Château de Sales 2009 – en titt på en instegs-Pomerol i en toppårgång

Château de Sales är Pomerols största egendom, med 47,5 ha vinrankor, och vars viner är måttligt dyra för att komma från det överlag dyra Pomerol. För den som äventyrs är rostig på sin vingeografi befinner vi oss alltså i Bordeaux, på högra stranden, d.v.s. i den Merlot-dominerade delen av regionen. Just de Sales har 70% Merlot, 15% Cabernet Franc och 15% Cabernet Sauvignon i sina vingårdar. Pomerol och Saint-Émilion är de mest namnkunniga appellationerna på högra stranden, och kallas ibland också tillsammans med sina satellitappellationer för ”Libournais”, eftersom den största staden i trakten heter Libourne. Pomerol brukar ge viner med ”mörkare” fruktaromer och rejäl intensitet, och jag har intrycket att Merlot mer ”duger” på egen hand i Pomerol än i Saint-Émilion, där många av de bättre vinerna ofta har en hyggligt hög andel Cabernet Franc, som i hög grad bidrar till deras karaktär. Priserna för Pomerol är rätt höga, både för att de är kända och för att appellationen är rätt liten, totalt 780 ha att jämföra med 5400 ha av olika klassificering för Saint-Émilion (siffror från Oxford Companion). Bordeaux:s dyraste röda vin, Château Pétrus, är också en Pomerol. Värt att nämnas är att högra strandens viner är klart populära i Belgien, och har tydligen varit det långt före de kom att rankas jämsides med bra Médoc-viner av Parker m.fl., vilket väl bör ha hänt i början av 1980-talet. Detta skiljer sig lite från Sverige, där jag upplever att ”bra (röd) Bordeaux” för de flesta i tur och ordning innebär 1. Médoc, 2. Graves, 3. högra stranden. Så ser också fördelningen i min egen vinkällare ut, måste jag erkänna.

Men åter till de Sales, som jag provat ett par gånger tidigare, och som säljs på många ställen i Belgien (men som f.n. inte tycks finnas i Sverige). Om jag ska vara ärlig brukar jag inte vara så imponerad av vad de producerar, med tanke på appellationen. Jag brukar tycka att lite av koncentrationen saknas, och att de mer typiska Pomerol-dragen inte riktigt finns där. Att den klart Pomerol-förtjuste Robert Parker inte har bedömt vinet sedan årgången 2001 är också ett tecken på att det, produktionsvolymen till trots, inte riktigt räknas in bland de Pomeroler som vinskribenter ”måste” prova och bedöma. Samtidigt har vinet fått rätt bra poäng i toppårgångar (89 poäng 1990 och 2000), så jag tänkte att en toppårgång som 2009 kunde vara värd ett återbesök medan den finns att köpa till ett vettigt pris. Rent generellt gäller att viner som aldrig fått 90 Parkerpoäng eller högre är lite ”under radarn” för de prisdrivande köparna, och detta gäller nog särskilt i Bordeaux. På den nivån brukar heller inte priset variera så mycket mellan årgångarna, till skillnad från de dyra toppvinerna, där bättre årgångar är ännu dyrare redan när de släpps. Bland Bordeaux-producenter som regelbundet uppnår 88-89 poäng, men i princip aldrig 90, kan därför ha en bra chans att hitta prisvärda viner, särskilt om man ”nyper” dem i bättre årgångar. Jag ville alltså se om de Sales 2009 kunde vara ett vin som passar in i denna kategori. Förutom att det kliade i såväl gom som fingrar att ta en liten titt på den hypade toppårgången 2009 i Bordeaux. Så vitt jag kan minnas är detta min första närkontakt med en Bordeaux-2009:a av ”mellanklass” – enkla och billiga ”varuhusviner” med ingen eller måttlig fatlagring fanns i distrubution redan förra året, och var klart trevliga för sitt pris, men är inte ”riktig Bordeaux” för mig…

Château de Sales 2009
Pomerol, € 17,55 på Colruyt (foire aux vins)
Djupröd färg. Relativt kraftig doft av mogna röda bär, lite plommon och aningen mörka bär, aningen kryddor och lite cederträ. Aningen mer än medelfyllig, bärig smak med röda och lite mörka bär, bra fruktkoncentration, lätt sötmaintryck, en liten aning alkoholeldighet, medelhöga tanniner väl inbäddade i frukt. Lätt beska och aningen spretigt intryck i nuläget. 88-89 p.

Klart ung, men (föga förvånande) mycket mer tillgänglig än nysläppta Médoc-viner med motsvarande koncentration brukar vara. Kan säkerligen drickas med behag vid 10-15 års ålder, men jag gissar av vinets profil att redan 2-3 års lagring skulle kunna vara fullt tillräckligt för de flestas smak, för att slipa av kanterna lite.

Den här årgången av vinet är bättre än de tidigare de Sales jag druckit, och jag ser det som avgjort prisvärt till nuvarande pris.

Något av en fördel med de Sales profil, att vinerna inte är alltför koncentrerade för att vara i Pomerol, är för övrigt att alkoholhalten stannar vid 13,5% (enligt etiketten) trots att det är en årgång med bra druvmognad. Galopperande alkoholhalt (ofta 14,5% och över) har annars blivit ett gissel för Merlot-dominerade Bordeauxviner av lite bättre klass.

Detta inlägg publicerades i 2009, Bordeaux. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s