Taurasi

I vissa vinklubbar är man törstig även på sommaren, och AuZone är en av dem. Trots att midsommar var avverkad hölls där 30 juni en provning av Taurasi-viner, under ledning av M.T. Stunsiga rödviner mitt i sommaren kan verka tungt om man inte vet att provningarna i denna klubb hålls i en fönsterbefriad källarlokal, där utomhusvädrets variationer mest gör sig påminda genom den mängd klädsel provningsdeltagarna har på sig när de anländer.

Taurasi är ett DOCG-klassat vin från regionen Kampanien en bit söderut i Italien, och är regionens mest prestigefyllda vin, och har rykte om sig att vara ett vin som är lämpligt för lång lagring och att drickas i utvecklat skick. Troligen kan man säga att Taurasi är det mest prestigefyllda vinet i hela södra Italien, som länge har stått i skuggan av de nordligare vinregionerna,  men som fått successivt mer uppmärksamhet på exportmarknaderna.

Druvsorten i Taurasi är Aglianico (mer på engelska här), och måste utgöra minst 85% av vinet. Språkligt antas Aglianico komma från ett uttryck för ”grekisk vinranka”. Det påstås ofta att druvsorten skulle ha införts från grekerna av fokaierna för dryga 2500 år sedan och ha varit huvuddruvsorten i det antika Roms mest prestigefyllda vin, Falernum. Kanske är det så, men problemet med alla dessa påståenden är att de vilar på mycket klena bevis, vad jag förstå enbart namnet och ett antal skriftliga omnämnanden av det under historiens gång. Eftersom vinhistorien är nedlusad med förväxlingar av druvsorter, namn- och stavningsbyten och överlappande synonymer räcker sådant inte så långt i mer seriösa sammanhang. Som mer solida bevis brukar räknas noggranna ampelografiska beskrivningar eller säkerställda släktskap genom DNA-analyser, i kombination med skriftliga omnämnanden. Få före Hieronymus Bock (1500-talet) har nog presterat tillräckligt noggranna beskrivningar och avbildningar av druvsorter för att möjliggöra säker identifiering. För vissa druvsorter, såsom Pinot Noir, har man så många tydliga omnämnanden att man kommer några hundra år till bakåt i tiden, men det är nog bara den mycket spridda och karaktäristiska Muscat som med någon större säkerhet är identifierad ända tillbaka till antiken genom samtida beskrivningar (och Muscat är ju en hel familj av druvsorter). De flesta antika druvbeskrivningar är helt enkelt för kortfattade för att möjliggöra säker identifiering. Det är värt att notera att ingen släktskap mellan Aglianico eller någon DNA-profilerad grekisk druvsort har säkerställts, vilket har lett till påståendet att Aglianico ”måste ha försvunnit” från Grekland. Detta är sannolikt tolkningen från någon som ägnar sig åt vinmarknadsföring eller förhärligande av hembygdens historia (i bästa rudbeckiansk anda – varför då inte dra till med Atlantis som ursprung när man ändå håller på?), snarare än en ampelograf eller någon som applicerar Ockhams rakkniv.

I sammanfattning så är Aglianicos släktskap och förhistoria inte känd med någon säkerhet, men den är tillräckligt gammal, berömd och bra för att vara föremål för många påståenden om ursprung. Detta är ofta ett tecken i sig på att en druvsort är intressant. Alla druvsorter – både bra och dåliga – har ju ett geografiskt ursprung och en plats i druvsorternas släktträd. Märkligt nog är det trots detta bara de bra och berömda som orter och regioner ställer sig i kö för att säga ”den kommer härifrån! det vet vi säkert!” lika pålitligt som den årgång som just nu finns till salu alltid är en bra årgång enligt de flesta vinhandlare…

Ursäkta utvikningen, men jag är lite störd över att vinvärlden är så fylld av amsagor om druvsorters hemvist och historik, och att även ”professionella” vinskribenter ägnar sig åt att sprida dem. Som glad amatör på området föredrar jag att kolla upp fakta.

Taurasi är för övrigt inte det enda vin där Aglianico ingår. Även i DOC-vinet Aglianico del Vulture från grannregionen Basilikata ingår det föga förvånande, för att ge ett exempel, och det finns viner där Aglianico ingår i blandning med andra druvsorter.

Provningen bestod av sex viner som serverades blint.

Barolo Serralunga d’Alba 2001, Fontanafredda
DOCG Barolo, Piemonte. Druvsort: Nebbiolo.
Mellanröd färg, brunton i kärnan, tegelkant. I doften relativt mörka bär (plommon) med inslag av röda bär (nypon?), lätt blommig, lite sötaktig doft, vaniljton, kryddighet, lite läder. Medelfyllig smak, röda och lite mörka bär, en del tannin, tydlig syra, bra fruktighet, viss beska, tranbärsintryck. 86-87 p.

Fruktig stil med bra utveckling, lite åt det beska hållet. Den här avvek lite i aromer, så det kom inte som någon total överraskning att det var något annat än ett Aglianico-vin. Spridda bud på Nebbiolo förekom faktiskt före vinet avslöjades. Något om att Taurasi är Kampaniens (eller var det Syditaliens?) Barolo nämndes också i inledningen, så det fanns ledtrådar. 2001 var under den period då Fontanafredda gjorde lite mer ”modernistiska” viner (= mer extraktion, färg och fatton) än de gjort från c:a 2005.

Serpico 2005, Feudi di San Gregorio
Druvsorter: Aglianico, Piedirosso och Sangiovese
Kompakt mörkröd färg, röd kant. I doften mörka bär (björnbär) med sötaktig ton, tjärpastill, vanilj och lite blommighet. ”Ung” doft. I smaken mer än medelfyllig, rejäl fruktkoncentration, mörka bär med lite röda, lätt sötaktigt inslag, bra syra, lätt alkoholeldig. 88-89 p, kan ha potential för mer med utveckling.

Ungt vin i fruktig, modern internationell vinstil, välgjord men lite anonym. Ingen direkt ”ursprungskaraktär”. Blev lite förvånad att det var en 2005:a, trodde den var yngre.

Taurasi Radici 2004, Mastroberardino
DOCG Taurasi, Kampanien. Druvsort: Aglianico
Mellanröd färg med ljusröd kant. I doften mörka bär med lite likör av röda bär, lätt sötaktig tob, aningen tjära, relativt ung men rätt nyanserad doft. I smaken något mer än medelfyllig, röda och lite mörka bär, tydlig syrlighet med lite beska (tranbär), relativt tydliga tanniner. Blev dock successivt lite sämre i glaset. 88-90 p?

Viss mognad och nyansering, relativt ung. Röstade på denna som bäst när det var omröstningsdags, men sänkte sedan omdömet något.

Taurasi Campore Riserva 2004, Terredora
DOCG Taurasi, Kampanien. Druvsort: Aglianico
Mellanröd färg med ljusröd kant. Blommig doft med en del eukalyptus, läderton, röda bär, eventuellt lite gödselstack, en underton av lite volatil syra? Och lite bulldeg? I smaken medelfyllig, tydliga syra, mycket rejäl beska, röda bär, torra tanniner, besk och torr eftersmak. 83-85 p?

Utvecklad ton med för mycket beska. Röstade på denna som sämst. Lite bekymmersamt att en 2004:a visar upp dessa toner. Årgången ska vara mycket bra över lag i Italien, och ett långlagringsvin som Taurasi borde inte vara så här utvecklat med lite negativa inslag vid 7 års ålder.

Taurasi Radici 1999, Mastroberardino
DOCG Taurasi, Kampanien. Druvsort: Aglianico
Mellanröd med antydan till tegelkant. I doften mörka bär, tjärpastill, kryddton, lite vanilj, viss blommighet. I smaken medelfyllig, röda och lite mörka bär, lätt sötaktig ton, en hel del tannin, rejäl syra, fruktig och tannindominerad eftersmak. 89-90 p.

Viss nyansering med utveckling, men tydliga tanniner, kan vinna på mer tid. Höll först detta vin som näst bäst, men det tog över som bäst efter lite ytterligare tid i glaset när nr 3 började tappa.

Taurasi Radici 1998, Mastroberardino
DOCG Taurasi, Kampanien. Druvsort: Aglianico
Mellanröd färg, viss brunton i kärnan, tegelkant. Relativt tydligt inslag av volatil syra i doften, röda bär, kryddton. Doften indikerade att vinet är för gammalt, alternativt att det behöver mer vädring trots att det serverades från karaff. I smaken aningen mer än medelfylligt, bra fruktkoncentration, röda bär, klart tydliga tanniner, relativt hög syra, eftersmak med tannininslag. 86-88 p?

Smaken mycket bättre än doften, borde kunna ta sig med riktigt lång tid i karaff.

Jag tycker det fanns lite genomgående drag i vinerna. I doften påminde flera av dem ganska mycket om spanska viner i modern stil (Ribera del Duero, Toro, Priorat) med relativt mörka frukttoner, lite tjärtoner, sötma i doften och ibland lite vaniljintryck. I smaken är de dock klart annorlunda, med tydligare syra och mer syrligt intryck.

Det var intressant att notera årgångarna på vinerna. Någon av deltagarna gissade att de äldsta vinerna kunde vara från 1980-talet, d.v.s. sådär 10 år äldre än de faktiskt var. Det var stor skillnad mellan 1998:an och 1999:an, och ena 2004:an var märkligt utvecklad. Att en annan 2004:a dessutom tappade lite i glaset var också lite konstigt. Det får mig att undra om Aglianico är riktigt lika pålitlig för långlagringsviner som t.ex. Cabernet Sauvignon eller Nebbiolo. Det vore kul att prova något exemplar med mer rejäl ålder, säg 20 år eller något i den stilen.

Trots dessa funderingar måste jag säga att jag tycker att Aglianico-vinerna är klart intressanta och i många fall riktigt bra. Jag hade nog trots allt hoppats att exemplaren med lite ålder skulle nå prestera ännu lite högre än de gjorde.

O.W:s redgörelse på AuZones blogg för samma provning kan läsas här.

Annonser
Det här inlägget postades i Aglianico, AuZone, Kampanien. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s