål att lagras mycket längre än många gör/tror, men ska man generalisera händer det på ett rimligt antal år inte alltför mycket med dem (mycket mindre än med exempelvis en Bordeaux) annat än att tanninerna mjuknar lite. Så om ett sådant vin inte har några aggresivt störande tanniner (vilket i alla fall inte 2008:an hade) kan jag inte riktigt se hur man rekommenderar tre års lagring efter köp som minimum. Särskilt inte som The Wine Advocate ofta har en rätt ung drickrekommendation, vilket nog innebär att många absolut inte vill underskrida ”drick efter”-datumet. Jag tror heller inte att Penfolds avsikt är att detta vin skall vara lagringskrävande, för de skriver ”Koonunga Hill’s reputation has been built upon its affordable price, its approachability in its youth… [T]his wine [has] immediate current appeal and outstanding cellar-ability over the medium term.” Medium term för affordabla viner är inte 16 år, snarare skulle jag säga 5-8 år. Nåväl, det är bara att notera ett fall till där Jay Miller har visat sig opålitlig som vinbedömare. Att Parker låter honom hålla på är rätt märkligt, för han verkar kontinuerligt undergräva The Wine Advocates anseende.

Château Bernadotte 2006
Haut-Médoc i Bordeaux, egendomen ligger alldeles utanför gränsen till Pauillac, och Bernadotte brukar ha lite drag av den appellationens stil. F.n. har de 50% Cabernet Sauvignon, 44% Merlot, 4% Cabernet Franc och 2% Petit Verdot i vingården.
Parfymerad doft, mörka bär med lite fat- och chokladtoner. Efter att ha doftat på detta vin, är jag tyvärr säker på att det finns någon form av damparfym i Beaudevins Enomaticar denna dag! Stram smak med tydliga och lite småtuffa tanniner, svarta vinbär, tydlig syra. 87-88 p. Är ung, kanske risk för att den snart sluter sig i några år? Köper man denna är kanske ett återbesök om 5 år snarare att rekommendera. Bernadotte har haft rykte om sig att göra rätt traditionellt stilad Bordeaux som behöver tid, och detta var mitt intryck när jag provade 2001:an (tror jag) för några år sedan. Jag undrar om inte detta vin, trots att det är klart klassiskt i stil, faktiskt är mer tillgängligt i detta unga skick än tidigare årgångar. Ser på deras webbsida att de varit i processen att öka andelen Merlot, vilket kan vara en förklaring. Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande köpte dem 1997, och de gillar ju Merlot ovanligt mycket för att vara ett Pauillac-slott. (Pichon Comtesse inkl Bernadotte köptes 2007 av Roederer.) När man provar detta vin bredvid Koonunga Hill – verkligen två olika stilar av rödtjut, trots att båda är Cab-blends – framstår det nästan som elakt snarare än elegant. Men man känner tydligt att det är i en stil som har utvecklingspotential.
Parker gav vinet 87 p i början av 2009 och rekommenderade att dricka det 2011-2026. Det är vanligt att jag, precis som visade sig vara fallet här, mer håller med mer om Parkers poängbedömning än drickrekommendation; jag föredrar ofta att förskjuta både ”bäst efter” och ”bäste före” till en senare tidpunkt. Och när jag skriver ”Parker” menar jag Robert M. Parker, Jr., inte Jay Miller.

Jag är väldigt förvånad över den parfymton som fanns i varierande grad i alla fyra Enomatic-viner. Den gick att mer eller mindre vädra bort, och jag tror inte att den påverkade mina omdömen. Men konstigt var det. Enomatic ska väl använda kväve som inertgas, och hur får man in parfymaromer i tuberna eller automatens gasledningar? Har någon annan stött på detta fenomen i andra Enomaticar? Jag har besökt Beaudevin förut utan att få detta intryck, även Terrenos i Stockholm och ett par andra ställen.

Och så ett litet P.S. för de som inte hänger med på en nog rätt typisk belgisk ordlek. Namnet Beaudevin lär vara tänkt att låta likt namnet på belgarnas förra konung, Baudouin. Om man undrar hur -ouin så enkelt kan bli till -vin bör man veta att hans nederländska namn var Boudewijn, och ändelsen -wijn är mycket riktigt det nederländska ordet för vin.

Uppdatering (11 sep): Har nu lagt till Parker-poäng för de viner som visade sig ha sådant.

Läs den engelska versionen av samma inlägg här.

Detta inlägg publicerades i Alsace, Australien, Bordeaux, Piemonte, Pinot Blanc, Sauvignon Blanc, Vinbar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Enomaticviner på Bryssels flygplats

  1. Pingback: Foire aux Vins hos Chai & Bar, del 1 | Vintomas vinblogg

  2. Pingback: Malbec från Acahval-Ferrer och några andra argentinare | Vintomas vinblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s