David Léclapart L’Amateur

”Efter ett teknologiprov är en rejäl fylla det enda som gäller, för att rensa ut.” Året var 1984, och platsen var Halmstad. En dag mot slutet av vårterminen – så det bör väl ha varit någon gång i maj – fick alla niondeklassare göra ett studiebesök på den gymnasielinje och skola man valt i första hand. I mitt fall innebar detta 4-årig teknisk linje och Kattegattskolan. Vi vallades runt i klasstora grupper med några teknister – jag tror att det var andraklassare – som följeslagare. I olika klassrum fick vi några av de olika ämnena presenterade för oss av olika lärare, så vi visste vad vi hade att förvänta oss. Mellan varven förklarade de garvade teknisterna självklart för oss hur det egentligen låg till. Ett mycket trevligt initiativ! Fast jag tror inte att de berättade att den första lektionen efter höstterminens start skulle bestå av ett oförberett diagnostiskt prov i matte, kanske för att det annars inte skulle varit oförberett, eller att vår klassföreståndare Sture skulle berätta för oss att ”ni vet väl att ni valt den svåraste linjen”. Detta byggde han på att vi hade samma svåra ämnen som naturvetenskaplig linje, och så dessutom teknologi. Eftersom ”teknologi” kan betyda många olika saker, kanske man ska tydliggöra att just detta gymnasieämne i huvudsak bestod av mekanik, hållfasthetslära och ritteknik. Ämnesområden som, enligt våra sjutton- eller artonåriga ciceroners åsikt krävde en bläcka efter att de avhandlats på prov. För de ord som denna lilla berättelse inleddes med fälldes nämligen av en av dessa ciceroner.

Eftersom jag var en välartad skolgosse som vid denna tid hade flera år kvar till den lagstadgade 20-årsgränsen kan jag inte säga att jag följde det rådet särskilt ofta. Men rådet fanns fortfarande någonstans där i bakhuvudet när jag på fredagen avslutade en 3-veckors kurs i franska, en kurs för EU-folk med lektioner halva dagarna, parallellt med vanligt jobb den andra halvan. För fransk grammatik kan väl knappast ses som något som orsakar mindre skoskav i huvudet än teknologi? Hade jag tyckt det hade jag ju faktiskt 1984 styrt kosan mot Sannarp istället för Kattegatt! Eftersom jag efter diagnostiskt test i våras placerades på kursnivå 2 på skalan 1-6 (det borde blivit åtminstone nivå 3 om jag lärt mig det som ingick i tidigare kurser jag trots allt påbörjat) fanns det i och för sig kanske inte så mycket att rensa ut, så jag tänkte att jag kunde hålla mig till vinets alkoholnivå snarare än de mer burdusa starkvaror som nog 1980-talets teknister tänkte på när de utfärdade sin ovan nämnda rusrekommendation. Då detta tillfälle dessutom sammanföll med att semestern till sist brutit ut, tänkte jag att bubblor väl också kunde höra hemma i den dryck som jag valde för att fira in semestern och ut grammatiken.

Richard Juhlin, mannen som i Sverige alltid presenteras som ”världens främste champagnekännare”, bedömer såväl enskilda skumpor (på skalan 0-100, ej att förväxla med Robert Parkers skala 50-100) som producenter, som han bedömer på skalan 0-5 stjärnor. I hans ”Richard Juhlin Champagne Guide” från 2008 är det bara sex producenter som får producentomdömet *****, även om flera av presentationerna på nivån **** nämner att producenten ligger nära fem stjärnor. De sex är de fyra Champagnehusen Bollinger, Krug Roederer och Salon, och de två småproducenterna Selosse och Léclapart. Selosse har en årsproduktion på ca 50 000 flaskor. I Sverige är även hans basskumpa Initial – som står för 2/3 av hans produktion och därför inte är ovanlig – svår att få tag på. Här i Bryssel har den alltid funnits på hyllan hos gourmetvaruhuset Rob, fast inte direkt till något fyndpris. Léclapart betraktar jag som mindre välkänd än den i breda kretsar kultförklarade Anselme Selosse, men hans totalproduktion är bara en femtedel – sådär 10 000 flaskor – fördelade på fyra cuvéer. I fallet Léclapart tycker jag att skumporna verkar vara verkligt svåra att få tag på, även för oss som bor på mer liberaliserade och Systembolagsbefriade breddgrader. Av de sex producenter som ”Julle” gett ***** var Léclapart den enda som jag hittills aldrig provat någon av. Tack vare en inköpsresa till söder om Ardennerna som entusiasten M.N. genomförde för några veckor sedan, uppenbarade sig dock chansen att köpa några Léclapart-flaskor, så jag slog genast till.

Den som jag passade på att öppna heter L’Amateur, som är Léclaparts instegsvin. Detta tyckte jag också var ett lämpligt namn med tanke på min nivå av kunskaper i franska. Jag syftar då på ”amatör” i dess svenska betydelse, inte på den alternativa franska betydelsen av ordet, där exempelvis en stor vinentusiast kan betecknas un grand amateur du vin. – Je ne suis pas un grand amateur de la grammaire francaise! Zut alors!

Lite mer om David Léclapart. Han är parkerad i byn Trépail, en premier cru-klassad by på östsidan av Montagne de Reims. Detta är definitivt i Pinot Noir-land, om än kanske inte lika uttalat som i byarna som domineras av sydsluttningar såsom Aÿ, Bouzy och Ambonnay. Léclapart, som är biodynamiker, gör dock huvudsakligen Champagne på Chardonnay, som utgör 100% av hans tre vita skumpor L’Amateur, L’Artiste och L’Apôtre, som alltså alla är blanc de blancs. (I rosén L’Alchimiste är det 100% Pinot Noir.) Basvinet till resp. cuvée kommer från en enda årgång, som anges på baksidesetiketten med en kod; vinerna är formellt non-vintage, så årgången finns inte i klartext på etiketten. I instegsvinet L’Amateur används inte ekfat, till skillnad mot i de två dyrare cuvéerna.

David Léclapart L’Amateur

Champagne, 100% Chardonnay. Basvin från 2007 (cuvée LV07). € 38 i Frankrike.

Blekgul färg. Tydlig mineralton i doften, grapefrukt, lite persika, lite vita blommor, lätt brödig, mycket ren och elegant i sin doft. I smaken medelfyllig, citrus (framför allt grapefrukt), lite grönt äpple, mycket tydlig mineralkaraktär (intryck av mineralvatten), bra syra men ej bitande hög, lång mineraltonad eftersmak, åter med intryck av mineralvatten. 90-91 p.

Extremt mineralisk, ingen tungviktare och egentligen inte alltför komplex, men mycket elegant och stilren, med mycket rena aromer. Helt klart ung, men passar också i den stilen. Med mer brödighet och kryddighet skulle den fortfarande vara riktigt bra, men om detta skulle dämpa mineraliteten skulle den kanske vara lite mindre unik än nu.

Denna Champagne har mycket tydlig Blanc de Blancs-stil, men det lustiga är att jag tycker att den har väldigt mycket den stil jag i hög grad brukar förknippar med Côte de Blancs, och så kommer den från Montagne de Reims. Se där, ännu ett tecken på att betydelsen av terroir ibland överdrivs relativt tillverkarstil.

I den juhlinska femstjärneklassen är väl en jämförelse med Selosse ofrånkomlig. Bedömt på detta enda vin är stilen helt olika. Den stora skillnaden är att Selosse har ett tydlig ekfatsinslag även i sitt instegsvin, som även det har lite karaktär av ”vit Bourgogne med bubblor”, och är kraftigare än Léclaparts instegsvin, som å andra sidan är mer mineraliskt och elegant. Det är egentligen svårt att välja mellan dem. Kanske man ska börja med Léclapart L’Amateur som aperitif och till kanapeéerna och eventuella naturella skaldjur, och sedan byta över till Selosse Inital när det blir dags för en krämig soppa eller vitt kött.

Den här skumpan övertygade verkligen. Nu blir jag nyfiken på hur de bättre/dyrare cuvéerna från Léclapart är, de som han gör med ekfatsinslag. Bibehåller de samma fantastiska mineralitet som det här vinet om de får mer kraft och komplexitet? Tja, det får framtida avsmakningar förhoppningsvis utvisa.

Annonser
Det här inlägget postades i Champagne, Chardonnay. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till David Léclapart L’Amateur

  1. Bisty skriver:

    Blev bjuden på den igår kväll blint av MN, skrev följande omdöme på Cellartracker.

    Very nice cidre-like apple aromas and minerality and brown sugar which to me reveals the bio-dynamic approach. On the palate first reminded me of Billiots 2004, then after a while I was contemplating a finer Agrapart. Excellent for the entry level of this grower. First time ever I have tasted Leclapart, looking forward to further acquaintances.

  2. Bisty skriver:

    91 p.

  3. Ping: Champagne från David Léclapart och annat från Franska Vinlistan | Vintomas blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s