Vinferno hemma i köket

På diskussionsforumet finewines.se dras det då och då ihop frivilliga till BYO-vinprovningar av bättre saker under beteckningen ”vinferno”. Finewines.se kör med taglinen ”vinforum för folk med smak”, och har av den statsunderstödda och organiserade absolutismen under underhållande former döpts till ”vi-som-dricker-fin-vin-forum” och dess medlemmar till ”missunnsamma… vinsnubbar och vinsnubbor” av en nykter systembolagskramare(!). Sverige är fantastiskt, eller hur? 🙂 Namnet vinferno får mig alltid att associera till ohämmat absintdrickande och strindbergsk galenskap, men det är alltså jäst druvsaft, utan tillsats av malört, som vanligen konsumeras vid dessa tillställningar. Koncentrationen av champagneentusiaster eller rentav -nördar är rätt stor på forumet, så av rapporter från tidigare vinfernon att döma blir det ofta rätt mycket bubbel och inte minst prestigeskumpa. Och det är ju sannerligen inte fel med det!

Då en del större och mer praktiska tillhåll för tidigare vinfernon hade sommarstängt, men ett antal av de mer tappra själarna ville träffas, upplät jag förra torsdagen mitt kök för ett vinferno begränsat till sex deltagare. De medhavda vinerna serverades blint, uppdelade i flighter, men alla visste vem som hade haft med vinet i vilket glas.

Välkomstbubbel

Molitor Prestige Brut 2004, Zeltinger Schlossberg Riesling Sekt b.A.

Mosel, från Markus Molitor. 40 månader på jästfällningen. Inköpt sommaren 2008 hos tillverkaren, då årgången var nysläppt. Kostade då € 22,50 på plats, d.v.s. dyr för en Sekt men i nivå med en billig standardchampagne.

Klargul färg. Fruktig doft med toner av mogen gul frukt, lite rökton, något blommig. Smaken är relativt torr, men ej helt, fruktig, rätt bra syra, fruktig eftersmak. 85 p.

I likhet med många ambitiösa mousserande viner på Riesling, är rieslingaromerna relativt nedtonade. Den visar däremot inte upp särskilt champagnelika aromer, och även om det är ett bra och ambitiöst mousserande vin faller det nog inte utpräglade champagneentusiaster på läppen. Syran var inte riktigt så påtaglig som jag hade förväntat mig av en Riesling från Mosel i den syrarika årgången 2004, minns inte riktigt om det var så förra gången jag öppnade en flaska. Är tveksam om den egentligen har förbättrats av några års lagring, som jag minns det skulle jag poängsatt den lite högre när jag provat den tidigare.

Champagneflight 1

Comtes de Champagne 1995

Prestige-Blanc de blancs från Taittinger.

Klargul färg. I doften nötig, tydligt utvecklad doft, lite sous-bois (undervegetation), svamp, rostade hasselnötter, mycket trevlig doft. Klart hög syra i smaken, citrus och citrusskal, bra koncentration, lite gröna äpplen, lång och frisk eftersmak. Väl utvecklad, men ung i smaken, mycket trevlig. 94-95 p.

Här gick de flesta gissningarna ganska snabbt till en blanc de blancs av hög klass. Några sa Comtes de Champagne, men jag sa att jag inte trodde det, eftersom jag inte riktigt har förknippat kombinationen utvecklad doft och ung smak med just Comtes, som är klart bra men brukar ses som någorlunda tillgänglig jämfört med många andra BdB. Men fel hade jag alltså. Högsta poängen som jag satte denna kväll!

Benoît Lahaye Millésime 2006

70% Pinot Noir, 30% Chardonnay, producent i Bouzy, Montagne de Reims.

Pommactonad i färgen. I doften röda äpplen, päron, kryddton, antydan till honung. Smak med bra syra, röda äpplen och lite gröna äpplen, lätt örtig ton med kryddor. Ger ett rätt ungt intryck. 88-89 p.

Gissade på en blandchampagne. Doften påminde mig rätt mycket om hur Champagne från Aÿ (den by som troligen ger de kraftigaste Pinot Noir-dominerade vinerna), men smaken hade inte riktigt samma ”punch” som Aÿ-vinerna brukar ha, och syran är högre, vilket är rätt konsekvent med att Bouzy är lite svalare än Aÿ. Således ett bra terroiruttryck, även om det kom lite till korta sällskap med kraftigare och mer mogna viner. Tydligen skulle det basvinet ha fått fatbehandling, men det kände jag inte ett spår av. Har inte stiftat bekantskap med denna producent förut.

Clos Cazals Blanc de Blancs 2000,  Claude Cazals

Producent i Mesnil med koden ”RC” (se nedan), vingården ligger i Oger i Côte de Blancs.

Ljusgul färg. I doften röda äpplen, persika, fruktig, lätt blommig, aningen honungston, doften lite mer dämpad efter ett tag. Smak med hög syra, gula äpplen, citrus, rätt bra fruktkoncentration, lite brustablettssmakande, fruktig-torr eftersmak. 90-91 p.

Gissade att det nog kunde vara en blanc de blancs (100% Chardonnay) trots att jag hittade en del röda äpplen i doften, vilket skulle indikera att det finns Pinot i vinet. Smaken var rätt blanc de blancs-typisk, och persika i doften brukar jag oftast hitta i bra blanc de blancs. Någon nämnde Diebolt-Vallois prestigevin Fleur de Passion som gissning, och jag tyckte att det fanns en viss likhet i aromer. Både namnet Cazals och flaskans utseende var lite bekanta, men jag tror inte jag provat detta vin förut.

Tillverkarkoden RC står för récoltant co-opérateur, vilket är en mycket mer ovanlig kod än NM (”hus”), CM (kooperativ) och RM (”odlare”). Med Jancis Robinsonds ord, RC = ”someone who’s a member of a co-op and buys back wine from them to sell under their own label”.

Det var tre ganska olika skumpor, märktes det, med variation i både druvsammansättning och ålder. Alla röstade på Comtes 1995 som bäst i flighten – härligt utvecklad doft, men pigg och frisk smak med rejäl syra.

Anmärkning: champagneglaset markerar plats för Cuvée des Enchanteleurs 1995, som inte stannade kvar till fotograferingen.

Champagneflight 2

Bollinger La Grande Année 2000

63% Pinot Noir, 37% Chardonnay, degorgerad juni 2010. (Måste varit en av de sista flaskorna eftersom de första 2002:or som dök upp våren 2011 var degorgerade hösten 2010.)

Ljus- till klargul färg. I doften citrus, gula och röda äpplen, lite honungston, mogen frukt, lite blommighet (påminner om en blommande häck eller något i den stilen), örtighet med lite grön ton. I smaken citrus, bra fruktton, rätt hög syra med lätt beska. Relativt ung. 89-90 p.

Gissande på en blandchampagne, men jag var inte den enda som blev mycket förvånad när det avslöjades vilken. Jag hittade inte några typiska Bollinger-toner av oxidativ fatbehandling, och den var lättare i smaken än Grande Année brukar vara. Jag har provat den här årgången förut, och hade förväntat mig att ge den högre poäng än så här. Endera var den här flaskan lite svagare än de brukar vara, eller så tog den stryk av sällskapet.

Cuvée des Enchanteleurs 1995

Prestigechampagne från Henriot, ca 50% Chardonnay och 50% Pinot Noir.

Klargul färg. Utvecklade aromer i doften, nötighet med rostade hasselnötter, gul frukt, Stor och elegant doft. I smaken gul frukt, rätt bra fruktkoncentration, relativt hög syra, lätt smörighet, viss utveckling. 93 p.

Kvällens mest utvecklade champagnedoft vid sidan av Comtes de Champagne, men inte lika hög syra. Mycket bra, och jag tyckte den här var bäst i flighten just nu, men det känns som den här nog har toppat.

Krug Vintage 1996

42% Pinot Noir, 26% Pinot Meunier och 32% Chardonnay enligt Richard Juhlins bok.

Klargul färg. I doften nötighet (kanske nötcrème), gul frukt, röda äpplen, lite citrus, aningen utveckling, lite blommighet och parfym. I smaken citrus, gult och grönt äpple, relativt hög syra, fruktig, relativt kryddig, lite brustablettskänsla. Ung! 93 p+

Att detta var en bra blandchampagne märktes, men de framstår fortfarande som klart ung (ett typiskt 1996-fenomen, bra men mycket syrarik årgång), nog ännu lite yngre än då jag provat den tidigare, även om den successivt blev lite mer tillgänglig i glaset. Det måste vara den välutvecklade Enchanteleurs 1995 bredvid som bidrar till det intrycket. Det här vinet är absolut njutbart nu men det är fortfarande på väg uppför, och toppen kommer att vara på riktigt hög höjd, så det är väl värt att spara på. Vi får väl se hur lång tid det tar att nå toppen…

En jämnare flight kvalitets- och stilmässigt än den förra; alla visade sig ju vara mycket respektabla cuvéer, för att uttrycka det försiktigt. 4 av 6 bäst-röster gick till Enchanteleurs 1995, och 2 till Krug 1996.

Sett i efterhand så kanske jag var lite snål med poängen (mer än vanligt alltså) i andra flighten; det händer ibland när jag ska försöka ta hand om lite praktiska sysslor som att titta till maten samtidigt som jag provar. Det var inte helt slumpmässigt att jag gav Comtes de Champagne 1995 högst poäng (94-95), och Bollinger 2000 var konstig denna gång, men Krug 1996 har jag gett högre poäng förut, och den här flaskan var det absolut inget fel på.

Sött vitt vin
Château d’Yquem 1999

Sauternes, Bordeaux. Sémillon och Sauvignon Blanc.

Gyllengul färg. I doften saffran, torkad aprikos, honung, kryddig och blommig. Söt smak, bra intensitet i aromerna, torkad frukt, kryddig, bra syra, bra längd. Klart Sauternes-typisk med alla saker på rätta ställena, och med lite extra koncentration. Från halvflaska. 93 p.

Det börjar bli rätt hygglig mognad på den här årgången på halvflaska. Den har mognar i rätt rimligt takt för att vara en Yquem, vilket kanske beror på att årgången inte visar upp den lite extra vassa syra som Yquem ofta har i kombination med bra koncentration och det andra man förväntar sig. Jag noterade med intresse att det faktiskt var första gången som flera i sällskapet drack Château d’Yquem, och det är ju alltid trevligt när man får ägna sig åt lite praktisk-pedagogisk verksamhet. 🙂

Röd flight

Antica Terra Pinot Noir 2007

Willamette Valley, Oregon

Mellanröd färg. Doft av körsbär, lätt blommig, lätt parfymerad. Bra koncentration i smaken, mörka körsbär, en del tannin, bra syra. Ung. 90 p+

Här gick gissningarna snabbt till Pinot Noir av det bättre slaget. Efter lite inledande tvekan – kunde det vara Bourgogone? – gick tankarna mer till Nya Världen eftersom den hade rätt mörka fruktaromer och bra fruktkoncentration; rätt ”tung” för en Pinot. Jag gissade på Nya Zeeland.

Dal Forno Romano Valpolicella Superiore 2003

Veneto. Corvina-blend som också brukar innehålla Corvinone, Croatina, Oseleta och Rondinella.

Mörkröd, opak färg. I doften lakritspastill, mörka bär, tallbarr, rejäl ekton, kraftig doft. I smaken klart tuffa tanniner, lite ”oborstade” snarare än polerad i stilen, mörka bär, bra syra. Framstår som mycket ung. 92p++.

Det här vinet var ganska förvånande i stilen, för det hade verkligen massiva tanniner som kommer att ta evig stil att smälta ner, däremot inget av torkad frukt eller liknande smygamarone-drag, som man kunde tro av årgången (2003 = hett) och möjligen av tillverkaren. Mörka aromer och en del alkohol (visade sig vara 15%) gjorde att min gissning hamnade på en modern spanjor, Ribera del Duero, och andra gissningar hamnade bl.a. i Rhône – såväl norr som söder, men jag kan inte minnas att någon gissade Veneto.

Även om vinet var imponerande, och har varit så tidigare när jag provat andra årgångar, börjar jag fundera på om det inte förekommer mycket stora årgångsskillnader i stil på det. För 1,5 år sedan provade jag 1995:an blint, och då tyckte jag att den var rätt Bordeaux-stilad inklusive örtiga toner, även om den också hade rejäla tanniner och bra koncentration. I februari i år provade jag 2005:an öppet (ej bloggat om det), den som sedan dök upp som marsnyhet, och jag vill absolut minnas att den då hade lite ”smyg-amarone”-drag, och jag har ingen minnesbild av lika massiva tanniner som nu 2003:an visade upp. Så nästa gång jag provar en Dal Forno Valpolicella vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig, annat än ett massivt och imponerande vin.

Château Pavie Decesse 2000

St.-Emilion Grand Cru Classé, Bordeaux. I vingården 90% Merlot och 10% Cabernet Franc.

Mörkröd, opak färg. Doft av mörka och lite röda bär, kryddighet, en del ek, tjära, lätt stallighet. Rejäl fruktkoncentration i smaken, viss sötma, en del eldighet, tuffa tanniner, bra syra. Ung. 92 p+

Det här vinet gav intryck av att nog vara en Bordeaux-blend, men var massiv och gav lite varmt intryck. Flera av oss gissade därför att det var en Supertoskanare, men vi var alltså på högra stranden i Bordeaux i en bra årgång.

Château Branaire Ducru 1996

St.-Julien, Bordeaux, 4:e cru classé. I vingården 70% Cabernet Sauvignon, 22% Merlot, 5% Cabernet Franc och 3% Petit Verdot.

Mörkröd färg. Tydlig stallighet i doften, lätt örtighet, mörka bär. Ganska rejäla tanniner i smaken, örtighet, svarta vinbär. Klassiska Bordeaux-drag med utveckling. Relativt moget vin, men tål mer lagring. 90 p

Jag tror ingen var någon annan stans än Bordeaux och Médoc i gissningar, men jag tror vi räknade upp alla kommunappellationer från Margaux till St.-Estephe och ett antal olika producenter och årgångar. Jag tyckte inte att den var riktigt Pauillac-kraftig, men heller inte riktigt Margaux-blommig, så jag gissade faktiskt på St.-Julien som ett mellanting. Vad gäller åldern trodde jag att den nog kunde vara lite mer än 10 år gammal och från en rätt bra årgång, och drog till med 1996, även om jag lika gärna kunde ha sagt 1995 eller 1998, men jag hade ingen gissning på producent. Nåväl, en liten upphämtning på slutet skadar inte efter att man har varit ute och cyklat på några andra viner…

För övrigt slapp vi helt korkdefekter, och vinurvalet fick oss alla att tycka att ”det här måste vi göra om ganska snart”.  ;D

Lite inlägg på finewines om denna aktivitet finns här och här. En annan av deltagarna, Johan C., har skrivit på sin blogg om flera av vinerna, i en serie blogginlägg.

Valda delar av disken står på tork. Många glas blev det…

Annonser
Det här inlägget postades i Bordeaux, Champagne, Chardonnay, Mosel, Oregon, Pinot Noir, Riesling, Sauternes, Veneto. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vinferno hemma i köket

  1. Ping: Vinferno med tung BYO-champagnekavalkad | Vintomas blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s