Den alltid lika läsvärda Jancis Robinson har skrivit en artikel i Financial Times om vissa stundande problem för produktionen av roséchampagne. Ökat intresse för rosé relativt annat bubbel har kommit som en modetrend då och då under decennierna, men trenden under de senare åren verkar ha varit ganska långvarig och är kanske här för att stanna. Således har andelen rosébubbel ökat. För att göra roséchampagne behövs (med den metod som nästan alla använder) en viss andel rött vin från Champagne, som i ren form oftast kan jämföras med en blaskig röd Bourgogne. (I ren form säljs den under beteckningen Coteaux Champenois och de bästa exemplaren kan väl kanske jämföras med en hygglig Beaune 1er cru.) Tydligen har både 2010 och 2011 erbjudit dåliga förutsättningar för produktionen av detta rödvin, så tillverkarna har problem. Man ska nog inte bli förvånad om många roséchampagner på standardnivån blir lite blekare om något år (när batcherna med basvin från 2010 och 2011 når marknanden), p.g.a. lägre tillsats av rödvinet.
För övrigt tar de stora champagnehusen också obehagligt mycket betalt för rödvinstillsatsen när den hälls i prestigechampagne. Jancis anger ca 15% tillsats av rödvin, men jag har hört att det kan vara ca 8-10% också i vissa märken. Låt oss titta på prisskillnaden mellan vit prestigechampagne och rosé dito i några konkreta fall i Systembolagets sortiment och vad detta motsvarar för flaskpris (i detaljhandelsledet) för det röda vinet som har tillsatts (räknat på 15% för att vara generös):
Roederer Cristal: vit: 1650 kr, rosé: 3550 kr – differens 1900 kr, motsvarar ca 12700 kr påslag per helflaska rött vin, d.v.s. ca 14300 kr/flaska för det röda vinet (12700 + 1650).
Krug: vit: 1399 kr, rosé: 2490 kr – differens 1091 kr, motsvarar 8700 kr/flaska för det röda vinet.
Veuve Clicquot La Grande Dame: vit: 1250 kr, rosé: 2200 kr – differens 950 kr, motsvarar 7600 kr/flaska för det röda vinet.
Taittinger Comtes de Champagne: vit: 1350 kr, rosé: 1890 kr – differens 540 kr, motsvarar 5000 kr/flaska för det röda vinet.
Bollinger La Grande Année: vit: 849 kr, rosé: 1265 kr – differens 416 kr, motsvarar 3600 kr/flaska för det röda vinet. (Förklara för övrigt prisskillnaden 525 kr mellan LGA rosé 2002 i det tillfälliga sortimentet, 1265 kr, och i beställningssortimentet, 1790 kr, den som kan. Gjorde Arvid N. en extremt dålig valutaaffär när ena posten köptes in?)
(Dom Pérignon undgår min granskning enbart för att rosévarianten inte tycks finnas att köpa via Systembolaget f.n. I andra länder ligger prisskillnaden på en god bit över 100 euro mellan vit och rosé.)
Vad kostar då dessa rödviner ”egentligen” när de säljs på egen hand? Tja, några av de bästa (oftast från Pinot Noir-byar med södersluttningar, såsom Aÿ, Ambonnay och Bouzy) lär vara Bollingers La Côte aux Enfants, och de röda från Egly-Ouriet, Paul Bara och Gatinois. Bollingers vin – som jag aldrig sett säljas i Sverige – är nog dyrast bland dessa, och brukar kosta 60-75 euro i butik på kontinenten, och de övriga toppvarianterna snarare 40-50 euro. La Côte aux Enfants borde således hamna på 700-800 kr i Sverige. Jag kan tänka mig att det möjligen är rödvin av denna kvalitet i prestigeroséerna. Och där tar man alltså rutinmässigt 3000-15000 kr/flaska för det. Slugt värre. I detta fall lär det i huvudsak vara champagnehusen själva, snarare än de svenska importörerna, som står för denna förvånansvärda prissättning. Men, Champagnetillverkning är som bekant ingen välgörenhetsverksamhet, utan man tar ut de priser man kan, ganska oavsett faktisk produktionskostnad. Behöver du fråga vad det kostar är det nog för dyrt för dig, o.s.v. Man har lust att utbrista: Champagnedrickare i alla länder – förena er! 🙂
Vintomas blogg 
Röd Bolly har jag druckit i Sverige, fast den var extremt lite prisvärd även för 350 kr. Jag tror det var det den kostade för drygt 5 år sedan, 110 kr hade varit mer lagom.
Hmm… när jag provat den (det var något år sedan sist) skulle jag som sagt placera den mer i klass med en Beaune/Beaune 1er cru, så i alla fall 200 kr-klassen om vi håller oss i Bourgogne. Men det utesluter ju inte att den skulle få pisk av en billigare nyzeeländare. 🙂
Intressant inlägg i rosébubeldebatten Thomas.
En förklaring, dock inte motivering till att roséchampagne, framför allt i préstigeutförandet är dubbelt så dyr än den ‘vita’ préstigen är att tillverkning ligger oftast på ca 10% av den vita systerchampagnen.
Avseende tillsatsen av still röttvin till champagnen; Ta en elegant stil som Billecart-Salmon då pratar vi ca 8-10%, ta en kraftfull typ Bollinger La Grande Année då är den uppe på snarare 12-14%. De riktiga storheterna är Selosse och Jérôme Prèvost deras roséer ligger på 15% och Jacquessons Dizy terre Rouge ca 18-20%. Dock finns det även de som inte tillsätter röttvini sin roséchampagne. Det är även tillåtet med en sk Saignée-metod. Denna metod går ut på att enbart använda med mycket milda och eleganta frirunna musten (detta ger en svagt roséfärgad must). De producenter som inte blandar rött vin direkt i cuvéen utan använder métodhe saignée (kommer ur franskans ord för att blöda) hävdar att deras vin är mer lagringsdugligt. Många hävdar att det tar en aning längre tid för champagne gjort enligt denna metod att bli harmoniskt eftersom det röda vinet tar god tid på sig att integreras. Med andra ord låter det som att man
bör vänta ett par år efter lansering för att bubblorna skall bli mer njutningsbara… Detta innebär dock att vi får vänta på ca 95 procent av all roséchampagne! En stor favorit i denna stil är Rosé de Saigné av Larmandier-Bernier i Vertus. En galet skicklig producent i den biodynamiska skolan.
Bollingers La Côte aux Enfants är den solklara stjärnan bland stilla röda, VCP gör en fin vingårdsbetecknad ‘Clos Colin’ från Bouzy, har druckit en hel del riktigt gammal Bouzy Rouge hos André Clouet, 1929 och 1927, även Gatinois gör mkt bra Aÿ Rouge. Men prisnivåerna är lite tokiga mot vad de levererar. Allt baseras dessvärre på tillgång och efterfrågan.
Hej Björnstierne, tack för en trevlig och kunnig komplettering! Jag har inte riktigt koll på prishistoriken för prestigeroséer, men det är väl en tydlig trend att de stora husens prestiegchampagner i allmänhet har blivit dyrare, relativt non-vintage och vanlig vintage. D.v.s. en flaska prestige kostar idag ”fler flaskor” N.V. än förr. ”Framkörningstiden” på prestigebubbel är ju klart lång. Om vi bortser från några extrema exemplar är det ju just nu årgångarna 1998-2004 som finns på marknaden, och där ”låstes” ju cuvéerna vid tirageringen i början av 1999-2005, d.v.s. för 6,5 till 11,5 år sedan. Kan det vara så att när roséboomen började fanns det helt enkelt alldeles för lite prestigérose i ”pipelinen”, så att man under ett antal år höjde priset mer för prestigerosé än för vitt prestigebubbel?
Har man sedan nått den prisbilden, och ”lärt” lyxkonusmenter att rosé är extra dyrt, är man nog av marknadsföringsskäl ovillig att ändra den prisbilden, även om man skulle ha den tekniska möjligheten att öka andelen rosé. Av samma skäl så såg vi väl inga prissänkningar alls på prestigechampagne när efterfrågan på champagne dök i samband med finanskrisen för några år sedan. (Tillfällig rea på standardchampagne såld i stora poster till varuhuskedjor kunde man däremot se.) Är man rädd om varumärket och en långsiktigt uppbyggd prisnivå är det nog bättre att sälja mindre än att sänka priset.
Oavsett vilket så är prestigebubbel trevligt nog oftast gott och tyvärr också oftast dyrt, i alla fall om man måste betala själv… 🙂
Tänkte gå in och tipsa om Jip Jip Rocks Sparkling Shiraz för 14€ på Migs som en prisvärd kompromiss men ser att nivån är något mer seriös. Hoppas att allt är bra i Sverige och att sovjetbolaget behandlar dig väl. 🙂
Tycker att både inlägg och kommentarer är träffsäkra men ställer utan att veta en spontanfråga om hur procent champagne gjort med saignée metoden som kommer från de stora husen? Jag har förstått att det är något av en ”lite svårare och därför märkvärdigare” metod och ger man sina konsumenter anledning att låta flaskan ligga så kan det ju faktiskt innebära att det man till sist dricker är bättre.. något av en självuppfyllande profetia… men används det av någon som producerar stora mängder?
Min andra undran är snarare ett påstående och det är att man även producerar mörkare rosé med saignée metoden. Jag har hos en odlare i Ay hittat tre roséer, alla utan tillsatt rött, en där musten fått ligga med skal i 12-16 timmar och de andra två i 36 timmar. Med andra ord inte alls någon frirunnen must utan en högst avsiktlig och målinriktad process för att ändra både karaktär och färg. Han hänvisade till den ljusare som ”the girly one” och försökte inte direkt sälja in den. Han själv var naturligtvis mer stolt över sin 36 timmars non dosage rosé… som sagt.. lite märkvärdigare.. 🙂
Vad jag inte vet är om det var hans egna lilla experiment eller om det är en metod som används på bredare front. Pappa i huset som tog emot oss vid tillfälle berättade att han varit den som blandat rosé åt flera stora hus, kommer inte ihåg vilka men vill minnas att han nämnde Krug..
Ha det gott
Robert