Weingut Heymann-Löwenstein är en terroir-orienterad producent av huvudsakligen torr Riesling som finns i Winningen i den nedre delen av Moseldalen, bara några kilometer utanför Koblenz. Jag har uppskattat vinerna när jag provat dem, så jag tyckte det var ett utmärkt tema för att hålla en provning i AuZone.
Heymann-Löwenstein drivs av Reinhard Löwenstein som tillsammans med sin fru Cornelia Heymann-Löwenstein tog över den 1980. De första åren fanns de i Lehmen, och till Winningen flyttade de 1983. Före han började framställa vin hade Reinhard, som var vänsterradikal i sin ungdom och bland annat var aktiv i franska kommunistpartiet, bland annat varit volontär på Kuba.
Heymann-Löwenstein fokuserar på Riesling i torr stil, men gör även en del söt Riesling och mousserande viner. Han kan räknas som en av kvalitetspionjärerna på den torra sidan, även om han inte var riktigt lika tidigt ute som Bernhard Breuer m.fl., men att sikta på torra viner i Mosel var nog ännu mer udda än att göra så i Rheingau och Pfalz. Reinhard ansåg dock att nedre delen av Mosel passar bättre för torra viner än mellersta Mosel, där de flesta av de mer kända Moselbyarna ligger (och där man i högre utsträckning har stannat kvar vid halvtorra viner som standardstil). Heymann-Löwenstein får nog sägas vara den första riktigt högprofilerade tillverkaren i sin del av Mosel (i alla fall i modern tid), som han t.o.m. har döpt om till Terrassenmosel, då han inte gillade det gamla namnet Untermosel. Längs den nedre delen av Mosel, som slingrar mindre än de mellersta delarna, finns det nämligen väldigt mycket vingårdsterrasser.
Vid flytten till Winningen 1983 minskades skördeuttaget och kvaliteten förbättrades. En tidig framgång var att årgången 1985 av Uhlen Spätlese trocken tog hem förstaplats vid en stor tysk/österrikisk blindprovning 1987. Det året togs prädikaten bort på de torra vinerna. Reinhard fortsatte under ett antal år att prova sig fram med vinmakningen, och hade 1996 kommit fram till den stil som i huvudsak gällt sedan dess, med användning av viss tids maceration och jäsning med vildjäst.
Reinhard har också varit en tidig tillskyndare av att använda franskinspirerad klassificering, det som i VDP:s regi kommit att bli Erste Lage/Grosses Gewächs. För sin egen del stödjer han sig på vingårdskartor över Mosel från 1868 och 1897 med klassificering i tre klasser, där hans nuvarande fyra topp-vingårdslägen alla fanns med i den högsta klassen, dit bara 3% av vingårdsarealen räknades. Även på andra håll i Tyskland har man börjat gräva ut sådana här gamla kartor (delvis använda i skattesyfte), som tydligen ganska snabbt föll i glömska efter att mustvikten (i °Oechsle) började användas som huvudsaklig kvalitetsparameter från 1892 års vinlagstiftning.
Vingården Uhlen med sina många terrasser. Blaufüßer Lay kommer från området närmast kameran, i bildens nederkant, Laubach strax bortanför det, och Roth Lay från området i bildens mitt där terrasserna syns som tydligast.
Således används vingårdsnamnet hos Heymann-Löwenstein enbart på Erste Lage-viner, medan övriga viner (på instegsnivån) säljs under beteckningen Schieferterrasssen respektive von blauem Schiefer. Heymann-Löwenstein har fyra Erste Lage: Kirchberg och Stolzenberg i byn Hatzenport, och Röttgen och Uhlen i hembyn Winningen. Uhlen har han från årgången 2001 (för de torra, 2000 för de söta) delat upp i tre dellägen med olika typ av skiffer: Blaufüßer Lay, Laubach och Roth Lay, ofta kallade Uhlen B, L resp. R. (Lay är ett lokalt namn för skiffer.) På mässor brukar han ha med skifferbitar från vingårdarna, så man kan se att de har olika färg.
Röttgen, också grundligt terrasserad.
Bland Winningen-vingårdarna förmodas Röttgen visa upp mest aromer av mogen och tropisk frukt och vara mer tillgänglig redan i sin ungdom, och Uhlen vara mer sval och mineralisk, med Uhlen R (som är dyrast) som den allra mest strukturerade och lagringskrävande. Kirchberg förmodas ha örtiga aromer och saltig mineralitet.
Heymann-Löwensteins stil är i huvudsak torr men inte nödvändigtvis helt knastertorr. Han använder aldrig ”trocken”-beteckningen på etiketten, och det kan nog vara så att vissa viner i vissa årgångar kryper upp i halbtrocken-intervallet, dock med balanserande syra. En anledning till att det kan bli så är att han gör viner i kraftig stil, på relativt sent skördade druvor. Trots att det är viner från Mosel skulle jag beskriva dem som kraftigare än ”normalvinerna” från Rheingau, dock utan att ge ett direkt Pfalz-artat intryck, eftersom de trots allt har en del svalare drag. En gång såg jag karaktäriseringen ”Wachau an der Untermosel” i en katalog, och jag förstår andemeningen, men de är i mitt tycke inte riktigt lika det som kommer från Wachau.
Bland Reinhards övriga meriter kan nämnas att han har skrivit en liten bok om sin vinfilosofi som heter Terroir, där han lyckas med konststycket att nämna Karl Marx redan i första meningen.
Winningen Röttgen 2007
Klargul färg. Doft av mogen gul frukt med persika och lite tropisk frukt, rejäl aromkoncentration, lite honung och Riesling-parfym. Relativt torr smak, fruktig, mycket koncentrerad, tropisk frukt och gul frukt, bra syra, lite spritsig, något kryddig, har ett lätt alkoholbett, någon grapebeska. Tillgänglig nu, tål mer lagring. Alkoholen stör mig en liten aning. 91 p.
En klassisk Röttgen i stil. Några av de andra provarna tyckte den var lite enkel i stil – i alla fall i det här sällskapet – och bör ha betygssatt den lägre än jag gjorde.
Winningen Uhlen B (Blaufüßer Lay) 2007
Klargul färg. Mineral med lite stendamm och rökighet i doften, bra fruktighet med mogen citrusfrukt och annan mogen gul frukt, diskret parfymton. Torr, mycket koncentrerad, klart mineralisk smak, mogen frukt i bakgrunden, mentol, bra syra, lätt alkoholkänsla och kryddighet, mycket lätt eldighet i eftersmaken. Relativt ung, kunde vinna på mer lagring. 92+ p.
Visar tydligt på skillnaden mellan Röttgen och Uhlen, här är mineraliteten mycket mer dominerande och frukten döljs mer i bakgrunden. Hade inte den exotiska Röttgen funnits med som kontrast hade vinet nog uppfattats som fruktigare, så det är för all del inte något renodlat grustag vi pratar om. Vinet framstår också som yngre och mer slutet än Röttgen. Ett bra köp eftersom det är lite billigare än Uhlen R.
Winningen Uhlen L (Laubach) 2007
Klargul färg, lite fylligare ton än de två föregående. Mineralisk doft, viss rökig ton, vax, mogen citrus och annan gul frukt, lite honung, efter ett tag en antydan till petroleum och någon nötton. Torr smak, mycket koncentrerad, mineral, mentol, bra syra, frukt i bakgrunden med huvudsakligen citrustoner, inklusive citrusskal. Relativt ung. 92+ p.
I likhet med Uhlen B är Uhlen L tydligt mineralisk. I jämförelse med Uhlen B är denna mindre uttalat fruktig och mer rökig i doften, är relativt lik i smaken, men kryddigare och fruktkomponenten går mer entydigt mot citrus. Skillnaden mellan B och L ökade med temperaturen. I viss utsträckning är det Uhlen L som är avvikaren i Uhlen-trion vad gäller aromer, även om mycket som förenar i stil.
Winningen Uhlen R (Roth Lay) 2007
Klargul färg. I doften mineral, persika, aningen honung, aningen blommighet och parfymton, mycket elegant. Torr smak, mineral, bra fruktkoncentration med mogen och tropisk frukt, honung – mer specifikt honungspastiller – mycket bra syra med spritsig bakgrundskänsla, mentol, kryddton. Relativt tillgänglig, men lär vinna på mer lagring. 93+ p.
Det här vinet tyckte jag var elegantast i aromerna av alla viner i flighten. Intressant nog så är det mer tillgängligt än Uhlen B och L och har mer frukttoner än dessa två, men är fortfarande mycket mineraliskt, trots att Uhlen R förmodas vara det mest tidskrävande. I den här provningen framstod det för mig stilmässigt som ett mellanting mellan Uhlen B och Röttgen med lite extra elegans i aromerna. Jag hade detta vin som favorit, men totalt sett hamnade det på en delad andraplats.
Scharzhofberger P (Pergentsknopp) 2007, Van Volxem
Klargul färg. Tydlig mineralton i doften, lite honung, mogen gul frukt, diskret parfymton, elegant. Aningen petroleumton efter ett tag. Torr smak, bra koncentration, citrus, tydligt mineralisk, hög syra, grapefruktbett, kryddig, lång och grapefrukttonad eftersmak. Klart elegant. Relativt ung, vinner på mer lagring, men tillgängligt redan nu. 92+ p.
Det här var ”bluffvinet” i flighten, från en tillverkare i en annan del av Mosel, närmare bestämt Saar, som också fokuserar på torra viner. Jag hade trott att det här vinet skulle skilja ut sig mer stilmässigt från de från Heymann-Löwenstein än det faktiskt gjorde. Visst, om man letar noga kunde man nog hitta lite tydligare syra och mer grapefrukttoner, men skillnaden var inte uppenbar. Ingen av de som provade blint sa direkt att det här måste vara något annat. Däremot röstades det fram som bäst med röster från 6 av 11 deltagare. Detta förvånade deltagarna lite, för tydligen hade några av dem provat just detta vin relativt nyligen och då varit mindre imponerade av det än vid detta tillfälle. Jag höll det dock aningen bakom de två Uhlen R, och i nivå med Uhlen B och L. Vinet kommer från en viss del av vingården Scharzhofberger, som hette Pergentsknopp före den stora minskningen av antalet vingårdsnamn 1971. Van Volxem har också en ”vanlig” Scharzhofberger som är lite billigare (i nivå med Röttgen); det här vinet ligger prismässigt i nivå med Uhlen R.
Winningen Röttgen 2004
Klar- till gyllengul färg. (Fick en lätt grumling efter några vaxbitar från korkens ovansida ramlade ner i flaskan när jag öppnade den.) Tydligt rökig i doften, en del petroleumton, gul frukt, lite dov/stum doft. Rejäl koncentration i smaken, honung, mogen gul frukt, hög syra, kryddig, lätt beska, lång eftersmak. Matigt vin, känns relativt fullt moget. Bättre smak än doft. 90 p?
Det här vinet provade jag för inte alltför länge sedan och då var det helt fantastiskt i både doft och smak, och kunde nog då haft potential att vara bäst i flighten. Doften var här myckte mindre imponerande och indikerar att vinet kan ha drabbats av någon smygdefekt, men smaken kände jag däremot igen, så då borde det inte ha varit korkdefekt. Det uppstod viss diskussion kring vinet, där några hävdade en lätt korkdefekt, men andra precis som jag påpekade att smaken inte var så ”dödad” som den oftast blir. Något knas var det nog i alla fall, 6 av 11 röstade på detta som sämst, medan jag satte det som näst sämst eftersom jag trots allt gillade smaken.
Winningen Röttgen 2001
Ljust gyllengul färg. I doften tydlig petroleumton och klassiskt utvecklade toner, gult äpple och annan frukt, lite kryddig, ljunghonung. Rejäl koncentration i smaken, kryddig attack med honung, torkad gul frukt, bra syra, lätt alkoholkänsla, kryddig eftersmak med viss beska. Imponerande koncentration, matig stil, lite spretigt, mest alkoholkänsla i flighten, beskan drar ner lite. Lär inte vinna på mer lagring. 90 p.
Jag röstade på detta som sämst, trots den troliga smygdefekten i föregående vin (kanske var det dumt), men vinet fick också två bäst-röster. Anledningen var att alkoholen och beskan, som är aningen kännbar i flera av vinerna, var som mest utpräglade i detta vin och gav det en viss spretig känsla, även om det också hade en del härliga aromer. Som synes av omdömet 90 p handlar det inte om att vinet på något sätt var dåligt eller hade rasat ihop, men i detta illustra sällskap så blev dessa smärre skönhetsdefekter nog mer påtagliga än om det serverats på egen hand till mat.
Winningen Uhlen R (Roth Lay) 2001
Gyllengul färg, mörkast i flighten. I doften lite torkad frukt, en antydan till botrytis?, honung, krydd- och lite rökton, aningen petroleumton, ljunghonung. Komplex och tydligt utvecklad doft. Rejält koncentrerad i smaken, torr, sval och mintig attack, kryddig, bakade äpplen, hög syra, lång eftersmak med mineral, lätt beska. Utvecklad i positiv mening, kan tåla lite till. 93 p.
För mig det nästa bästa vinet, men intressant nog fick det varken bäst- eller sämströster, fast flera uppskattande röster hördes vid diskussionen och jag tyckte mig höra flera som sa att det hållit det som näst bäst. Ett bra exempel på en kraftig, torr Riesling som både har tydligt utvecklade toner och har fin syra och mineralitet. Några tyckte att detta vin var längre gånget än Röttgen 01:an, troligen baserat på dilltonerna och att färgen var mörkast. Jag tyckte däremot att detta vin höll ihop bättre och hade mer tid kvar, baserat på att det visar tydliga mineraltoner och svala drag i smaken, och att alkoholen och beskan inte går igenom som i Röttgen 01.
Någon tyckte att vinet framstod som äldre man förväntar sig av en Uhlen från 2001. Jag har lagrat flaskan från 2007 och förhållandena har kanske inte varit idealiska hela tiden (framför allt torrare än vad som är idealiskt för korkarna), men Röttgen 01:an har å andra sidan lagrats under samma förhållanden sedan 2006 och där fälldes inte samma kommentar.
Provningen bekräftade för mig att detta här är riktigt bra viner som jag gillar! Jag tycker också att 07:orna ganska tydligt visar upp terroir-karaktär, de är helt klart olika. Alla fem 07:orna visade upp en hel del elegans, även om Heymann-Löwensteins viner nog karaktäriseras mer av kraft än elegans. ”Passar till mat men inga pratviner” var ett omdöme som hördes, men då bör man minns att de två torra viner i sortimentet som inte har vingårdsbeteckning är lite lättar i stilen. Den sena skörden och skalmacerationen gör att det finns visst mått av alkohol och beska i vinerna. I de flesta fall hålls dessa inslag i schack av frukten, kryddigheten, syran och mineraliteten och bidrar helt till kraft och matighet, men det är lite av en balansakt. I några fall balanserar vinerna på gränsen till ha lite för mycket av minst den ena av dessa två komponenter.
Provningen fick mig dock att aningen omvärdera vinernas lagringsduglighet, för de årgångar jag hade med här var de som generellt är några de mest mineraliska och syradrivna tyska årgångarna under perioden 2000-2009. (2005, 2009 och framför allt 2003 var betydligt varmare i stilen.) Visst, vinerna tål lång lagring, och bör – särskilt i fallet Uhlen – nog lagras några år. Frågan är dock om det är någon direkt poäng att lagra dem bortom ca 10 års ålder för Röttgen och ca 15 års ålder för Uhlen. Synpunkten kanske låter märklig för vissa, men det finns torr Riesling som absolut kan behöva 10-15 år för att nå toppen, och tål 20+ år. Jag misstänker dock att en del lite slankare rieslingviner i toppklass kan reagera mer positivt på lång lagring än dessa kraftpaket. Kanske en preliminär rekommendera att dricka Röttgen från ca 3-5 års ålder och Uhlen från ca 6-8 års ålder, även om det kommer att variera med årgångskaraktären. Men dricka dem, det tycker jag att man ska!
Intervju på engelska med Reinhard Löwenstein:
Läs den engelska versionen av samma inlägg här.
Vintomas blogg 