10 aprilnyheter från Wine Trade

Inför Systembolagets nyhetssläpp måndag 2 april erbjöd en av importörerna, Wine Trade Sweden, intresserade vinklubbsmedlemmar m.fl. att på söndagseftermiddagen mot en blygsam kostnad få prova tio av nyheterna från dem på en för tillfället extraöppen vinbar. Ett utmärkt initiativ! Vinerna låg i prisklass 179 kr – 379 kr och hade en del gemensamt, som jag återkommer till efter omdömena om de individuella vinerna.

Vita

Chablis Pattes Loup 2010
Domaine Pattes Loup (som väl är franska för ”vargtass”), 199 kr. Chardonnay, delvis vinifierad i (gamla) fat, delvis på tank.

I doften gult äpple, aningen grönt äpple och honung, mineral och lite rök, lätt blommig. Aningen mer än medelfyllig i smaken, citrus, grönt och gult äpple, lätt kryddig, bra syra, men inte extremt hög för att vara en ung Chablis från en årgång som 2010. Matig i stilen, fullt tillgänglig nu, men bör kunna förbättras med lite lagring. 88 p, kan ha potential för lite mer.

Stilmässigt tycker jag det här vinet har mer karaktär av mogen frukt än man ofta ser i Chablis på bynivån, och är klart matigt. Jag tycker det snarast för tankarna till en Chablis Premier Cru från en lite varm årgång som 2009. Kvalitetsmässigt höjer det sig klart över typiska standard-Chablis, så ett pris motsvarande de brett distribuerade Premier Cru:erna är motiverat.

Matassa Blanc 2008
Domaine Matassa, 295 kr. Vin de Pays des Côtes Catalanes (Roussillon), 70% Grenache Gris och 30% Maccabeu, mycket låga skördeuttag, 18 månader på fat.

I doften en diskret fatton, relativt örtig och lätt parfymerad, mineral med lite rökton, något slags ”Rhônedruvs-stil” över aromerna. Mer än medelfyllig i smaken, gul frukt, mycket lätt fetma, parfym/blomton, balanserande syra. Matig, tillgänglig nu. 88 p.

Det här vinet är på sätt och vis lite udda i aromerna, men det är ett bra vin som är klart friskt, med tillräcklig syra och undviker den beska och oljighet jag ofta hittar i vita viner från Languedoc-Roussillon (och för all del Rhône och Provence också). Således tilltalade det mig ovanligt mycket för sitt ursprung. Jag kan dock inte riktigt klassa det som ett fynd.

Orange

Jag tror begreppet behöver förklaras. Med ”orange vin” åsyftas i grunden vita viner (viner på gröna druvsorter) som är gjorda med rejäl skalmaceration, d.v.s. man kan säga att de är framställda på ett sätt som påminner om röda viner. De får genom detta ofta en gulaktig färgton, och skalkontakten ger dessutom viss beska och tanniner. Påtagliga tanniner i vita viner brukar vara en märklig upplevelse första gången man stöter på det. Det är en rätt udda vinstil med historiska anor, som verkar ha gjort lite comeback på sina håll, i bland i kombination med vinifering i amforor eller nergrävda lerkrus (Georgien). Det finns också de som utför skalmacerationen med i övrigt helt modern vinifiering. Anledningen till att de kallas just ”orange” snarare än helt enkelt ”gula”, är att begreppet ”gult vin” redan var inmutat av vin jaune, viner som jäses och lagras under ett jästtäcke.

Not 2009
Paraschos, 235 kr. Friuli-Venezia-Giulia, druvsort Pinot Grigio, en veckas skalmaceration och minst 24 månader på stora fat.

Färgen är diskret rosatonad, ser i detta fall ut som en relativt blek rosé. I doften lite gödselstackston, diskret smultronton, citrus, annan gul frukt. I smaken medelfyllig, mycket torr, har en ”diffus” fruktighet som jag har svårt att bestämma, en del beska, en del tanniner. Klart udda, men matigt. 85 p? (Har lite svårt med referenserna för denna vintyp.)

Jag känner igen flera av vinets drag från ett par georgiska ”orange wine” som jag provat, även om de var ännu mer udda än dessa. Gemensamt är en ganska tydlig beska, tanninkänsla, och att vinerna i smaken är fruktiga på ett lite obestämt sätt, som för mig gör det svårt att sätta fingret på exakt vilka frukter det rör sig om – något som väldigt sällan händer med andra viner.

Ska man prova ett orange vin – och det ska man förr eller senare om man är vinintresserad och nyfiken – så är detta inget dumt val. Även om det är lite udda i stilen, är det inte alltför svårgillat.

På etiketten står det för övrigt ”π Not”, där π:et kommer från greken Paraschos namn, och kombinationen ”pi-not” är en liten ordlek med druvsorten. Det egentliga namnet är dock ”Not” och hos Systembolaget är det klassat som ett vitt vin.

Röda – Beaujolais

Beaujolais har under senare år varit något av den fula ankungen som har börjat växa upp till en relativt vacker svan, och alltfler har insett att en Beaujolais cru (Beaujolais med bynamn) faktiskt inte är samma sak som Beaujolais Nouveau, samt att Dubœuf faktiskt inte är distriktets enda tillverkare. Det slutliga beviset för att Beaujolais och Gamay-druvan kan leverera seriösa viner var för många toppårgången 2009. Många Bourgogne-fantaster som förr inte riktigt ville kännas vid att Beaujolais är ett distrikt inom Bourgogne, kan numera tänka sig att visa sig offentligt med en flaska Morgon, Moulin-à-Vent, Chénas, Fleurie, Julienas eller liknande, åtminstone från vissa producenter.

Morgon 2010, Marcel Lapierre
198 kr. Vinet görs i två varianter, den som säljs i Sverige är den helt osvavlade varianten märkt med ett ”N” (för non-sulfité) på baksidesetiketten. Det görs också en lågsvavlad variant märkt ”S” (sulfité). Lapierre buteljerar tydligen varje årgång i tre omgångar, och de nu släppta flaskorna kommer från den tredje, medan de tidigare sålda 2010:orna var från första omgången.

Klarröd färg med diskret purpurton. I doften en diskret gödselton, körsbär och blandade skogsbär, antydan till tjära, viss kryddton. Mer än medelfyllig, mycket saftig frukt i smaken, körsbär och allehanda skogsbär, frisk syra, lätta tanniner. En annan provare hittade påtaglig sälta i vinet. 89 p.

Jag provade samma vin i höstas (då inköpt i Bryssel) och jag tycker det har växt till sig lite sedan dess. Om det beror på tiden som gått, eller på att det är lite skillnad mellan de tre buteljeringsomgångarna, eller en kombination, vet jag inte.

Morgon Cuvée Classique 2010
Jean Foillard, 179 kr. Druvor från yngre stockar.

Djupröd, klar färg. I doften mogna körsbär och röda bär, diskret tjärton och kryddighet. I smaken medelfyllig, körsbär, röda bär, bra syra, en del tannin. Frisk i stilen, framstår som relativt ung. 86 p.

Det här vinet var mest lik en ”normal” Beaujolais av de fyra, och gav minst Bourgogne/Pinot Noir-vibbar, men var ett bra vin ändå.

Morgon Côte du Py 2010
Jean Foillard, 249 kr. Druvor från vingården Côte du Py i Morgon, medelålders och äldre stockar.

Djupröd, klar färg. I doften en tydlig gödselstackston, en del rökighet, lite fatton. Bra fruktkoncentration i smaken, något mer än medelfylligt, röda bär och skogsbär. 88 p.

Det här hade klara Bourgogne-drag, och jag tycker det här vinet och Lapierres vin ligger relativt nära varandra i aromer och kvalitet, medan de tre Foillard-vinerna är sinsemellan mycket olika.

Morgon Cuvée 3.14 2009
Jean Foillard, 379 kr. Druvor från gamla stockar i Côte du Py i årgångar med särskilt hög druvmognad, längre lagring än den vanliga Côte du Py, noterade 16 månader på fat.

Klart djupröd färg. I doften viss stallton, koncentrerade fruktaromer, mogna körsbär, diskret tjärton. Mer än medelfyllig smak, rejäl fruktkoncentration, saftig, med ganska sötfruktiga toner av blandade skogsbär och körsbär, en del tannin, bra syra. 90 p. Känns ung, behöver nog några år till, och jag utesluter inte ännu lite högre poäng när det når zenit.

Dagens andra π-vin! Se där ett tema för en vinprovning som jag hittills aldrig tänkt på. Ingen av mina mer matematiskt lagda vänner tycktes dock ha letat sig till provningen. Men priset borde väl ha varit 314 kr snarare än 379?

Röda – Roussillon

Matassa Cuvée Romanissa 2009
Domaine Matassa, 295 kr. Vin de Pays des Côtes Catalanes (Roussillon), Grenache (70% i årgång 2008), Carignan (ca 20%) och Mourvèdre (ca 10%). Grenachen uppgavs muntligt vara den ludna klonen Garnacha Peluda.

Djupröd färg, lite purpurton. I doften en relativt tydlig stallton, mogna röda och mörka bär, kanske lite hallonlikör, tydlig kryddig örtig ton av timjan och kanske lite salvia? Röda bär med bra koncentration i smaken, relativt milda tanniner, kryddighet (dock mindre påtaglig än i doften), bra längd, mjuk. Ung. 88 p, kan ha potential för mer med lite utveckling.

Inte alldeles olikt en Châteauneuf-du-Pape eller annan seriös sydrhônare i doften, men med alkoholen (13,5%) och tanninerna mer hållna i schack i smaken. Årgång 2007 av samma vin finns i beställningssortimentet för 295 kr.

Domaine Gauby Les Calcinaires Rouge 2010
189 kr. Côtes du Roussillon-Villages, 50% Syrah, 25% Mourvèdre, 15% Grenache och 10% Carignan, unga stockar; 20% av vinet lagrat på ekfat och 80% på tank.

I doften lite gödselton, mogna röda bär, lite kryddton och tjära. I smaken mogna, sötaktiga röda bär med relativt tydliga tanniner, dock väl integrerade. Relativt frisk stil, men ungt. 88 p.

Domaine Gauby Vieilles Vignes Rouge 2009
369 kr. Côtes du Roussillon-Villages, 35% Carignan, 30% Syrah, 25% Grenache Noir och 10% Mourvèdre, gamla stockar av Carignan och Grenache; 2 år på ekfat.

I doften mycket mogna röda bär samt diskret ört-, krydd-, tjär- och gödselstackston. Rejäl koncentration i smaken, mogna röda bär, lite tjärton, välintegrerade mjuka tanniner med lite mer tanninbett i eftersmaken, lätt eldighet. Ung, bör nog sparas ett tag. 90+ p.

Lite avslutande reflektioner

Jo, jag nämnde inledningsvis att de här vinerna har en del gemensamt. De är nämligen alla naturviner, vilket också är just denna importörs (Wine Trade Sweden) profil. Naturvin – vin naturel – vi innebär i princip att det är ekologiskt odlade viner (ej nödvändigtvis biodynamiskt odlade, men kan vara det) där man dessutom eftersträvat så lite tillsatser som möjligt i vinframställningen. Detta innebär bland annat ingen odlad jäst och mycket lite svavel, i vissa fall ingen svaveltillsats alls. Denna typ av viner har under senare tid kommit att bli alltmer ”hypade” i vissa kretsar – vem skulle förvänta sig något annat när något sägs vara ”naturligt” – men kommit att ses med viss skepsis av flera som skriver om vin. Denna uppmärksamhet har i Sverige inträffat några år efter Frankrike och bl.a. Belgien, där jag gjorde min första något yrvakna kontakt med dem 2009, och då var fascinerad att detta fenomen dittills hade undgått mig. Jag avstår denna gång från att recensera naturvinsdebatten eller gå in närmare på svavlets mångfacetterade roll i vinframställningen, utan jag har försökt att helt bedöma vinerna som de är i glaset.

Jag har hört och sett antydningar till att flera av naturvinerna i detta släpp, inklusive de jag testat här, skulle ha totalsågats av en del vinjournalister. Detta är inte begripligt för mig. Ja, man kan möjligen sätta frågetecken i kanten för prisvärdet för några av vinerna, men det är i stort sett genomgående bra och användbara viner.

Så, vad fick jag i glaset på denna provning, om man sammanfattar? Rätt genomgående för de röda naturvinerna är att de har en viss stall- eller gödselstackston, något som förekommer även hos andra röda viner, men inte alltid i unga röda viner. Detta kan man störa sig på, men det är troligen inte något som skrämmer dem som gillar seriös röd Bourgogne (Pinot Noir) eller mogen röd Bordeaux. De tenderar också att ha relativt mjuka tanniner. Bra exemplar har bra fruktkoncentration och frisk syra, vilket sammantaget ger dem en fruktig, frisk och lättdrucken stil relativt ett ”genomsnittligt” rödvin från samma ursprung eller i samma prisklass. Att prova flera av dessa viner, utan att dricka vatten eller knapra bröd mellan dem, var betydligt lättare än det brukar vara när man provar andra unga rödviner, kom jag på mig med att tycka. Det är också relativt ovanligt att ett naturvin ovillkorligen kräver lagring. Så vitt jag förstått är allt detta inte något som kommer sig automatiskt av att vinerna är osvavlade, utan detta är en vinstil som passar att göra som naturvin, och som bra producenter behärskar. I den här provningen var det bara bra viner, även om ett var synnerligen udda. (Dåliga naturviner lär nog vara dåliga så det sjunger om det, och mest ha aromer av blandade vindefekter.) Denna kombination hos de bättre exemplaren – friska, i någon mening lätta rödviner som ändå har en koncentration och seriositet i aromerna – är något som är tilltalande, och fyller lite av en ”nisch” där det inte funnits så många viner. Jag tänker mig i första hand att dessa viner passar att kombinera med lättare eller medelkraftiga maträtter, snarare än de kraftigaste kötträtterna, där jag hellre tar ett tanninrikt ”konventionellt” vin, gärna efter att det fått en del mognad i källaren.

Sedan måste jag väl säga att jag inte riktigt identifierat någon ”ny” ofylld nisch som de vita naturvinerna fyller, även om de två exemplaren här var klart bra. Vid en del tidigare kontakt med dem har jag däremot stött på en del med skumma aromer. Så överlag har de röda naturvinerna övertygat mer än de vita.

Några av vinerna ovan skulle nog må bra av att sparas i några år, men jag skulle se det som något av ett riskprojekt att långtidslagra (säg, 5 år eller mer) dessa viner, då de kan förväntas vara betydligt mer ”bräckliga” än konventionella, normalsvalade viner. Dessutom är de i flera fall gjorda i en stil som nog bygger mycket på primärfrukten i vinet, och när den börjar ebba ut är jag lite osäker på vilka aromer som blir kvar. Den som inte har tillgång till ett svalt lagringsutrymme – hela tiden en god bit under 20°C – bör nog knappast lagra dem alls. Lapierre rekommenderar uttryckligen max 14°C på sin baksidesetikett.

Annons