Jacquesson mot Selosse – tvekamp i vingårdschampagner

Vingårdar ovanför Le Mesnil-sur-Oger i Côte des Blancs i oktober 2011.

En av trenderna i Champagne är att göra fler vingårdsbetecknade viner. Det är för all del inte en trend som märks alltför mycket hos de största husen, och antal flaskor vingårdsbetecknat är mycket blygsamt. Antalet viner är dock helt klart i ökande, många av de mest ansedda småodlarna ägnar sig åt detta, och champagnenördarna noterar. En vanlig fransk term för de specifika vingårdarna och vinerna från dem är lieu-dit, ”namngiven plats”, vilket i plural blir lieux-dits.

En mindre, men mycket förväntansfull och entusiastisk skara samlades på fredagen i en källarlokal på hemligt ställe i centrala Stockholm för att prova en trio vingårdsbetecknade Champagner från vardera två producenter: det kvalitetsorienterade och uppåtsträvande mindre champagnehuset Jacquesson och kultodlarnas kultodlare Jacques Selosse. Jacquessons vingårdstrio lanserades 2011, då årgången 2002 släpptes. Selosse började släppa vingårdsbetecknade viner 2010, då de var två. I 2011 års släpp hade de blivit tre, och planen är att de ska bli sex på några års sikt. Speciellt i fallet Selosse är att vinerna görs som en solera, i likhet med hans Substance, men till skillnad mot hans Initial och Version Originale (V.O.). Då solerorna – som karaktäriseras av kontinuerlig årgångsblandning i flera steg – är under uppbyggnad, består vinerna fortfarande av bara en respektive två årgångar. Den tanke som Anselme Selosse har är att man genom att blanda årgångarna ska få fram terroiren, mer om detta i de avslutande reflexionerna. Jacquessons viner är däremot producerade som ”vanliga” årgångsviner men från en specifik vingård.

Alla viner som provades var från 2011 års släpp och var degorgerade detta år. Vingårdsvinerna kompletterades med ett ytterligare vin från respektive producent – ”vanlig” årgångs-Jacquesson från 2002 och V.O. från Selosse. De serverades parvis i den ordning jag presenterar nedan, och jag kan säga redan nu att det var en mycket intressant och alldeles fantastisk provning.

Andra noteringar från samma provning, och kommentarer till den, kan läsas på forumet finewines.se.

Jacquesson Millésime 2002
57% Pinot Noir (35% Dizy, 15% Aÿ, 7% Mareuil-sur-Aÿ) och 43% Chardonnay (36% Avize, 7% Chouilly). Degorgerad 1:a kvartalet 2011.

Klargul färg. I doften gul frukt, diskret örtton, lite honung, citrus, inledningsvis en viss godiston av fruktessens, som därefter lägger sig lite. Efter ett tag känns en viss rökton, bröd och brioche. I smaken tydlig mineralton med intryck av mineralvatten, gul frukt, hög syra, medelfyllig. Fortfarande ung. 89+ p.

Jag har inte provat denna förut, men två som gjort det kommenterade att den var bättre nu än den varit när den släpptes i höstas, då den var mycket märklig. Doften är lite skum, och det inledande inslaget av godisessens ger ett förvånansvärt ”enkelt” intryck för en tillverkare vars övriga viner i flighten var klart strama och eleganta. Smaken är mer OK, men indikerar helt klart att den behöver tid. I nuläget betraktar jag det fortfarande som en lite svag insats, för i en toppårgång som 2002 borde ett välrenommerat hus som Jacquesson prestera bättre än så här med sitt årgångsvin!

Selosse Version Originale
100% Chardonnay från Avize, Cramant and Oger. Degorgerad 20 juli 2011, sannolikt med en bas från årgångarna 2002, 2003 och 2004.

Klar- till gyllengul färg. Tydligt mineralisk rökton med inslag av stendamm, diskret doft av mogen gul frukt med lite exotiska inslag – associerade bland annat till persika och papaya – lite honung och aningen torkad frukt. Kraftig doft med välintegrerad fatton, som ger mycket tydliga associationer till vit Bourgogne från Côte de Beaune. Tydlig mineralitet i smaken, kraftig, kryddig, relativt hög syra, lätt intryck av sälta och beska, grapefruktton i eftersmaken. Ung, vinner på mer lagring. 92+ p.

Klassisk Selosse-stil, men inte alls med samma oxidationsinslag som de tre Lieux-Dits, och klart ”dovare” doft än Jacquessonen. Faktiskt lite mer tillgänglig och bättre redan redan nu än vad jag hade trott om en V.O. med 9 månader efter degorgeringen.

Jacquesson Avize Champ Caïn 2002
100% Chardonnay. Degorgerad 9 februari 2011.

Klargul färg. (Ett första doftintryck av torrt vägdamm omedelbart efter att den landade i glaset försvann nästan omedelbart.) Doft av gul frukt, tydlig mineralton, lite honung, viss kryddton, relativt kraftig och tydligt elegant. I smaken tydlig mineralton, påtagligt hög syra, lite citrus och äpple, klart elegant. Ung. 93+ p.

Trots att Champagne från Avize förmodas representera kraftig och kryddig Blanc de Blancs-stil, är detta vin klart mindre matigt och kraftigt än V.O. Redan här visar sig skillnaden i tillverkarstil mycket tydligt; Jacquessons vin är stramt, elegant och mineraliskt, men inte ett överdrivet kraftpaket, medan Selosse mycket mer efterliknar en fatlagrad vit Bourgogne, har absolut också mineralitet och elegans, men har ändå mer av kraft och kryddighet.

Märkligt nog visar sig själva vingården Champ Caïn ligga långt nere på slättlandet nedanför bebyggelsen i Avize, t.o.m. på andra sidan landsväg D9, med andra grödor som grannar. Jag hade förväntat mig att en vingård utvald för ett vingårdsvin skulle ligga i sluttningen ovanför byn. Men vinets kvalitet och stil indikerar att Jacquesson trots allt vet mycket väl vad de sysslar med.

Selosse Les Carelles (från Le Mesnil-sur-Oger)
100% Chardonnay. Solera under uppbyggnad, bas från årgångarna 2003 och 2004. Degorgerad 24 februari 2011.

Gyllengul färg. Kraftig doft av torkad gul frukt, lite oxidationston, klart kryddig, mineralton som ökar efter hand. Ger ett klart intryck av romrussin gjorda på vita eller gyllene russin, klart kraftig doft men också med viss elegans. Smaken har en lite sötaktig attack, rätt koncentrerad gul frukt med inslag av torkad frukt, rätt hög syra, tydligt kryddig, mineralisk i både mitt och avslutning. Relativt drickfärdig, lär dock tåla lång lagring. 93 p.

Det första paret av vingårdsbetecknade viner, båda Blanc de Blancs, kunde knappast ha visat på skillnaden i tillverkarstil på ett tydligare sätt. Jämfört med V.O. är detta vin en mycket mer extrem skapelse, med tydliga oxidativa toner, i likhet med Selossevinet Substance. Således är stilskillnaden mellan Champ Caïn och Les Carelles ännu större än mellan Champ Caïn och V.O.

Jacquesson Dizy Corne Bautray 2002
100% Chardonnay. Degorgerad 9 februari 2011.

Klargul, relativt djup färg. I doften diskret fruktton, mogen citrus, mineral, lätt blommighet. Utvecklar i glaset mer mogen frukt och lite rök, elegant. Mineralisk attack i smaken, citrus, grönt äpple, hög syra, intryck av mineralvatten, lätt beska. Ung, men någorlunda tillgänglig. 91+ p.

Ett mycket bra vin, och ett klart steg ovanför Millésime 2002:an i kvalitet, men får nog trots allt sägas vara det svagaste av de sex vingårdsvinerna. Jämfört med Champ Caïn hade det mindre mineralisk doft, och var mer matigt och lite ”grövre” i smaken. Någon på provningen tyckte att det var direkt dåligt, men så långt skulle jag inte sträcka mig, och jag vill minnas att jag även hörde någon som verkade hålla vinet högre än jag gjorde. Dizy är för övrigt en by som är klassificerad premier cru (95% på échelle des crus), snarare än grand cru som de byar som de övriga fem vingårdsvinerna kommer från. Dizy är dock Jacquessons hemby, vilket förklarar att de gör viner därifrån.

Selosse Le Bout du Clos (från Ambonnay)
80% Pinot Noir och 20% Chardonnay. Solera under uppbyggnad, bas från årgången 2004. Degorgerad 24 februari 2011.

Gyllengul färg. Doft av mogen gul frukt, röda äpplen, röda bär, nektariner, lite torkad frukt, lätt oxidationston, diskret fudgeton, lite romrussin. Relativt frisk attack, smaken har tydliga oxidationstoner av kakao, röda bär och bokna äpplen, bra syra (men ej direkt hög), kryddighet. Relativt kraftig, syrlig-kryddig eftersmak med lätt beska. Matigt vin. Relativt drickfärdigt, men har en liten spretighet som indikerar att det kan utvecklas lite. 92 p.

Mindre mineraliskt än Les Carelles, vilket inte är så förvånande. Druvsammansättningen hos Le Bout du Clos har tidigare angetts vara 100% Pinot Noir (bl.a. i Selosse prislista), men det tycks nu rätt tydligt bekräftat att det också finns 20% Chardonnay samplanterat i vingården.

Jacquesson Aÿ Vauzelle Terme 2002
100% Pinot Noir. Degorgerad 9 februari 2011.

Klar- till gyllengul. I doften mogen gul frukt, persika, mogen citron, röda äpplen, lite parfymton, diskret kryddighet, mineral. Elegant doft. I smaken rejäl mineralton med sälta, mogna gula och röda äpplen, kryddighet, hög syra, klart elegant. Ung. 94+ p.

För mig inte en helklassisk Aÿ-karaktär, jag associerade mer till någon svalare Pinot Noir-by på Montagne de Reims, såsom Verzenay. Återigen är det en konsekvent tillverkarstil, som accenturerar elegans snarare än ren kraft. Med en noslängd var detta kvällens bästa vin för mig, när jag väger in dess potential. Rätt typiskt att detta vin görs i minst mängd av de tre vingårdsbetecknade Jacquessonerna, från ynka 0,30 ha.

Selosse La Côte Faron (från Aÿ)
100% Pinot Noir. Solera under uppbyggnad, bas från årgångarna 2003 och 2004. Degorgerad 21 februari 2011.

Gyllengul färg. Kraftig doft av mogen frukt, mogen citrus, röda äpplen, röda bär, lite kakao, diskret ton av torkad frukt och mycket lätta oxidationstoner, lite parfym, mycket elegant. I smaken en kraftig, kryddig attack, bokna gula och röda äpplen, persika, inslag av fruktsötma, honung och torkad frukt, rejält kryddig. Fruktig-mineralisk eftersmak med lätt beska. Relativt färdig, men kan nog vinna en aning på mer lagring. 94 p.

Ett fantastiskt vin, och precis som i tidigare par är skillnaden i tillverkarstil mycket markerad. Jag tyckte att det här vinet överglänste Le Bout du Clos ganska tydligt. Lustigt nog visade detta vin i mitt tycke också upp något mildare oxidationstoner och hade lite tydligare syra. Detta går på tvärs mot vad man skulle förvänta sig, eftersom Ambonnay är en lite svalare by än Aÿ (ligger högre upp på sluttningen), vilket borde ge lite högre syra. Dessutom är Le Bout du Clos en ren 2004:a – en årgång med ganska hög syra – medan La Côte Faron är en blandning av 2003 – en extremt varm årgång med låg syra – och 2004. Som grädde på moset är La Côte Faron ett rent Pinot Noir-vin, medan Le Bout du Clos har en 20% inblandning av Chardonnay. Således tre faktorer som alla pekar i motsatt riktning mot hur jag faktiskt upplevde det i glaset…

Även i detta fall verkar det vara så att detta vin, det bästa, är det som görs i minst mängd av de tre Selosse Lieux-Dits. Jag hittade en andrahandsuppgift om bara 600 flaskor/år, medan de andra två skulle göras i 2000 resp. 3000 flaskor/år!

Vem gick segrande ur tvekampen?

Jag måste nog säga att provningen dominerades av den stora stilskillnaden mellan Jacquesson och Selosse snarare än av kvalitetsskillnader, och båda höll mycket hög kvalitet på vingårdsvinerna. Mitt slutomdöme baserat på dessa blir därför dött lopp, och jag utser istället deltagarna i denna fantastiska och smått unika provning till kvällens stora vinnare. :-) Om man tar hänsyn även till det första vinparet, får jag nog utse Selosse som segrare med liten marginal, eftersom Jacquessons 2002:a inte presterade riktigt så bra som en 2002:a borde, medan V.O.:n i vanlig ordning höll mycket god klass.

Vår kollektiva omröstning, där vi var och en röstade på plats 1, 2 och 3 (med 3, 2 respektive 1 platspoäng) gav följande resultat:

1. Jacquesson Aÿ Vauzelle Terme, 16 p (tre förstaplatsröster)
2. Selosse La Côte Faron, 16 p (två förstaplatsröster)
3. Selosse Les Carelles, 11 p
4. Jacquesson Avize Champ Caïn, 3 p
5. Selosse Le Bout du Clos, 2 p

Det är värt att notera att två Aÿ-viner, gjorda på 100% Pinot Noir, kom i topp, trots att en och annan av deltagarna deklarerade sig vara blanc de blancs-fantaster.

På tal om vinnarvinet Aÿ Vauzelle Terme, kan jag faktiskt inte låta bli att dela ut ett litet nålstick till Jacquessons importör, Vinovum i Vingruppen. De importerade alla tre vingårdsvinerna, men fick förstås betydligt mindre av Aÿ-vinet, eftersom det produceras mindre av detta. De valde då att inte alls sälja vinet via Systembolaget, utan enbart till restaurang. Vår provningskoordinator hade kontaktat Vinovum och velat köpa vinet via privatimport men fått nej, eftersom de tydligen var ointresserade av att sälja det till privatpersoner ens på särskild förfrågan. Jag är mycket förvånad över denna inställning, då vi talar om ett vin som så uppenbart intresserar vinnördar och samlare, och som närmast skriker efter att hanteras som vi gjorde här: att jämföras mot flera andra vingårdsviner. Det blir knappast hur det kommer till användning i restaurangmiljön. Jag kanske har fått förvridna åsikter av att ha bott i Belgien i fyra år, men jag kan inte begripa hur man tänker när man har denna syn på privatpersoner respektive restauranger.

Nämnas kan att provningen inte var fri att anmäla sig till för alla med intresse och pengar, utan det var en ”koordinerad BYO”, där man var tvungen att kunna ställa upp med en av flaskorna för att få vara med. Det förekom också några extraviner, inklusive en Cristal 1993 (!). Och det sved nog lite i vinkällaren i vissa fall, med tanke på hur ovanliga och efterfrågade några av dessa viner är. En av deltagarna drog baserat på detta slutsatsen att ”man vill ju ha bidragit med det sämsta vinet” av den enkla anledningen att det ju var det vin man nu hade en flaska mindre kvar av, i värsta fall ingen alls. :-)

Lite avslutande reflexioner kring vingårdsbetecknad Champagne

Vingårdsbeteckningar är för all del inte något helt nytt i Champagne, exempelvis har Philipponnats Clos des Goisses och Krugs Clos du Mesnil funnits i flera decennier. Både Clos du Mesnil och Clos des Goisses är specifika vingårdar, och inte några cuvéenamn (Dom Pérignon, La Grande Dame, Cristal…) uppfunna av tillverkaren. Min bild är dock att dessa tidiga vingårdsbetecknade viner sågs som lite udda företeelser som inte togs efter på stor bredd, eftersom blandningen – cuvéeskapandet – länge har setts som kärnan i Champagnehantverket, och ett sätt att garantera husstil och hålla kvaliteten jämn. Det är dock tydligt att den nya generationen av småproducenter i Champagne sneglar på Bourgogne snarare än på de stora husen i sin egen region, och så att säga fokuserar på vinet snarare än på bubblorna, det festliga korkskjutandet och den stora marknadsföringsbudgeten. I Bourgogne är det enbart de enklare vinerna som säljs som Bourgogne rouge eller Bourgogne blanc under tillverkarens namn och möjligtvis ett cuvéenamn. Ett exempel är Cuvée des Jacobins från Jadot. I övrigt är det bynamn eller bynamn + vingårdsnamn som gäller upp till premier cru-nivån, och vingårdsnamnet i ensamt majestät för grand cru. Således vill man mer efterlikna detta. Skillnaden är dock att i Champagne finns det bara en klassificering på bynivån, medan man i Bourgogne har klassificerat på vingårdsnivån.

Men är det då den rena ”terroiren” man känner i de respektive vinerna? För mig så är denna provning ett praktexempel på det som utpräglade ”terroirister” helst inte pratar om – vinmakningens (och för all del även vingårdshanteringens) stora betydelse. Genom hela provningen gick det som en röd tråd att det var enorm stilskillnad mellan Jacquesson- och Selossevinerna, som övertrumfade både by- och druvsortskaraktär och förmodligen även årgångskaraktär. Snarare skulle jag säga att vinerna visade upp vad man kan förvänta sig i Champagne när en bra producent gör ett vin från en bra vingård: det blir ett riktigt bra vin som bär tydliga drag av tillverkarstilen, vid sidan av druvsorten och ursprunget. För all del kan man säga att terroiren spelade in så till vida att det enda premier cru-vinet, det från Dizy, var lite svagare än de från grand cru-byar, även om jag inte riktigt köper att all vingårdsmark i grand cru-byar är bättre än all i premier cru-byar.

Etiketterna på Selosse Lieux-Dits-viner. Namnet Jacques Selosse är skrivet med större stil än vingårdarnas namn – kanske är det ungefär samma proportioner mellan terroirens och vinmakningens influenser på det färdiga vinet?

Jag ställer mig också lite tveksam till idén att en solera är det bästa sättet att få fram terroirkaraktären, eftersom detta inte bara innebär årgångsblandning och utjämning av årgångarnas karaktär utan även ett mått av oxidation. Nej, man behöver inte vara rädd för lite oxidativa toner i viner ibland, men jag tycker inte att oxidation direkt ”avmaskerar” ett vins underliggande karaktär, snarare tenderar den att i sig bli rätt dominerande. Dessutom reagerar olika druvsorter rimligtvis olika på oxidation, eftersom Chardonnay och Pinot Noir skiljer sig åt i syranivå, vilket inför ett ytterligare lite orelaterat element. Så dessa viner är i viss utsträckning mycket mer ”Selosse-specifika” än de är ”terroirspecifika”.

Eftersom alla tre Selosserna hade olika druvsammansättning känner jag redan nu att det finns behov av att återkomma när Selosse hela serie av sex vingårdsviner finns lanserade. :-) Då kommer det att finnas tre viner med 100% Chardonnay från olika byar att jämföra, samt två med 100% Pinot Noir och så en med 80%/20%. De tillkommande byarna är Avize, Cramant och Mareuil-sur-Aÿ.

Vill man se Anselme Selosse berätta om sina vingårdschampagner på franska finns det två videoklipp att beskåda. Ett kortare med engelsk textning från Selosses amerikanska importör:

Ett längre klipp utan textning:

Läs den engelska versionen av samma inlägg här.

Det här inlägget postades i 2002, Champagne, Chardonnay, Pinot Noir. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Jacquesson mot Selosse – tvekamp i vingårdschampagner

  1. Trevligt inlägg Tomas och kul att du plockade upp att jag försökte köpa Vauzelle Terme via den svenska leverantörer. Det slutade ju med att jag köpte via England, FRW men det är alltid tråkigt med attityden att endast restauranger för köpa. I sammanhanget kan nämnas att tre av de restauranger som köpte i Sverige köpte på min rekommendation.

    Länkar forumet så det som önskar kan läsa lite andra synpunkter kring provningen. Hoppas det är ok

    http://www.finewines.se/vin/provning-jacquesson-selosse-lieux-dits/

    Anders

    • vintomas skriver:

      Verkar som om otack är världens lön, om du skaffade kunder åt dem men ändå inte fick köpa. Kunde inte låta bli att nämna storyn, eftersom den påminde mig om att ”Hjälp! Jag är tillbaka i Sverige!”. Å andra sidan tillkom även arrangemanget på ett svenskt sätt, så det är inte bara av ondo att vara åter… Har lagt in en tydligare länk till finewines.se i brödtexten, för den hörde självklart hemma där.

  2. Ping: Selosse med AuZone | Vintomas blogg

  3. Ping: Jacquesson med Munskänkarna | Vintomas blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s