Jean León Cabernet Sauvignon 1994

Vid en utflykt till ett lite halvt avsides beläget Systembolag för en tid sedan, i syfte att bärga hem några överblivna flaskor av en hyggligt välrenommerad Bourgogne 2009, föll blicken på en oväntad flaska på en annan del av ”raritetshyllan”, ni vet den där som har en grå skylt, där det stod en spansk Cabernet Sauvignon från 1994. Jag brukar alltid raljera över hur svårt det är att få tag på mogna årgångar via monopolet, och dessutom var 1994 en toppårgång i Spanien, så det krävdes inte alltför lång betänketid för att jag skulle bestämma mig för att ta med en flaska även av detta vin, trots att jag egentligen inte visste något om producenten. Till sist uppenbarade sig den lämpliga köttbiten på middagsbordet, och korkskruven sjönk ner i korken. Därefter vidtog en kamp som kanske inte var lika våldsam som matadorens mot tjuren, men som ändå hade sina irriterande inslag. Flaskan hade nämligen en grovt trilskande kork som gick sönder i mindre bitar och små korksmulor när jag försökte få ut den ur flaskan. Mycket märkligt för en flaska som lagrats av producenten! Nåväl, till sist fick jag lätt korksmulebemängt vin i glaset och utvärderingen kunde ta sin början.

Jean León Gran Reserva Cabernet Sauvignon 1994
Penedès, Spanien. Druvsorter: 85% Cabernet Sauvignon och 15% Cabernet Franc enligt tillvekaren (90%/10% enligt Bolaget). Lagrat 26 månder på små franska ekfat enligt tillverkaren. 299 kr hos allas vårt favoritmonopol, finns även på magnum för 649 kr.

Mellanröd, relativt djup och ogenomskinlig färg, ljusnande kant. Doft av svarta vinbär, mörka plommon, mogen fruktton med varmt och sötaktigt intryck, tydlig vaniljton, kryddor, aningen läder och lakrits, kanske kan där en liten dillkvist också anas, diskret ton av volatil syra. Tydligt utvecklade inslag. Under alla omständigheter en mycket spansk doft; trots annan druvsort och annan region, hade jag blint gissat att detta var en traditionell Rioja utifrån doften. Något mer än medelfyllig smak av blandade mogna mörka bär med aningen inslag av röda bär och rätt hygglig fruktkoncentration, viss sötma och en del alkoholeldighet (13,5% alkohol enligt flaskan), kryddig, rätt påtagliga tanniner av ganska torr karaktär. Eftersmaken är lite fruktsöt och ganska tydligt tanninsträv. Smaken är inte lika Rioja-lik som doften. 89 p.

Det här är ett vin som är intressant att prova och absolut är bra, men det brister lite i balans, vilket har kostat det ett par poäng i min bedömning. Vaniljtonen från ekfaten är för tydlig, det har lite för påtaglig alkoholeldighet, och fortfarande vid nära 18 års ålder känns tanninerna lite i tuffaste laget. Jag tvekar om det här vinet blir så mycket bättre med ytterligare lagring, snarare kan det nog vara så att det redan nått eller passerat sin topp. Baserat på tanninerna skulle för all del 5-10 år till inte vara fel, men i och med att alkoholen är rätt kännbar finns det en risk att det bara blir än mer obalanserat om det får ligga. Så köp det gärna för att dricka i närtid, om du är nyfiken på halvgammal spansk Cab eller mogna viner i största allmänhet (priset är rimligt för kombinationen av ålder och kvalitet även om det inte är ett fynd), men det får ses som ett vågspel att köpa stora mängder i syfte att långtidslagra.

1994 är en absolut toppårgång i Spanien, bättre än någon annan årgång under resten av 1990-talet. Stilmässigt är det här vinet för mig ett tidsmonument över ett Spanien med ena foten i sin traditionella vinmakning, och den andra foten i den relativt strömlinjeformade internationella vinstilen med Nya Världen-viner på huvudsakligen franska druvsorter. Med tanke på att Torres Mas la Plana, det mest kända Cabernet Sauvignon-vinet från Penedès hade sin premiärårgång 1970, och fick sitt erkännade vid en internationell vinprovning 1979, kunde man kanske tro att saker hände snabbt redan under 1980-talet. Mitt intryck är dock att det är först i början av 1990-talet som saker tog rejäl fart, genom att den internationella marknaden så smått började upptäckta det nya Spanien, dit jag inte minst räknar Ribera del Duero och Priorat. Nåväl, vad gäller detta vin, kan jag inte låta bli att reflektera över att Tempranillo troligen hade passat lite bättre för dessa odlingsförhållanden och den här vinmakningen, inklusive fatbehandlingen. Om den är välgjord, kan ju väl utmognad traditionell Rioja ha en ypperlig charm, där vanilj, dill, läder och annat passar in alldeles utmärkt. Resultatet blir i detta fall som sagt mer Spanien än det blir Cabernet Sauvignon. Resultatet blir alls inte dåligt, men kunde nog varit bättre. Till min stora förvåning hävdar tillverkaren att de enbart har använt fransk ek, snarare än den amerikanska ek som brukade vara vanlig i Spanien, och som brukar vara den som ger massor av vaniljtoner, så som det finns här.  Håller man sig till Cab skulle det i mitt tycke blivit bättre med den mer typiska tonen från fransk ek, alternativt kortare lagringstid på faten, och det hade inte skadat med 0,5-1% mindre alkohol. Men, jag ska vara ärlig: jag hade inte kunnat ge dessa råd 1994 när besluten kring detta vins framtällning togs, för då var jag ännu inte vinnörd. Namnet Cabernet Sauvignon hade jag nog känt igen, men jag hade inte kunnat skilja på fransk och amerikansk ek. Men, som betalande kund ser jag det som min rättighet att ha kritiskt granskande åsikter om de vin jag hostar upp hårdbeskattade slantar för, även om det innebär att jag kräver att tillverkaren ska vara efterklok. 🙂

Jag noterar att 2001:an – också en toppårgång i Spanien – av samma vin finns i beställningssortimentet för 249 kr. Det är inte utan att jag undrar om de hade justerat vinmakningen i lite mer balanserad riktning 7 år senare. Vi får se om det blir någon utvärdering vid tillfälle.

Kan tänka mig att de som är averta mot tydliga ekfatstoner – så kallade quercofober (efter eksläktet, Quercus) – närmast skulle kunna få allergiska reaktioner mot detta vin (1994:an). Quercofobin är något som tycks ha blivit vanligare bland vinnördar under senare år, i takt med att reaktionerna mot förmodat ”parkeriserade” fruktbombs- och ”extra allt”-viner tilltagit, och vurmen för terroir, elegans och nu senast ”naturviner” tilltagit. Undrar om överekade fruktbombsviner snart är så ute att de blir populära igen?

Annons