Fixade en påskmiddag för några glada vänner med viner därtill. Självklart lamm som huvudrätt, och jag lyckades få in ägg i en förrättspaj, så maten var säsongsanpassad. Jag valde att även köra ett tema på vinerna, vilket var att alla kom från årgång 2000. De serverades blint till gästerna, vilket alltid ger viss underhållning.
Drappier Grande Sendrée 2000
Champagne, 55% Pinot Noir och 45% Chardonnay. Köpt 2008 på Chai & Bar. Idag är det 2004 som distribueras, och kostar då € 43.
Aromer av röda äpplen inklusive äppelskal, citrus, viss kryddighet, bra syra. Matig, en del utvecklade aromer, men framstår fortfarande som rätt ung. 88-89 p.
Drappier-vinerna importeras till Sverige av Winepartners Nordic, och några av dem (de enklare, men inte Grande Sendrée) finns i beställningssortimentet. Drappier Brut Nature Zero Dosage (319 kr i Sverige) är kanske det mest intressanta av dem. Det är gjort på 100% Pinot Noir, men har trots detta inte ”Blanc de Noirs” i namnet. En klart matig Champagne, som p.g.a. druvsammansättning och stil inte är ”plågsamt torr” som vissa ”Zero Dosage” kan vara. Just detta vin framställs också i en sans soufre-version (”utan svavel”), och det kvalar då in som ett så kallat vin naturel, vilket är ett fenomen som är mycket hippt framför allt i Frankrike, men även har gjort avtryck i Belgien.
Hugel Gewurztraminer 2000
Alsace. 13,5% alkohol. 2008:an finns i beställningssortimentet för 169 kr.
Fruktiga och blommiga aromer, persika, rosor, lite passionsfrukt och litchi, i kombination med lite kryddighet och aningen oxidationston, eventuellt lite ylle. Ganska sötaktig doft. I grunden torr men lite halvtorrt intryck i attacken, viss eldighet och oljighet, tydlig kryddighet, gul frukt, men mindre fruktig i smaken än i doften, medelhög syra. 85-86 p.
Bra syra för en Gewürztraminer, hyggligt bra balans, eftersom det är en vinstil där jag accepterar att eldigheten slår igenom. Lite mer sötaktigt intryck i både doft och smak än jag förväntar mig av Hugel, som brukar ha knastertorr stil. Några års lagring kan göra även en torr Gewürztraminer lite mer kryddig – 3-5 år räknas av många som ”en bra ålder” för Gewürztraminer och Pinot Gris – men det är sällan någon större poäng att lagra basnivån av (torr) Gewürztraminer så här länge. Detta vin framstod alls inte som för gammalt, men det finns lite mognads- och oxidationstoner i det. Jag misstänker också att åldern har gjort det mindre fruktigt i smaken, och i så fall kommer det bara att försämras med ytterligare lagring.
Hugel har tre nivåer för torra viner i sitt sortiment, och detta är den lägsta av tre, och är framställd av inköpta druvor. För tydlighets skull kallar de ofta denna nivå för ”Hugel Classic”, men begreppet ”Classic” står inte på etiketten. Mellannivån heter ”Tradition” och den högsta ”Jubilée”.
Oremus Tokaji Aszú 3 Puttonyos 2000
Druvsorter: huvusakligen Furmint, men också lite Hárslevelü och Muscat de Lunel. 2,5 år på ny ungersk ek. 12,5% alkohol. Inköpt på Budpests flygplats veckan innan för € 14,50 (50 cl).
Gyllengul färg. Doft av gul frukt och citrusskal, aningen fat- och vaniljton, fruktdominerad men med lätt ton av volatil syra eller lösningsmedel, lite utveckling. Söt (”Beerenauslese”-nivå), mycket kryddig och med botrytiston, citrusfruktig smak med marmeladaromer, viss eldighet och klart bra syra. Kan vinna på ytterligare lagring. 89-90 p. Prisvärd.
En klart bra Tokaji Aszú i modern stil, med ingen eller måttlig oxidation och tydliga marmeladtoner. I detta fall var de tydligare i smaken än doften, smaken var ”renare” i framtoningen. För 3 Puttonyos krävs minst 60 g/l sötma, och de ligger ofta på 60-90 g/l, d.v.s. bör vara mer halvsöta än riktigt söta. (4 Puttonyos börjar på 90 g/l.) Det här vinet gav ett klart sötare intryck än vad jag hade trott av etiketten, min gissning skulle absolut ha hamnat på >100 g/l, d.v.s. 4-5 Puttonyos med Tokaji-måttet. Janake importerar Oremus till Sverige, och exakt detta vin har funnits för 179 kr i Sverige.
Château Coufran 2000
Haut-Médoc. 85% Merlot och 15% Cabernet Sauvignon. 13% alkohol. Köpt 2008 på Colruyts vinrea för € 12,95, vilket även då var ett mycket bra pris.
Mörkröd färg, mellanröd kant. I doften lite sötaktig frukt bestående av mörka bär och plommon, rostade ekfat, kryddig, lite blommighet, viss stallighet. Medelfyllig, mörka bär, lätt sötaktig fruktkomponent, kryddig, välintegrerade tanniner, bra eftersmak. Bra utveckling, kan vinna på lite ytterligare lagring. 88-89 p.
Ganska Bordeaux-typisk, men mer högra stranden-stil, d.v.s. speglar sin druvsammansättning, som är rätt ovanlig för denna del av Bordeaux. De är för övrigt blygsamma nog att kalla sig Le Pomerol de Médoc. Vinet har relativt söt frukt, och inte så påtaglig örtighet. 2005:an finns i beställningssortimentet för 299 kr. Spontant sett ett lite högt pris för en Coufran, men 2005 är ju en toppårgång i Bordeaux, så det får man betala extra för, och den kan kanske vara värt det. En 2005:a lär dock behöva några års lagring ytterligare för att vara drickmogen.
Alion 2000
Ribera del Duero. 100% Tempranillo. 14% alkohol. Köpt på Systembolaget 2007 för 280 kr, vilket jag vill minnas var lite billigare än årgångarna runtomkring. Idag finns 2006:an i beställningssortimentet för 510 kr.
Ganska kompakt mörkröd färg, lite tegelnyans i kanten. I doften mörka bär (björnbär), kryddnejlika, rostade ekfat, lite eukalyptus, aromatiskt inslag. Elegant och kraftig doft. Mer än medelfyllig, björnbär, lätt eldighet, klart kryddig, tanninerna relativt påtagliga men välintegrerade, bra syra, bra längd på den ganska strama eftersmaken. Balanserad och elegant, rejäl aromkoncentration och bra utveckling, men har definitivt potential att utvecklas lite till. 91-92 p.
Rätt mycket Syrah/Shiraz-aromer i denna, vilket är en association jag ibland får med modern Tempranillo av högre klass. Hade kunnat vara en återhållen australier, kanske från Maragret River eller något liknande ställe. För övrigt har Bodegas Alion samma ägare som Oremus, nämligen Vega Sicilia, och startades som en sidobodega med fullt modern stil, och vinmakning precis som en högklassig Bordeaux i modern stil. Tänkte inte på detta sammanträffande i ägande förrän jag skrev ihop denna post, jag är tyvärr inte sponsrad, utan har köpt båda flaskorna för beskattade pengar.
Winninger Uhlen ‘R’ Riesling Auslese 2000, Heymann-Löwenstein
Mosel. 7,5% alkohol. Halvflaska.
Gyllengul färg. Kraftig doft av koncentrerad gul frukt, utvecklade toner med rökighet och lite petroleum, lite kryddighet och aningen botrytis. Mer än medelfyllig, halvsöt till söt smak (”Auslese+ till Beerenauslese”) med gula frukter, påtaglig kryddighet och klart bra syra. Smakar ”extraktrik”, d.v.s. är simmigare än man kunde tro av enbart sötman. 88-89 p.
Kraftig, men lite mindre elegant än vad jag förväntar mig från en vingårds-Auslese från en bra tillverkare, och närmast lite klumpig i stilen. Uhlen ‘R’ (Roth Lay) är för övrigt Heymann-Löwensteins bästa vingård, åtminstone för de torra viner. Det är nog årgången som spökar, 2000 var inte en särskilt bra årgång i Tyskland. Vinet håller sig nog på den här nivån rätt länge p.g.a. den rejäla syran, men lär inte förbättras.
Jag brukar försöka att undvika att använda gästers (fel)gissningar i underhållningssyfte, eller hänga ut dem till allmänt bespottande på världsvida webben. Men denna gång kan jag inte låta bli, då gästerna (som dock ska få förbli namnlösa) var alldeles osedvanligt tröga i att uppfatta temat. 🙂 Efter att blivit serverade Champagne 2000, Gewürztraminer 2000, Tokaji Aszú 2000 och Bordeaux 2000 hade fortfarande ingen gjort kopplingen, och på nästa vin kom det fortfarande blandade gissningar vad gäller årgångar. Det är inte utan att man undrar om de hade druckit vin och var berusade eller något i den stilen? En av gästerna gissade däremot att Alion var just Alion, men av en annan årgång, mycket imponerande!
Vintomas blogg 