Champagneprovning från miniflaskor

Att skriva om Champagne en god bit in i januari kanske inte är den allra bästa tajmingen för en vinblogg. Men å andra sidan har ju denna amatörskrivna blogg mindre behov av att vara kommersiellt korrekt orienterad än förmodat professionella kommersiella tryckta alster som, tja låt oss säga Livets Goda. (Förklaring till just den jämförelsen finns här, här och här.) Men åter till ämnet. Skulle man skriva om rosé i januari kunde man ju åtminstone försvara sig med att man skriver för personer som flytt landet för varmare trakter under vintern. Men jag har noterat att inlägg om dessa bubbelviner ofta får ganska många läsare (eller kanske inte fullt lika få som andra inlägg), så varför inte?

När jag passerade Bryssels flygplats någon gång i höstas, fick jag syn på ett trepack av miniflaskor (18,75-20 cl) Champagne. Se där, en färdigförpackad champagneprovning, tänkte jag, och dessutom en chans att låta lådtillverkaren François de Fonbelle förbättra sitt rykte efter vad jag skrev om deras box med Bordeaux-ampuller i augusti 2010. Man ska väl inte kunna misslyckas med att lägga tre märkeschampagner i en liten låda, väl?

Nu finns det dock en sak att tänka på. Det sägs ju att en magnumflaska Champagne är lagom för två, om bara en dricker, så knappa 60 cl är ju lite i minsta laget för en provning. Jag la därför till en fjärde miniflaska, en Demoiselle E.O. Tête de Cuvée från Vranken inköpt på Delhaize. Den hade hyllkantsetiketten ”exclusivité”, vilket jag tror måste syfta på vinet i just detta flaskformat. Champagnerna i Paul-François Vrankens stall är brett distribuerade i Belgien (av varuhuskedjorna), vilket kanske inte är så förvånande eftersom han är belgare. (Kombinationen av ett franskklingande förnamn och ett nederländskklingande efternamn är ganska typisk belgisk.) Jag tror aldrig jag sett Vranken eller Demoiselle i Sverige, och har därför ingen erfarenhet av dessa skumpor eller uppfattning om deras stil eller kvalitet relativt andra stora hus. Även Pommery ingår i Vrankens stall sedan 2002, och hans champagnekoncern heter numera Vranken-Pommery. Pommery får betraktas som mycket väletablerad i Sverige, inte minst eftersom årgångs-Pommery har letat sig in på såväl kronprinsessbröllop (kul kommentar, dock har alltid de årgångar av Vintage-Pommery jag provat varit helt OK, och i vissa fall riktigt bra) som flera olika nobelfester (senast 2000, 2001, 2005 och 2006). Men det är ju inget som hänt först efter Vranken tog över ägandet.


Demoiselle Vranken E.O. Tête de Cuvée Brut
€ 8,xx i miniflaska, € 24,99 för helflaska. Anges ha en ”large majority of Chardonnay”, Richard Juhlin anger 85% Chardonnay och 15% Pinot Noir.
Klargul färg. Rätt stor brödig doft med en del rostade toner (rostade hasselnötter), gula äpplen och lite persika. Fruktig smak med citrus, röda äpplen, lite persika, bra syra, bra smakkoncentration, eftersmaken är fruktig och relativt lång. 88-89 p. Välgjord, fruktig och med riktiga champagnearomer. Klart bra och en positiv överraskning!

Nicolas Feuillatte Réserve Particulière
Ljusgul färg med lite oeil de perdrix-ton (eller kortare och på ren svenska: ”Pommac-färgad”). Relativt diskret allmänt fruktig och äpplig doft, gröna äpplen och skal från röda och gula äpplen, citrus. I smaken åter citrus, gula äpplen, bra syra, lite mineralton, syrlighet med antydan till beska i eftersmaken. 81-82 p. Inga direkta fel på den, men höjer sig inte över välgjord Crémant från Loire, Alsace, Limoux eller Luxemburg för hälften eller en tredjedel av priset. Om man vill ha ett krispigt friskt bubbelvin i aperitifstil, och bryr sig om kvaliteten i flaskan snarare än vad som står på etiketten.

Även om Nicolas Feuillatte är namngiven efter en ”riktig person” som var den som startade varumärket, är det ett gigantiskt kooperativ, med individuella bykooperativ som medlemmar och en årsproduktion runt 10 miljoner flaskor. Det betyder att de i volym är drygt en och en halv gånger så stora som Bollinger, Pol Roger och Roederer är tillsammans! En av poängerna med kooperativ, jämfört med att vara sin egen småodlare med årsproduktion av något tiotusental flaskor, är ju möjligheten att kunna investera i bra vinmakningsutrustning och kunna avlöna oenologer. På den skalan befinner sig exempelvis Mailly, årsproduktion ca 500 000 flaskor, som brukar räknas som Champagneregionens bästa kooperativ. Enda fördelen med att vara större än så, som Feuillatte är, torde vara på marknadsföringssidan. En kvalificerad gissning är således att de sneglar väldigt mycket på hur Moët & Chandon (ca 30 miljoner pavor per år) gör på marknadsföringssidan, och implementerar en egen lågbudgetvariant av detta. Moët & Chandon och Nicolas Feuillatte har väl också det gemensamt att deras baschampagner är fullt korrekta och tekniskt välgjorda, men i stilen är rätt anonyma och inte har alltför påtagliga klassiska champagnetoner, och säljs klart överprissatta relativt kvaliteten i flaskan. (Scarlett, hoppas att du förlåter mig för att jag är så hård mot din arbetsgivare!)

Lanson Black Label
Ljusgul färg med lite oeil de perdrix-ton. I doften brödighet, citrus, röda äpplen, mineralton – elegant. I smaken röda äpplen, citrus, mycket distinkt syra (lite brustablett-intryck), lätt beska i mitten, mineraltonad eftersmak. 87-88 p. Stram och distinkt i stilen. Lanson utmärker sig genom att aldrig låta sina Champagner genomgå malolaktisk jäsning, vilket innebär att syranivån är högre. De är så vitt jag vet ensamma om detta för standardchampagne från ett stort hus, för den extra höga syranivån (som i och för sig bidrar till ett krispigt intryck) kan upplevas som lite störande eller t.o.m. plågsam i en Champagne som ska vara ”lättdrucken”. En del producenter av bl.a. prestigechampagner undviker också malolaktisk jäsning, men då mestadels för viner som säljs med viss ålder (och har mycket substans) vilket ger ett annat smakintryck. Lanson har också hög andel Pinot men alltså en syranivå som är minst lika hög som många rena Chardonnay-Champagner. Kombinationen av ”röda toner” (röda äpplen i detta fall) och hög syra är därför det som är typiskt för Lanson. Den höga syranivån gör också att Lanson tål lagring mycket bra. Bland icke årgångsmärkta standardchampagner torde Lanson vara den kanske bäst lämpade för ett par års lagring i egen regi.

Pommery Brut Royal
Ljust klargul, d.v.s. lite ljusare än Demoiselle. Stor brödig doft med rostade toner, specifikt rostade hasselnötter, mer rostad än Demoiselle. Fruktig med gula äpplen, citrus, lite nötig och rostad, aningen beska som ligger kvar i eftersmaken. Doften var härlig, men hade mer beska än någon av de övriga tre, och det drar ner. 84-85 p? I det här fallet tror jag inte flaskan är helt representativ, för Pommery ska inte ha en beska som sänker betyget med flera poäng, och det hade denna flaska. Visst, den är inte tillnärmelsevis lika kraftig som Bollinger, men brukar vara välgjord. Om det inte är denna flaska det är fel på, så inkluderar just denna batch en viss andel undermåligt druvmaterial.

Provningen skedde från bra champagneprovarglas, och jag reserverar mig för att flaskstorleken (som alltid har skruvkork) kanske inte är optimal. Under alla omständigheter är ju vinerna överförda till dessa flaskor, efter att ha jäst på en annan flaskstorlek. (Detta gäller även de allra flesta halvflaskor, även om det finns vissa tillverkare som t.ex. Pol Roger som även direkt flaskjäser halvflaskorna.) Jag hade intrycket att moussen denna gång var mindre långlivad än den brukar vara, vilket kan ha berott på flaskformatet och överföringsprocessen.

Läs den engelska versionen av samma inlägg här.

Det här inlägget postades i Champagne. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Champagneprovning från miniflaskor

  1. Bisty skriver:

    Champagne av Benjaminmodell ska provas på 8000-10000 meters höjd för att komma till sin rätt!

    • vintomas skriver:

      Jo, det var åtminstone i samband med en flygning jag köpte flaskorna. Jag vet att jag har sett skrivet att det lägre kabintrycket faktiskt påverkar smakupplevelsen av viner rätt påtagligt, så det är nog en viktigare faktor än själv flaskstorleken för hur det smakar ombord. Egentligen vore det kanske bra för flygsäkerheten med större champagneflaskor. Jag menar, greppar man en magnumflaska med en bra tvåhandsfattning måste man väl ha ett utmärkt tillhygge för att neutralisera flygplanskapare på nära avstånd? Och Al Quaida är väl renläriga nog att inte vidröra alkohol, så det skulle inte ge något vapen till dem?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s