Schloss Vollrads, mest 2009, och lite reflektion över Rheingau

Det brukar påstås att brottslingen ofta återvänder till brottsplatsen. Något i vinvärlden som jag alltid gärna återvänder till är tysk Riesling, och ska jag rannsaka mitt syndaregister är det Rheingau som är den främsta brottsplatsen för min del. Även om jag sedan flera år dricker mer torr tysk Riesling än halvtorr, var det faktiskt de halvtorra tyska jag först fick upp ögonen för i början av min bana som vinnörd, och detta var såpass nyligen (i alla fall på en geologisk tidsskala) att halvtorra viner absolut var ”ute” då och betraktade som osofistikerade, om man skulle följa konventionell smak. Rheingau var den första region som jag utforskade mer på allvar på plats, dels för att jag stött på viner därifrån som jag gillade, och dels för att det arrangeras en hel del bra och intressanta aktiviteter att besöka, i denna rätt kompakta och överskådliga region. Vid en del av dessa aktiviteter förekom en hel del gamla årgångar, så det var i Rheingau och med kranen ner i glas med tysk Riesling som jag konstaterade att mogna viner är fascinerande och i min smak. Det visade sig senare också ganska lätt att få tag på mogna halvtorra/enklare söta på den inhemska tyska auktionsmarknaden utan att bli alltför ruinerad, om man inte krävde att det skulle vara vissa riktigt kända tillverkare eller riktigt höga predikat som TBA.

Vingårdarna på Rüdesheimer Berg – en av vinvärldens vackraste vyer

Så Rheingau är klart nostalgisk mark för mig, även om man också kan vara mer positiv till andra regioner än Rheingau ur vissa aspekter. Prisvärdet är nämligen inte alltid det bästa. Visst finns det dyra tillverkare även i andra tyska regioner, men kanske är koncentrationen av stora prislappar större i Rheingau än i någon annan tysk region – möjligen med undantag för den mycket lilla rödvinsregionen Ahr, som är lite av ett specialfall. En hel del kända tillverkare har dessutom periodvis klart underpresterat relativt kvaliteten på de vingårdar de sitter på och de priser de tar ut – Hessische Staatsweingüter/Kloster Eberbach t.ex., och tidigare även Schloss Johannisberg. Det är således klart vanligare att Rheingau-tillverkare lever på sitt gamla namn, än vad motsvarande är i andra tyska regioner. En drastisk åsikt baserad på detta kunde därför vara att man helt kan hoppa över Rheingau, och välja Mosel för de halvtorra och söta vinerna, samt vissa slanka, syradrivna torra viner, och gå på Pfalz (eller i vissa fall Rheinhessen) för kraftigare torra och för pålitlig, prisvärd vardags-Riesling. Men man kan också ta Rheingau i försvar, och säga att regionens rieslingviner i sina bästa stunder kan kombinera elegansen från Mosel med en hel del av kraften och koncentrationen från Pfalz. (Elegansen ska dock gå före kraften, för att jag ska betrakta dem som regiontypiska.) Ingen annan tysk region är nog heller lika bra på kombinationen av torra och söta viner; visst finns det riktigt bra tillverkare av torra viner i Mosel också (såsom Heymann-Löwenstein och Van Volxem), men bra torra viner hittar man inte hos alla tillverkare där. Och så svårt är det trots allt inte att hitta rimligt prisvärda viner i Rheingau, om man är lite påläst. Den som besöker Rheingau kan exempelvis passa på att titta in på Eltviller Vinothek för en möjlighet att prova viner från många tillverkare med rätt humana prisnivåer.

Men så var det det här med återkomsten till brottsplatsen. År 2010 besökte jag faktiskt inte någon tysk vinregion, trots att det är nära dit från Bryssel. 2008 blev det ett besök till Mosel, och 2009 ett besök till Ahr. Mitt senaste besök i Rheingau var faktiskt 2007, under min förbrusselanska era. Således var det hög tid att göra ett återbesök! Sista helgen i februari passade jag därför på, och att det blev av just då berodde på att vårauktionen på Kloster Eberbach gick av stapeln den helgen. Jag återkommer med rapport om aktiviteterna på detta forna cistercienserkloster, men innan jag åkte hem på besökte jag också tre bra tillverkare som hade söndagsöppet för drop-in-besök med provning och köp: Schloss Vollrads, Schloss Johannisberg och Georg Breuer.

Besöket på Schloss Vollrads var faktiskt mitt första hos dem. Det är en av de riktigt gamla egendomarna i regionen. Det är också en av den handfull av tyska vingårdar eller egendomar, som har ett vingårdsnamn utan bynamn, som ett specialfall av namngivningen. Schloss Vollrads har alltså vingårdsnamnet Schloss Vollrads(er). Andra undantag i denna kategori är Schloss Johannisberg, Steinberg och Scharzhofberg.

Och så över till de viner jag provade. Toppårgången 2009 fanns genomgående tillgänglig, men i många fall fanns även 2008 att prova, och i ett fall även 2006.

Såväl vakttorn som vallgravsmonster som vaktar vinerna, det har ju inte ens Romanée-Conti! Bevisar återigen vilket tekniskt avancerat land som Tyskland är.

Schloss Vollrads Qualitätswein trocken 2009
€ 9,10, finns för 99 kr på Systembolaget
I doften persika, rieslingparfym, stor doft för en QbA. Medelfyllig i smaken, persika, grapefrukt, lite kryddig, bra syra, rätt kraftig. 85-86 p. Ett helt OK köp till det svenska priset.

Schloss Vollrads Kabinett trocken 2009
€ 10,30
Parfymerad, elegant, aromatisk doft. Medelfyllig i smaken, persika, grape, bra syra. Lättare i stilen än QbA-vinet, men elegantare. 86-87 p. Prisvärd.

Schloss Vollrads ”Edition” Qualitätswein trocken 2008
€ 13,80
I doften citrus (grapefrukt), rieslingparfym, mineral, relativt elegant doft. Medelfyllig i smaken, bra fruktsötma i intrycket (det är alltså ett torrt vin), grapefrukt, bra syra. 87-88 p. Prisvärd.

Schloss Vollrads ”Edition” Qualitätswein trocken 2009
€ 13,80
Tydligt blommig och parfymerad doft, mineral, mycket elegant. I smaken medelfyllig, persika, bra fruktsötma i intrycket (men torr), grapefrukt, mineralisk, lätt alkoholintryck, men mycket elegant. 88-89 p. I jämförelse med 2008:an har 2009:an aromer av mer mogen frukt. Klart prisvärd.

Edition är ett vin på nästan exakt samma prisnivå som Spätlese trocken, men som formellt är klassat som Qualitätswein (QbA) trocken. Tanken är att vinet ska hålla en konsekvent nivå och stil, och drar enligt uppgift på druvmaterial från Spätlese trocken och Erstes Gewächs. I årgång 2009 tyckte jag dock att Spätlese trocken var ett litet snäpp bättre. Baserat på de fyra viner jag provade ser jag dock både Spätlese trocken och Edition som klart köpvärda viner.

Schloss Vollrads Spätlese trocken 2008
€ 14,60
I doften citrus, mineral, örtig, relativt elegant och återhållen. I smaken bra syra, grapefrukt, lite örtig, bra syra, lätt beska. 87-88 p. Prisvärd.

Schloss Vollrads Spätlese trocken 2009
€ 14,60
I doften parfymerad, blommig, persika, fruktig. I smaken mer än medelfyllig, relativt fruktsöt i intrycket, bra koncentration och syra, persika, lite grapebeska, bra eftersmak. 89-90 p. Klart prisvärd.

Schloss Vollrads Erstes Gewächs 2006
€ 23,50
I doften persika, begynnande utveckling, lite kryddig och mineralisk. Mer än medelfyllig smak, gult äpple, lite persika, grönäpplig syra med lite spretighet, lite 06-typisk i profilen (men inte besk). 89-90 p. Ett OK köp.
Ett klart bra vin för årgången. 2006 var inte en särskilt bra årgång i de mer nordliga tyska områdena, särskilt inte för de torra vinerna. De flesta torra 2006:or har varierande grad av beska, och brister i elegans. Halvtorra/söta viner klarade sig bättre, för där kommer inte beskan fram, men de drar ofta lite åt det klumpiga hållet.

Schloss Vollrads Erstes Gewächs 2008
€ 23,80
I doften lite örtig, citrus, lite parfym, mineral. I smaken persika, bra syra, mineral, grapefrukt. Elegant, ej så koncentrerad för att vara Erstes Gewächs. 90-91 p. Rimligt prisvärd.

Schloss Vollrads Erstes Gewächs 2009
€ 23,80
I doften klart parfymerad, blommig, persika. I smaken mer än medelfyllig, fruktsött intryck, mycket persika, lite kryddig, bra koncentration. 91-92 p. Fortfarande ung, kan ev. motivera en högre poäng med mognad. Prisvärd.
Mer parfymerad och koncentrerad än 08:an. Relativt lik Edition i stilen.

Schloss Vollrads Spätlese 2009
€ 14,60
I doften persika, lite rieslingparfym, mogen citrusfrukt, lite mineral. Typisk Spätlese-sötma (eller aningen över), bra syra, persika, grapefrukt, bra koncentration. 88-89 p. Prisvärd.

Schloss Vollrads Auslese 2009
€ 24,80 för halvflaska
I doften parfym, mycket mogen persika, aningen torkade aprikoser (aningen botrytis?). Typisk Auslese-sötma (eller aningen över) i smaken, persika och lite parfym, lite syra, mycket bra aromer. 90-91 p.
Ett OK köp, men drygt 3x priset för Spätlese är en lite häftig prisstegring. Beerenauslese kostar dock 122 euro för en halvflaska, och TBA 174 euro, medan Eiswein fås för 91 euro… Ärligt talat tror jag man kan hitta klart bättre köp, inte minst av Mosel-Auslese, i denna årgång. Vollrads gör f.ö. bara en Auslese, inte ”Auslese Goldkapsel” eller liknande, många som tillämpar den filosofin (Robert Weil och Schloss Johannisberg) brukar göra lite ”tyngre” och mer koncentrerad Auslese än så här.

Jag har tidigare inte provat mer än två Vollrads-viner åt gången, och måste säga att jag var positivt överraskad, både av kvaliteten och att många av vinerna var prisvärda, särskilt i mitten av sortimentet. Jag har tidigare uppfattat Vollrads som kvalitetsmässigt OK snarare än så här bra. Visst spelar toppårgången 2009 in, men de 2008:or och 2006:an jag provade var också klart bra. I stil tycker jag vinerna är vad jag förväntar mig av Rheingau: elegant och mineralisk, och med rena frukttoner och tydlig rieslingkaraktär. Ett särdrag var dock att Vollrads 2009:or genomgående framstod som mer ”parfymerade” än vinerna från de övriga tre tillverkare jag besökte. Det var inget som störde mig, men det fick dem att framstå som väldigt unga, men de kan inte vara helt nybuteljerade: de på nivån under Erstes Gewächs borde ha funnits till salu sedan våren eller möjligen sommaren 2010.

Vinerna var genomgående förslutna med glaskorkar.

Tillägg: Jag kanske skulle nämna lite mer om Vollrads tidigare problem. Från 1210 till 1997 ägdes egendomen av familjen Matuschka-Greiffenclau. Greve Erwein Matuschka-Greiffenclau tog över på 1970-talet och blev även ordförande för VDP i Rheingau. Han var i samband med Rheingaus ”torra kvalitetsuppsving” den kanske främsta marknadsföraren av regionen utomlands. Han lyckades dock inte lika bra med Vollrads, som hade rätt varierande kvalitet och drabbades av tilltagande ekonomiska problem. Detta beroende på att man gjort betydande investeringar i syfte att lyfta kvaliteten men inte lyckats få in tillräckliga intäkter (i alla fall inte tillräckligt fort). 1997, då skulderna stod på över 20 miljoner D-Mark, begärdes Schloss Vollrads i konkurs av den regionala banken Nassauische Sparkasse i Wiesbaden. Dagen efter begick Matuschka-Greiffenclau självmord. Mer specifikt gick han ut i vingården och sköt sig, 59 år gammal.

Efter övertagandet av egendomen lyckades inte banken inte omedelbart sälja den till ett acceptabelt pris, och man satsade därför på ”aktiv förvaltning” och att inledningsvis driva egendomen vidare på ett sådant sätt att värdet skulle återställas/öka. En ny förvaltare togs därför in 1999. 2005 bestämde sig banken dock för att inte sälja Schloss Vollrads, utan fortsätta vara ägare.

Annons