Idag, 21 juli, infaller Belgiens nationaldag. Orsaken till att just denna dag firas är att Leopold I, Belgiens första kung (titeln är formellt ”belgarnas konung”), svor trohet till konstitutionen 21 juli 1831, efter att Belgien 4 oktober 1830 förklarade sig oberoende av Nederländerna, som det tillhört från 1815, efter Napoleonkrigen.
Idag är det Leopolds sonsonsonson Albert II som sitter på tronen. Eftersom han har en större formell politisk roll än C.XVI.G. (mindre finns nog inte i någon existerande monarki), har han att försöka hantera det faktum att landet sedan över ett år inte har en regelrätt regering. Alla försök att bilda en ny regering efter valet 13 juni 2010 har misslyckats p.g.a. stora motsättningar mellan landets två huvudsakliga språkgrupper, och Yves Leterme sitter fortfarande kvar som premiärminister för en expeditionsregering. Nåväl, det mesta löper fortfarande på som vanligt i landet trots detta, och Leterme lär vara mycket mer populär idag än han någonsin var som ordinarie premiärminister. Men kanske är det lite typiskt för läget i landet att nationaldagen var rätt grå och delvis regnig (OK, inget ovanligt brysselväder), och att ett extrainsatt EU-toppmöte om finanskrisen dessutom gick av stapeln samtidigt som nationaldagsfirandet.
Dryckesmässigt är Belgien på goda grunder mer förknippat med öl än vin. Det faktum att man är ett ledande ölproducerande och -drickande land förhindrar dock inte belgarna att också dricka en hel del vin. Den egna vinproduktionen expanderar också så smått, och sedan några år händer det att en del av vinerna får rätt positiva omdömen i inhemska medier. Tveklöst är det så att belgisk Chardonnay, som i sina ljusa stunder kan vara klart Chablis-lik, är de viner som uppnått bäst rykte. Idag tänkte jag istället recensera två andra viner, ett vitt och ett rött, från Domein De Kluizen som ligger i Herdersem i närheten av Aalst, ca 20 km nordväst om Bryssel. Denna tillverkare odlar många mindre kända druvsorter, bl.a. flera tidigt mognande och relativt härdiga tyska korsningar (flera av dessa är också populära att odla i England), och gör även flera blendviner. Jag tolkar detta som att man valt druvsorter som man tror funkar i det belgiska klimatet, snarare än de druvsorter som har de mest ”säljande” namnen att sätta på etiketten. De Kluizens viner håller en relativt human prisnivå relativt de namnkunniga Chardonnay-odlarna (t.ex. Genoels-Elderen) och ligger för övrigt tydligt under de billigaste svenskodlade vinerna. Båda vinerna är inköpta hos Mig’s World Wines och kostade där € 8,40.
De Kluizen Cuvée 2009
Vlaamse Landwijn. Druvsorter: Siegerrebe, Schönburger och Reichensteiner. € 8,40
Ljus- till klargul färg. I doften Fazers marmeladkulor, citrus, fläder, blommor och parfym, vindruvor. Klart expressiv och tydlig, muscatlik doft. Medelfyllig, fruktig smak med gul frukt och ”marmeladkulston”, rätt bra syra med spritsighet och viss beska. 83-84 p.
Ett klart bra vin, prisvärt. Rätt lik en Alsace-Muscat, eller möjligen en Torrontés. Siegerrebe ska vara rätt muscatlik på egen hand, till den milda grad att den ofta blandas med andra druvsorter, och även Schönburger har en Muscat-sort i sin stamtavla. Det här vinet torde funka att använda på samma sätt som en Alsace-Muscat, d.v.s. som aperitif eller till sparris och andra lättare grönsaksrätter.
Vinet serverades blint i en blandad flight med sex viner på en provning med sex erfarna munskänkar. Det fick en bäst-röst (av en som föga förvånande trodde att vinet kom från Alsace) och ingen dömde ut det som dåligt. Jag provade det från en Enomatic på Bryssels flygplats i våras och hade då relativt likartat intryck av det.
De Kluizen Dornfelder/Zweigelt 2009
Vlaamse Landwijn. Druvsorter: Dornfelder och Zweigelt. € 8,40
Relativt djupröd, klar färg. I doften lite syntetisk frukt- och godisarom, körsbär, lätt blommighet. Relativt lätt smak, tydligt syrlig, utspädd blandsaft med lingon- och körsbärtoner. Lätta tanniner men det vilar något lite kantigt och hårt över smaken. 74-76 p.
Inga direkta bitoner, men relativt lätt och något utspädd karaktär vad gäller fruktkomponenten, samt enkelt och charmlöst i stilen. Färg- och arommässigt är det helt klart acceptabelt som rödvin, det är inte avsaknad av rödvinskaraktär som är vinets problem, men jag tycker inte det är särskilt trevligt helt enkelt. Det finns någonting i aromerna som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som faktiskt påminner om aromer i andra Dornfelder-viner från Tyskland, men i dessa brukar det finnas mer generös frukt. Vinet kändes aningen bättre efter att det stått i kylskåp till dagen efter, vilket i och för sig är ett kvalitetstecken, men jag kan inte rekommendera detta vin annat än till den mycket experimentlystne.
Tja, ett vin som var klart bra, och ett som var rätt mediokert. Ett blandat intryck – ungefär samma intryck som Belgien i stort ger… 🙂 Man ska kanske inte vara förvånad att det var det röda vinet som var sämre. Flera svala, oetablerade vinregioner verkar ha mycket lättare att producera vettiga vita viner än röda viner. Men jag tycker att detta vita vin, precis som vissa av de skånska vita vinerna, visar på att mindre kända korsningar eller hybrider kan ge klart vettiga och riktigt bra viner i svala klimat. Om de kan ge stora viner är däremot mer tveksamt. I detta perspektiv tycker jag att De Kluizen Cuvée har rätt pris, medan jag fortfarande är klart tveksam till de skånska vinernas prissättning.
Avslutningsvis lite passande skönsång med Helmut Lotti. La Brabançonne är Belgiens nationalsång, och i detta framförande blandar han verser från landets tre officiella språk.
Vintomas blogg 