Tyska röda januari 2011

Som munskänk med avklarade 3-betygsprov har jag en uppsats att skriva någon gång, innan jag är 3-betygare på riktigt. Jag valde ämnet röda tyska viner, men har sedan inte påbörjat skrivandet. Tänkte försöka påminna mig själv om ämnet genom att fortlöpande prova en del av dessa viner och sedan skriva om dem, även sådana av enklare och billigare slag för att få lite bättre överblick. Nu ska förstås inte uppsatsen byggas upp av provningsanteckningar, men även dessa är ju ett sätt att komma igång en smula med skrivandet. Urvalet av dessa viner i Belgien – bortsett från tysklandsspecialisten Langbeen – är så pass begränsat att jag nog snabbt kommer att ha provat alla som går att hitta hos varuhuskedjorna och icke-tysklandsspecialiserade vinbutiker. Jag har här samlat ihop fem provningsnoteringar från viner provade under januari månad, alla Pinot Noir = Spätburgunder.

Pinot Noir 2009, Gräflich von Kageneck’sche
Qualitätswein ”Dry” från Baden, Tyskland, 13% alkohol, € 4,49 på Delhaize.
Ljusröd färg. Fruktig doft av ljusröda körsbär med drag av godisessens, antydan till sötma- och möjligen mycket lätt kryddton. Knappt medelfylligt, fruktigt intryck av hallon och körsbär åter med lite godisessensintryck, lätt sötma, bra men inte alltför påtaglig syra, mycket diskret kryddighet och aningen beska, knappast några tanniner. Ett fullt korrekt vin i lätt och fruktig stil med rena aromer, mycket lättdrucket – i stilen mer ett enkelt och fruktigt rosévin (och ett helt OK vin i den stilen) som låtsas vara ett rödvin genom att rodna ovanligt mycket, kunde man säga. Bas-Bourgogne kan på sätt och vis ofta vara sämre än detta vin, med klart sämre fruktkoncentration, för hög syra, och toner av beska. Samtidigt ger detta vin ett väl ”manipulerat/sminkat” intryck, och saknar egentliga rödvinstoner. 74-76 p, väl ett någorlunda OK prisvärde för sin vinstil.

Personer som inte gillar Pinot Noir skulle förmodligen kunna tänka sig att gissa på Pinot Noir p.g.a. den lätta stilen, men vi som gillar Pinot Noir skulle nog inte känna igen druvsorten p.g.a. att den lilla karaktäristiska kryddton m.m. som bör finnas, inte går att hitta. Med en aning av denna, och bara en aning tannin, hade detta vin kommit upp runt 80 poäng, för godistonerna och sötman kan vara acceptabla på en sådan poängnivå om det finns viss Pinot Noir- och rödvinston.

Vinet finns inte på tillverkarens hemsida, där enbart vingårdsbetecknade viner finns (men inte så mycket dyrare än denna). Förmodligen en specifik varuhusbuteljering, har baksidesetikett på franska och nederländska.

Kendermanns Pinot Noir 2007
Qualitätswein från Pfalz, Tyskland, 13% alkohol, € 4,67 på Delhaize.
Fruktig doft av körsbär och lite hallon med tydlig vaniljdoft och lätt kryddighet. Fruktig, något sötaktig smak, hallon och röda körsbär, viss kryddton, ganska syrligt, lätt eldig, och med spritsig och aningen eldig eftersmak, där en lätt bitterhet gör sig påmind. Eftersmaken känns lite spretig. 78-79 p, OK prisvärde. Ett hedersomnämnade för skruvkorken och en stilren etikett- och flaskdesign.

Här tycker jag att Pinot Noir-karaktären är bättre, men tyvärr är det för mycket vanilj och sötma i vinet, d.v.s. även detta framstår som mycket manipulerat, vilket drar ner poängen en smula. Nog måste det här vara gjort med ekchips? Det är lättare att acceptera detta som ett lätt rött vin i stilen, snarare än enbart som ett rodnande rosévin, men det befinner sig fortfarande i gränslandet mellan rosé och rött. Men säkert inget dumt vin till lätta pastarätter eller kanske kyckling. Jag tror att detta vin är på väg ut ur Delhaize-sortimentet, för 2007 är en rätt gammal årgång för ett vin av denna stil, och jag har provat samma vin för 1-1,5 år sedan. Jag har ett vagt minne av att det då framstod som aningen bättre än det gör nu, och skulle då motiverat någon poäng till. Den spretiga eftersmaken kan nog vara ett tecken på att det snarare är på väg nerför än uppför. Denna flaska var en av två som stod kvar i hyllan i en annan butik än min vanliga, där det ovanstående vinet från Baden verkar ha tagit dess plats. Det är synd, för Baden-vinet är sämre. Å andra sidan hittar jag inte denna Pinot Noir på Kendermanns webbplats, så kanske har de inte fått tag på någon Pinot Noir från Pfalz i senare årgångar tillräckligt lågt pris. Reh-Kendermann är en tysk bulkvins- och vinhandelsfirma som även ligger bakom Black Tower Rivaner, som väl inte står Blue Nun långt efter i anseende…

Jubiläumswein ”140 Jahre” Spätburgunder 2007, Winzergenossenschaft Mayschoß-Altenahr
Qualitätswein trocken, Ahr, 13,5% alkohol, € 7,11 hos tillverkaren (2009)
Ljusröd färg. I doften körsbär, aningen sötaktig, lite undervegetation och kryddighet, aningen blommighet och ekfat. I smaken medelfyllig, körsbär, viss kryddighet, något sötaktigt intryck (men ”fruktsötma” snarare än egentlig ”restsötma”), klart syrligt intryck, en del tanniner och aningens liten eldighet. 85-86 p.

Klart Pinot Noir-typiskt. Att vinet kommer från ett svalt klimat märker man, men det är inte helt Bourgogne-likt utan rätt typisk för just en tysk Spätburgunder: ljus färg, ett kryddigt/örtigt inslag av undervegetation i doften, och aningen intryck av sötma, som nog mer beror på att druvorna plockats sent än på att det finns mer socker i vinet än i andra Pinot Noir. De Ahr-typiska ”skifferaromerna” hittar jag nog inte riktigt här, som tillsammans med den distinkta syran (som däremot finns) och den extra ljusa färgen (även i de mest seriösa vinerna) möjligen ska märka ut dem mot andra tyska regioner. Har man aldrig stött på tysk Spätburgunder förut, går det nog att störa sig på de inslag som avviker från en Bourgogne, och då betygssätter man det nog betydligt lägre än jag. Ska man däremot jämföra med Bourgogne-négocianterna motsvarar detta snarast ett vin på village-nivån snarare än deras regionala Bourgogne rouge, för fruktaromerna går helt mot körsbär snarare än mot hallon och jordgubbar, vilket indikerar bättre druvmognad, och dessutom finns mer av kryddtoner och tanniner, och vinet har kostats på en fatlagring som märks (men alls inte stör). Ser man det på det viset är det fenomenalt prisvärt! Och, jag tycker att inom sin stil – tysk Spätburgunder (eller svalklimats-Pinot i största allmänhet) – är det ett välbalanserat vin.

Det bör nämnas att WZG Mayschoß-Altenahr brukar räknas som Tysklands bästa vinkooperativ. Prisnivån i Ahr, särskilt hos topproducenterna, är generellt hög – det är en region med mycket begränsad produktion, den har status av att vara ”pionjär- och prestigeregion” för de moderna tyska rödvinerna, och den ligger mycket nära den folkrika Köln/Bonn-regionen (vanligt att köpa på plats hos producenter i vinproducerande länder…), och därmed inte särskilt långt från Ruhr med ännu fler potentiella kunder. WZG håller dock generellt en helt OK prisnivå för sin kvalitet. Detta innebär att de faktiskt är dyrare än flera småodlare, men deras kvalitet är klart mer pålitlig än ”icke namnkunniga” småodlare. Tyvärr säljs vinerna inte i Sverige, men om man ska på Moselutflykt med bil, kan jag rekommendera en avstickare på en dag eller så till Ahr, och att då även planera in ett besök i WZG:s butik i Mayschoß, som är öppen sju dagar i veckan och där ingen förbokning krävs.

Ska man anmärka på någonting hos denna tillverkare, så är det flask- och etikettdesignen och ett lite svåröverskådligt sortiment. Jag hittade inget gemensamt drag i utformningen av de olika etiketterna eller principer bakom val av olika flaskformer, och vissa av etiketterna såg rätt anskrämliga ut. Just den här typen av retroetikett (se bilden högst upp, högra flaskan) tycker jag dock är helt OK. Jag tror att de skulle vinna på att hålla sig till en likartad etikettdesign över hela sortimentet, och att trimma ner sortimentets storlek.

140-årsjubileet inträffade för övrigt 2008, så kooperativet är inte bara Tysklands bästa utan tydligen även det äldsta som fortfarande existerar. Detta vin finns åtminstone också i årgång 2008, vilket inte är helt ologiskt. Om det kommer att tillverkas varje år innan det är dags för nästa jubileum vet jag däremot inte.

Spätburgunder ”Für Oos” 2006, Weingut Ernst Sebastian
Qualitätswein trocken ”im Barrique gereift” (=lagrad på små ekfat och ska visa tydig fatkaraktär), Ahr, 13,5% alkohol, € 12 för 50 cl-flaska hos tillverkaren (2009)
Klart ljusröd färg. I doften undervegetation, påtaglig ekfatston, kryddighet, körsbär, lite sötaktiga toner av vanilj, torkade röda bär och körsbärslikör. Drygt medelfyllig, sötaktig attack (nästan svårt att tro att den är ”trocken”) med ganska tydlig eldighet och beska (dock välintegrerad), körsbär (i första hand moreller) och tranbär (association på grund av beskan), bra syra, tydlig kryddighet, ganska tydliga tanniner. 87-88 p?

Det här är ett vin som är en närmast parodisk version av den ”nya vågens” Spätburgunder, som utmärker sig av att försöka få in rejäla kryddtoner och tanniner genom att använda mycket ny ek, men också genom att använda mycket moget druvmaterial. Målsättningen har varit att få ett kraftigt och seriöst rött vin, som kan användas även till nötkött och liknande, och som (inom Tyskland) kan säljas betydligt dyrare än Spätburgunder av mellanklass. Mitt intryck är att de mer namnkunniga tillverkarna efter en period (som för vissa av pionjärerna inträffade redan på 1990-talet) skalade tillbaka den nya eken något för att få mer balanserade viner. Jag köpte detta vin just för att det var lite extremt, men det är på sätt och vis svårt att bedöma. Om man bedömer det med ”bourgognenäsan” påkopplad, uppfattar man det som extremt obalanserat och bedömningen kanske snarare hamnar på högst 80 p och man säger ”ge mig en anonym bas-Bourgogne rouge från en stor negociant, det vinet försöker i alla fall inte vara något det inte är – mon dieu!”. Men jag har försökt att utvärdera det som ett vin i största allmänhet, med acceptans för försöket att göra ett kraftigt vin av närmast övermogen svalklimatsfrukt (och med mycket ljust röd färg), och utan att tillämpa några snäva schabloner för hur just Pinot Noir ska/måste vara. Och det funkar faktiskt till en rejäl bit nötkött, jag har provat. Visst, jag tar mycket hellre exempelvis ett Syrah/Shiraz-vin, men kombinationen är inte alls dålig.

”Für Oos” är för övrigt en dialektal variant av für uns, d.v.s. ”för oss”. Har för mig att de sa att namnet kom sig av att en familjemedlem befarade att de skulle få dricka det själva om de försökte sälja det dyrare än deras tidigare viner. Köpte samtidigt en Spätburgunder Auslese trocken för € 9,50, så detta vin var nästan dubbelt så dyrt (motsvarade € 18 för 75 cl). Kanske var det därför de sålde det i 50 cl-flaskor, för att hålla nere priset per flaska.

Kenzinger Hummelberg Pinot Noir 2007, Dr. Benz
Qualitätswein trocken, Baden, 13% alkohol, € 8,20 i tillverkarens prislista
Relativt ljust mellanröd, lite tegelkant. I doften smultron, lite körsbär, lite multna löv och gödselstack, lite kryddton. Relativt diskret doft, men med eleganta toner, klart aromatisk. Utvecklar mer frukt och kryddton med tid i glaset. Mindre än medelfylligt, bra syra, smak av körsbär (röda och mörka), aningen beska och kryddton, något tannintorr eftersmak. Klart elegant, men lätt avseende koncentration, förvånansvärt utvecklat för åldern. 87-88 p?

Vinet serverades blint i en miniflight på tre viner i en provning med CAV. (Rapport från provningen som helhet kommer snart.) Övriga viner på provningen var 2007:or från två Bourgogne-tillverkare (en med viner från Beaune och en med viner från Givry i Côte Chalonnaise), och vi visste att det i denna miniflight fanns en annan 2007:a. Således var uppgiften att gissa vad som var vad, och vad det hemliga vinet kunde vara. Jag trodde att denna var en Beaune, och att Beaune-vinet (en 1er cru) var en tysk Spätburgunder. Provningsarrangören är trots allt tysk. Frågan är om man ska se positivt på utvecklade Pinot Noir-toner redan nu, eller om man ska vara bekymrad över vinets fortsatta utveckling?

Annons