Funderingar kring skånska viner, del 2: ekonomiska aspekter

Jag fortsätter mina funderingar kring de skånska och svenska vinerna med lite grand om de ekonomiska aspekterna. De är föranledda av ett större reportage i Sydsvenskan om skånska viner.

Prissättningen

Priset på svenska viner (Blaxstas svindyra isviner och växthusodlade viner undantagna) verkar allt som oftast vara sådär 200-300 kr. Den provade Silex 2007:an som var mitt enda svenska vin under 2010 kostade 239 kr år 2009. I beställningssortimentet i skrivande stund finns två vita, 169-199 kr, och fyra röda, 249-347 kr. Två vita för 295 resp. 268,50 (179 kr/50 cl), en rosé för 193,50 (129 kr/50 cl) och ett rött för 283 kr nämns i artikeln som kommande viner.

Jag tycker att det är lite talande att vinerna från Westervin inte är dyrare än de övriga svenska, trots att de odlas i växthus. Det säger kanske något om de nuvarande produktionskostnaderna för frilandsodlat vin i Sverige.

Dessa priser är ganska rejält höga jämfört med andra viner på den svenska marknaden. Jag tycker att det kan vara värt att jämföra med pris- och försäljningsstatistiken för Systembolaget. I deras Lanseringsplan 2011 finns försäljningsstatistik för 2009 per segment. Bolaget sålde detta år 181,5 miljoner liter vin (inklusive mousserande och starkvin), till ett genomsnittligt försäljningspris av 81 kr/liter, vilket såldes motsvarar 61 kr/75 cl. (Har hört att den genomsnittliga vinflaskan i Belgien kostar 4 euro, så med tillägg av alkoholskatt och aningen högre moms talar vi i princip om samma prisnivå.) På Systembolaget säljs 5,8 miljoner liter icke-mousserande på normalstora flaskor över 100 kr. Tar vi inom detta segment viner över 150 kr, såldes det 1,33 miljoner liter = 1,77 miljoner flaskor inom segmentet (d.v.s. mindre än 1% av den totala vinförsäljningen), varav ynka 166 352 liter vitt och 1 167 060 liter rött. De svenska vinerna är således idag prissatta så alla av dem ligger i den allra översta prisprocenten, sett till den svenska betalningsviljan för vin totalt sett.

I det här läget drar jag mig till minnes en dagsutflykt som Brysselsektionen av Munskänkarna gjorde till Luxemburg hösten 2008. En av de tillverkare vi besökte heter Château Pauqué, och mannen bakom heter Aby Duhr. Han kommer från en familj som äger en annan välsedd domän (Mme Aly Duhr) och dessutom bedriver vinhandel. Pauqué är något av hans hobbyprojekt vid sidan av familjedomänen, där han ville göra riktigt bra viner, bl.a. genom att ta ut lägre skördeuttag än de ökänt höga som de flesta luxemburgska tillverkarna tar ut. Han började bl.a. producera en ekad Chardonnay (faktiskt inte så vanligt i Luxemburg), som uppskattades mycket av de som provade den. Han fick då naturligen frågan ”Vad kostar den?”. ”Jag vet inte” hade han då svarat enligt egen utsago, för han hade inte tänkt på saken. Efter att ha tänkt på saken kom han fram till att han ville ha ungefär lika mycket betalt som andra som gjorde liknande i viner av samma kvalitet. Således ställde han sina viner blint mot diverse vita bourgogneviner i olika prisklass, och lät andra personer i blindprovning placera in hans vin i ”rangordningen”. Därefter sattes priset. Detta har för övrigt gjort hans viner extremt dyra för att komma från Luxemburg. ”Om folk inte vill betala det får jag väl dricka upp dem själv” sa han, för han är nog inte så beroende av intäkter från Pauqué för att gå runt. Hans Chardonnay kostade vid detta besök € 25 direkt från honom (och skatterna är låga där). Inte ett fynd men ett OK pris för kvaliteten (i alla fall i årgång 2005 som gällde just då), så jag köpte ett par flaskor.

Jag tror att detta kan vara en sedelärande historia för svenska vintillverkare, på två sätt. För det första bör man ställa sina viner blint mot andra (mer etablerade) viner som man tycker är i liknande stil, och låta andra bedöma dem, om man verkligen vill veta vad marknaden typiskt kan förväntas vara beredd att betala. För det andra bör man nog vara beredd på att dricka upp sina viner själv om man insisterar på att försöka sälja dem dyrare än marknaden tål – prissättning efter minst produktionskostnaden oavsett produktionsvolym och uppnådd kvalitet kan man nog ta och glömma.

När jag ser skriverier om pågående snabb expansion, blir jag därför lite fundersam. Har någon gjort en seriös marknadsundersökning baserad på den kvalitet som uppnås relativt andra viner, och tittat på efterfrågan på olika prisnivåer? D.v.s. hur ser antagandet om sambandet volym – kvalitet – pris ut hos de som nu tänker expandera sina vingårdar eller plantera upp nya?

Produktionskostnad och förväntad volym?

De svenska skördeuttagen är låga. Det talas om 20-25 hl/ha i de datablad jag sett. Den bekväma siffran 22,5 hl/ha eller 2250 l/ha motsvarar 3000 flaskor per hektar och år. Låga skördeuttag omtalas ofta som en kvalitetsfaktor i vinvärlden i stort, men det finns en annan sida av detta: produktionskostnaden. Varje hektar vingård motsvarar ju en viss kapitalkostnad, och en viss driftskostnad per år. Ska denna slås ut på en mindre produktionsvolym blir det dyrt. Visst finns det regioner och appellationer där man ligger på kanske 20-30 hl/ha, men normalt är det fullt möjligt i etablerade vinregioner att ligga runt 50 hl/ha med hög kvalitet, och vita viner ”tål” ofta lite högre skördeuttag än röda utan att kvaliteten försämras. De där 5-euros/70 kr-vinerna från svala områden som jag jämfört med ligger nog ofta på 75-100+ hl/ha.

I Sydsvenskan (s. 16) kan man läsa om den ökande volymen: ”Skåne [har] om några år… över hundra hektar vin”. 100 ha och typiska skördeuttag skulle motsvara modiga 300 000 flaskor per år.

Så vitt jag förstått har lanseringarna hittills på Systembolaget varit på några hundra flaskor per vin, möjligen upp mot tusen. En sådan lansering motsvarar en årsproduktion från 0,1-0,3 ha. Några stycken sådana lanseringar per år motsvarar ändå inte mer än runt 1 ha, möjligen 2 ha högt räknat. Ytterligare lite försäljning via beställningssortimentet och i butiker som lokalt lagerför vinerna och vi är nog uppe någonstans 3-5 ha. Mer än så tvivlar jag på att man har lyckats kränga via Bolis till nuvarande priser och med nuvarande kvalitet. 100 ha om några år skulle, enligt mina uppskattningar, motsvara minst 2o gånger så mycket som hittills.

Jag kan inte tänka mig att till närmelsevis så stora kvantiteter skånskt går att sälja till dagens priser. Har man hittills sålt några tusen flaskor om året, kan ökat intresse säkert innebära att man får sålt något 10 000-tal flaskor till ungefär nuvarande priser. Jag kan tänka mig att en del lokala entusiaster, vinnördar som vill köra en årlig provning av några svenska viner och liknande kan fortsätta att köpa på ungefär dagens prisnivå. Det skulle motsvara ungefär en flaska per år per medlem i Munskänkarna, som visst har 23 000 medlemmar just nu. Men 300 000 flaskor skånskt vin över 150 kr/flaska när den totala vinförsäljningen i prisklassen i Sverige är 1,77 miljoner? Lägg av! Priset skulle rimligtvis behöva gå ner en bra bit i riktning mot genomsnittsflaskans 61 kr för att ens 100 000 flaskor skulle gå att sälja.

Låt oss vara snälla och räkna på vad 99 kr utpris på Bolaget innebär, kanske en rimlig prisnivå för den volymen. Om den bevisade kvaliteten hittills motsvarat sådär 70 kr-viner, men vi lägger på lite marginal för lokalpatriotism, kan det väl vara rimligt med nivån 99 kr även vid lite större volymer. Om jag räknar rätt får leverantören ca 55 kr för en sådan flaska, medan resten är Systemets bruttomarginal, alkoholskatt och moms. Eftersom någon slags grossistfunktion väl behövs mellan odlaren och Bolaget, skulle odlaren kanske få 40-45 kr för en sådan flaska?

Jag skulle således vara mycket tveksam att investera några större pengar i en skånsk vingård eller vineri om produktionskostnaden långsiktigt överstiger sådär 50 kr/flaska exkl. moms och alkoholskatt. Om man har ett bra läge för gårdsförsäljning och hoppas göra hyggligt bra rödvin skulle jag kanske kunna chansa på 60-80 kr/flaska.

Gårdsförsäljning är lösningen?

Att gårdsförsäljning inte är tillåtet är förstås otroligt tramsigt, och att argumentet för detta är folknykterhet och folkhälsa visar hur världsfrånvänd svensk politik och debatt är i vissa frågor. Tror någon vid sina sinnens fulla bruk på allvar att tonåringar i massor skulle åka ut på skånska landsbygden och supa sig fulla på Solaris eller Rondo för 200 kr/flaskan när svartsprit går att köpa på dunk betydligt billigare och på närmare håll? Kanske man kunde ägna eventuell överskottsenergi åt att istället bekämpa exempelvis s.k. ”nätdroger” (flera konstaterade dödsfall årligen) eller illegal försäljning av anabola steroider (koppling till åtskilliga våldsbrott)?

Men frågan är om gårdsförsäljning ger så mycket bättre förutsättningar för den skånska eller allmänna svenska vinnäringen? Förväntningarna tycks vara stora. I Sydsvenskan, s. 12 om Åhus Vingård står att läsa: ”Om riksdagen beslutar om att tillåta gårdsförsäljning av vin kommer vi att inom fem år fördubbla vår vinareal och ha tre anställda. Och jag skulle gissa att antalet vinerier som är godkända av Livsmedelsverket har vuxit från dagens sju till mellan femtio och hundra”.

Tre anställda? Vad kräver det för omsättning? Minst 2 Mkr per år, exkl skatter, om man har lågavlönade anställda som kanske inte jobbar heltid, annars minst 3 Mkr? Hur många besökare räknar man med då per dag/vecka/månad och hur mycket ska de köpa i genomsnitt per person?

Jag tror att gårdsförsäljning skulle öka intresset för de skånska vinerna och inledningsvis öka försäljningen p.g.a. ”nyhetens behag”-faktorn. Jag tror dock inte att det är ett långsiktigt hållbart sätt att kunna ta ut högre priser relativt kvaliteten än vid försäljning via Systembolaget. Vill man köpa mycket och ofta, snarare än att genomföra en kul utflykt, är det alltid mycket enklare att köpa i en butik nära hemmets lugna vrå. Och när man är på kontinenten köper man ju snarast hos producenten för att kunna prova före köp (d.v.s. kvalitets/pris-förhållandet står i centrum) och för att få bra priser. Eftersom skatterna mig veterligen inte kommer att påverkas vid gårdsförsäljning är väl den enda prissättningsmässiga fördelen att man ”kommer åt” grossistens och Systembolagets marginal. Så vingården får väl behålla ca 63 kr för ett 99 kr-vin, snarare än strax under 50-lappen. Skulle detta täcka den totala produktionskostnaden så som den ser ut idag? Jag har inga data för att bedöma om så är fallet.

50-100 vinerier låter f.ö. som om det skulle bli ett vineri per 1-2 ha vingård eller per 3000-6000 flaskor i årsproduktion. Detta låter som ekonomiskt vansinne, och total brist på att utnyttja skalfördelar – eller en hobbyists inställning. Visst, det finns många småtillverkare i t.ex. Tyskland eller Frankrike som gör allt i egen regi med bara 3-5 ha vingård. Men överlag är nog de flesta med en årsproduktion motsvarande bara några tusen flaskor endera medlemmar i ett vinkooperativ med gemensamt vineri (och avlönad personal) eller säljare av druvor till stora vinfirmor.

I sammanfattning: jag tror att en kraftig volymexpansion kräver rejält sänkta priser på de svenska vinerna, med minst bibehållen kvalitet. Jag tror heller inte att gårdsförsäljning i grunden ändrar på detta. Jag betvivlar att de som nu ger sig in i branschen har en helt realistisk syn på förhållandet pris-volym-kvalitet. Resultatet om några år riskerar att bli osålda viner, och i förlängningen konkurser.

I nästa del tänkte jag filosofera över avsaknaden av en etablerad svensk vinstil, och riskerna med en expansion utan att en sådan finns etablerad.

Annonser
Det här inlägget postades i Skåne, Sverige. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Funderingar kring skånska viner, del 2: ekonomiska aspekter

  1. Winepunker skriver:

    Ser fram emot nästa del, det här är något av det bästa bloggosfären producerat i genren ‘kritisk granskning’ .

  2. Stina skriver:

    Wow, Tomas, det här är grävande journalistik! Ser med spänning fram mot del 3!

  3. Bisty skriver:

    Enligt Franzéndomen från 1997 kunde Sverige få bibehålla monopolet bland annat under förutsättning att producenter fick tillgång till marknaden (=Systembolaget) utan diskriminering. Idag har vi ett ordinarie (rullande) sortiment och ett beställningssortiment samt den exotiska möjligheten att specialimportera direkt från odlaren men via Systembolaget. En föga använd metod.

    Jag skulle misstänka att det är många odlare i Europa som anser sig göra såväl bättre som mer prisvärda viner än de nuvarande svenska odlarna som finns representerade på Systembolaget. Det skulle vara intressant att följa en process mot Sverige för att andra europeiska odlare inte ges samma tillgång till marknaden som de svenska odlarna. Den svenske konsumentens intresse för exempelvis en Luxemburgsk Chardonnay är ju ändå större än intresset för en Rondo, eller…? Upp till kamp!

    • vintomas skriver:

      Jag antar att inte någon skulle vara småsint nog att klaga på lanseringar av 300 flaskor eller möjligheten att få sälja via en lokal butik, utan att du syftar på den situation som skulle uppstå om man försöker placera 100 000-tals flaskor av nuvarande kvalitet till nuvarande priser via SB rikstäckande? Ja, det var en aspekt jag inte hade tänkt på. Tja, då är det gårdsförsäljning och beställningssortiment som gäller.

  4. Bisty skriver:

    Hemska tanke – 100000-tals flaskor Rondo och Silex på bolaget!

  5. Winepunker skriver:

    Hear, hear! Jag dränker mig hellre i Chardonnay från Luxemburg än dricker Rondo igen…

  6. Finare Vinare skriver:

    Skoningslöst och underhållande skrivet! Den svenska ”vinnäringen” lär få en rejäl uppförsbacke att jobba i. Om man inte är så smart att man kombinerar exempelvis lammuppfödning med vin och serverar hela klabbet vid egna grillbord som Wannborga. Det kan säkert funka bra om det inte redan gör det.

    55 kr leverantörspris ex moms bör bli 106 kr på SB om man räknar med 19% rörligt påslag, 3 kr fast påslag och 16,19 kr alkoholskatt samt 25% moms på alltihopa.

    Moms på skatt är ju rena galenskapen och påslag i den storleksordningen är ganska upprörande när det gäller produkter som ligger passivt i BS. Dessutom ska importören betala kostsam logistik för BS-hanteringen.

    Inte konstigt att vin är dyrt i Sverige…

  7. ASi skriver:

    Jag tror inte produktionskostnaden ökar särskilt mycket om man går från 1.5 ha till 15 ha, som väl är en typisk storlek på ett familjevineri. Anledningen till att alla svenska egendomar är små kan nog vara att de är i en lärofas. Kostnaden för jordbruksmark är väl dessutom klart lägre i Sverige än på kontinenten.

    Priserna kan nog sjunka ganska kraftigt, men tyvärr, jag tror tyvärr inte att vinet kommer till en sådan kvalitetsnivå att det kan säljas till andra än lokalpatrioter…

  8. Vinola skriver:

    Det är givetvis lätt att vara kritisk och självklart är de svenska vinerna överprissatta men det är ju bara för att de har kunnat vara det. Intresset är otroligt stort. Glöm inte att Sverige som vinnation bara är 10-15 år gammal. Att vi redan har den kvalitet vi har idag tycker jag är fantastiskt. Tänk om 20 eller 50 år vilken enorm kvalitetspotential det finns. Sedan kan det ju mycket väl vara så att någon i Sverige kommer att satsa på volym och större skördeuttag per vinstock och därmed kunna pressa priset avsevärt om det inte är kvalitet utan kvantitet man eftersträvar. Glöm inte heller att världens bästa rosévin är engelskt och tillverkat av Rondodruvan.

    • vintomas skriver:

      Jag håller i huvudsak med, men min poäng var bl.a. att man får ha realistiska uppfattningar om vilken kvantitet som marknaden är villig att svälja till vilket pris, och att det är skillnad mellan ”nyhetens behag” och att uthålligt sälja rätt dyrt annat än om kvaliteten är i världsklass.

      Det rosévin du antyder har gått mig helt förbi. Det brukar vara svårt att få folk att komma överens om vad som är världens bästa röda och vita viner, så vem har bestämt att en engelsk rosé-Rondo är bäst? Jag skulle snarare säga att världens bästa icke-bubblande roséviner kommer från Provence eller södra Rhône (Tavel).

      • Vinola skriver:

        http://www.denbies.co.uk/Publisher/File.aspx?ID=81723

        Hej!

        Det var International Wine Challenge 2011 som utsåg 2010 Chalk Ridge Rosé från sydengelska Denbies Wine Estates som kammade hem priset som bästa rosé. Hoppas länken ovan funkar, annars gå in på Awards på deras hemsida. (Engelska mousserande viner har f.ö. också vunnit en del priser bl.a. i konkurrens med Champagne. Jordmånen i södra England är mycket snarlik den i Champagne).

        Det hela var menat som ett inlägg att det är mycket farligt att ha förutfattade meningar om druvor som man kanske inte känner till så bra. Många har nämligen det om Rondodruvan men då har de förmodligen bara läst vad andra har skrivit och inte provat själv. Så brukar det vara. Jag tycker själv inte att Rondo ger något särskilt bra rött vin (färgen blir märklig och är präglad av släktskapet med den vilda Vitis Amurensis) men däremot rosé på Rondo kan bli riktigt bra även från Sverige. Sedan handlar givetvis allt om personligt tycke och smak. Att slentrianmässigt alltid säga att franska viner är bäst tycker jag är lite tramsigt. Många säger så om de flesta viner. Det är dock ganska vanligt enligt min uppfattning att man i ett blindtest bland en massa andra länders viner svarar något helt annat. Ungefär som att säga att franska viner är bäst för att de alltid varit det men i testerna välja ut helt andra viner. Nu tycker jag också att Frankrike har många goda viner men många av dem är definitivt överprissatta. Blir man berömd som tillverkare/land går det ju uppenbarligen i flera fall kränga rätt stora volymer till överpris trots allt.

  9. Ping: Hällåkra Rondo 2010 – svenskt rödvin | Vintomas blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s