Provningsviner för Munskänkarnas 1-betygskurs

Munskänkarnas 1-betygskurs (den första kursen i kurshierarkin) förmodas kursdeltagarna på slutet kunna känna skillnaden mellan ett enkelt bordsvin och ett kvalitetsvin, vilket testas praktiskt med fyra viner, två vita och två röda. Man måste få rätt på båda vinparen för att bli godkänd, och det är alltså två ”kryss i rutan” som krävs, inte någon ursprungsbestämning. D.v.s. 25% sannolikhet att få rätt om man bara chansar… På nästa nivå, druvkursen, är det däremot bara 2,8% chans (1 på 36) att få rätt om man chansar. Eftersom 1-betygskursen fokuserar på Frankrike, Tyskland, Spanien och Italien är det från dessa länder som vinerna tas, i alla fall när jag gör urvalet.

För övrigt är provet något förändrat från och med 2011 års läroplan, så detta upplägg gäller bara kurser som påbörjats före årsskiftet. Det nya upplägget är att man ska identifiera syra i vita viner och tannin i röda viner. D.v.s. man ska identifiera vilket vin som ligger högt i syra resp. tannin istället för vilket som är bordsvin resp. kvalitetsvin.

När jag nyligen körde repetitionstillfälle och provtillfälle på en 1-betygskurs inom Munskänkarna i Bryssel passade jag på att ta egna provningsnoteringar på de viner som jag hade med, och de kommer här.

Repetitionstillfälle

Här körde jag med sex viner, tre vita och tre röda. Två kvalitetsviner och ett bordsvin i respektive par, men jag hade inte avslöjat för kursdeltagarna om det var 1/2 eller 2/1 som gällde, bara att de skulle stöta på viner av båda kategorierna på både den vita och den röda sidan. Således lite svårare än själva provet att få alla rätt.

Riesling Kabinett trocken 2005, Markus Molitor
Mosel-Saar-Ruwer, Tyskland. € 9,99 på Carrefour (2008)
Gult äpple, citrus, lite parfym, relativt tydlig petroleumton. Bra syra, gult äpple, lite citrus, lite beska, antydan till sötma. 84-85 p. Det här vinet hade för övrigt viss petroleumton redan när jag köpte det 2008. Avsett att visa på ett syradrivet vitt vin, och samtidigt mognadston hos Riesling. 11 av 13 deltagare föredrog detta bland de vita vinerna.

Ma Reserve Blanc de Blancs Coquillages
Italienskt bordsvin buteljerat i Frankrike. € 1,99 på Champion
Diskret äpple- och citruston, aningen mandel, lite ”kemiskt”. Utspädd smak, citrus och grönt äpple, lite lösningsmedelssmak i eftersmak följt av alkoholeldighet. 65-70 p? Jo, uselt och utspätt så det förslog. Namnet antyder att det skulle kunna användas till skaldjur, vilket vore rena rama förolämpningen mot dem, när de nu utsatts för obehaget att släpas upp ur havet. Är man så fattig efter sitt skaldjursinköp att man inte har råd med vettig Champagne, kan man väl åtminstone försöka hitta pengar till en torr Riesling, en Chablis eller en Sancerre? Och skulle det inte gå att skrapa ihop ens till det, så kan man faktiskt hitta habil Muscadet (ett klart bra skaldjursvin) för bara runt € 5.

Meursault 2007, Labouré-Roi
Bourgogne, Frankrike. Druvsort: Chardonnay. € 13,59 på Carrefour (2010).
Persika, tropisk frukt, gult äpple, lite blommig och parfymerad, någon ekton, lätt smörighet. Fruktig, drygt medelfyllig smak, gult äpple, persika, bra syra, lite smör, lång citrusdominerad eftersmak, ej så koncentrerad för en Bourgogne på village-nivån, men relativt elegant. 86-87 p? Avsett att visa på ett ekat vitt vin. Måste säga att ekfatstonen inte var så tydlig som jag hade väntat mig av ett village-vin – flera bas-”Bourgogne blanc” (Couvent de Jacobins från Jadot, till exempel) tycker jag brukar vara ”ekigare” än så här – smörtonerna var här bara antydda, och kan ha förstärkts av att jag läst etiketten och tänkt ”smeursault”. 2 av 13 deltagare föredrog detta bland de vita vinerna.

Barolo Serralunga 2006, Paolo Manzone
Piemonte. Druvsort: Nebbiolo. € 16,59 på Cora (2010).
Ljusröd färg. Lite sötaktig doft av körsbär, hallon, röda bär, kryddton, lakrits, ekfat, lätt blommig. Medelfyllig smak, körsbär, bra syra, tydliga tanniner, aingen kryddton, sträv eftersmak. 86-87 p? Klart ung. 2005:an var mycket mer tillgänglig ett år tidigare. Avsett att visa på ett tannindominerat vin, och att även ett kvalitetsvin kan vara ljust i färgen. Med dessa tanniner blev det nästan övertydligt. 5 av 13 deltagare föredrog detta bland de röda vinerna.

Le Vigneron
Spanskt bordsvin, buteljerat i Frankrike. Drygt € 2 för 1 liter på Carrefour.
Något kemisk doft, liten unken, lite örtig, eventuellt lite ton av röda bär. Lätt, utspädd smak av röda bär med klart dålig fruktkoncentration, relativt tydliga tanniner, sträv eftersmak. 65-70 p? Eller var jag för generös nu? Jo, uselt så det förslog, nästan övertydligt. Här vill jag minnas att deltagarnas kommentarer var ännu mer skeptiska än på den vita sidan. Just denna flaska var heller inte nyinköpt, utan den var en restpost från min företrädare U.M. på utbildningsledarposten. Hade nog inte vunnit på denna lagring.

Marqués de Riscal Reserva 2005
Rioja, Spanien. Druvsorter: 90% Tempranillo, 10% Mazuelo och Graciano. € 11,66 på Match (2010). 139 kr på Systembolaget.
Stallig doft med fruktig ton av mörka bär (svarta vinbär) lite tjärton, kryddig, något sötaktig. Drygt medelfyllig smak, mörka bär, viss krydd- och tjärton, tydliga tanniner, antydan till sötma, bra koncentration, 88-89 p. Tänkt att visa på ett kvalitetsvin med lite fattoner och utvecklade aromer. Har uppfattat Marqués de Riscals stil som relativt traditionell (om än inte fullt traditionell), d.v.s. att man ska kunna hitta en del av de klassiska Rioja-tonerna, mer än hos exempelvis markiskollegan Cáceres (som bl.a. säljs av Carrefour). I höstas hävdade dock en Rioja-fantast tillika deltidsvinhandlare att Riscal hör till de med modern still. Detta vin (denna årgång?) stödde nog det påståendet – hittade mer tjära än vanilj och dill i det, och då drar det mer åt ett Tempranillo-uttryck som i en modern Ribera del Duero än i en traditionell Rioja. OK, stalligheten och kryddigheten är kanske förenliga med ett ”smygtraditionellt” inslag, men vi är på den moderna planhalvan. Men bra och klart prisvärt var det. 8 av 13 deltagare föredrog detta bland de röda vinerna.

Prov

Ecaillemer Blanc de Blancs
”Euroblend” (bordsvin från varierande länder), buteljerad i Frankrike. € 1,99 hos Carrefour.
Inga anteckningar, men brukar vara pålitligt uselt.

Van Volxem Saar Riesling 2007
Mosel, QbA trocken. € 9,80 hos tillverkaren (2008).
Ljusgul. Citrusfrukt, gröna äpplen, en aningen persika, något parfymerad och blommig, citrusskal, lätt sötaktig doft med antydan till mandelmassa. Har ej fått någon egentlig petroleumton än, men det finns ett lite utvecklat inslag som nog bidrar till komplexiteten i de söta och blommiga tonerna. I smaken medelfyllig, mycket citrus, gula och gröna äpplen, mycket distinkt syra, klart torrt intryck för en tysk Riesling, aningen grapebeska och en lätt antydan till oljighet. Frisk och rätt lång eftersmak med grapefrukttoner. 89-90 p. Jag måste nog sälla mig till kören som börjar tycka att tyska Riesling-2007:or nu visar sig ännu bättre än de inledande omdömena. Jag skulle gärna ge det något års lagring till, för jag tror att det är ”byggt” så att det skulle vinna på att de grönäppliga tonerna dämpas lite mer, och något mer komplexitet kommer fram. Sedan har det nog tillräckligt distinkt syra för att stå sig rätt länge på den nivån. Men det är inte egentligen för ungt för att dricka nu, ens med min smak, som går ganska mycket åt det mogna hållet. Detta vin köpte jag 2008 för € 9,80 direkt från tillverkaren (som tar rätt hyggligt betalt för sina toppviner), vilket innebär att det får sägas vara fantastiskt prisvärt.
Några av provdeltagarna tyckte sig intressant nog känna lite fat- och smörtoner i vinet. Jag tror jag lite förstår vad de menar. Citrusskal, blommighet, och den begynande utvecklingen i doften och en aningens lätt antydan till oljighet kunde nog, när man inte har ett annat ”seriöst vin” som referens, gå att associera till en vit Bourgogne av det svalare slaget med mycket återhållet fatinslag. Jag tror inte att man skulle tycka så om det faktiskt stod ett ekat vin bredvid, men det gjorde det inte nu.

L’Excuse de Château de Garonneau 2004
Côte de Francs, Bordeaux, Frankrike. Druvsorter: Merlot och Cabernet Sauvignon. € 19,50 (ska nog gå att hitta billigare).
Djuprött vin, tät färg men ingen direkt blåton. I doften mörka plommon och svarta vinbär, aningen stallighet och örtighet, relativt tydlig fatton med rökigt inslag. I smaken aningen över medelfylligt, mörka och röda bär, toner av mogen frukt, klart påtagliga tanniner med viss torrhet, viss fruktsötma kan skymta bakom tanninerna, bra syra, tannindominerad eftersmak. 87-88 p? Det här är ett ambitiöst och relativt imponerande vin, det börjar få antydan till utveckling i doften, och fatinslaget är snyggt skött. Det är klart Bordeaux-typiskt på ett stramt sätt, men jag hittar inte så mycket charm i det, och jag skulle ha velat se lite mer elegans i aromerna (vilket ofta de Cab-dominerande vinerna från Médoc har även när de har obändiga tanniner) för att gå upp någon poäng till. Doften tilltalar mig i nuläget mer än smaken. Undrar om det inte kan ha hamnat en smula i den s.k. ”tunneln”, genom att frukten har dämpats något men tanninerna inte alls gett efter än.

Le Révérend
Vin de Table Français. € 2,59 hos Carrefour.
Inga anteckningar, men brukar vara pålitligt uselt.

De här vinerna runt 2 euro, särskilt de hos Carrefour, brukar vara riktigt pålitliga att ha som ”enkla bordsviner” på provningar och prov på 1-betygsnivå, för de är oftast makalöst usla. (3 eurosviner hos Delhaize kan man däremot inte vara lika säker på att de är tillräckligt dåliga.) De säljs för övrigt i lättviktsflaskor av glas. I Sverige tror jag man sedan många år måste tillgripa de billigaste tetravinerna för att komma ner i tillräcklig låg klass för att vara schysst på proven – så här pålitligt usla viner finns inte på flaska i Sverige.

Från 2011 års kursstarter, med det nya provupplägget, finns det mindre anledning att ha med dessa viner. Att prova dessa viner någon gång ibland ger faktiskt en nyttig påminnelse om hur mycket bättre de enklaste ”vinnördsvinerna” är jämfört med det allra värsta skräpet som finns. Salig Gösta Bohman lär ha sagt att den som aldrig har haft tandvärk inte kan vara riktigt lycklig. De här vinerna kan nog ses som billig tandvärk på flaska, i alla fall för vinsnobbar. 🙂

Detta inlägg publicerades i Bordeaux, Bourgogne, Chardonnay, Mosel, Munskänkarna, Nebbiolo, Piemonte, Riesling, Rioja, Tempranillo. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s