Två Riesling från 2009 i helt olika stil

Bra Riesling är aldrig fel, men så här på den varmare (?) delen av året kan det ju passa särskilt bra med ett friskt vitt vin av bättre klass. Jag gjorde därför ett återbesök hos två rätt unga viner från två högklassiga producenter, med oftast rätt karaktäristisk stil, från varsin välkänd region.

Trimbach Réserve Riesling 2009
Alsace, produceras från vingårdar i Ribeauvillé-trakten.

Ljusgul färg med lite grönton. Citrusdominerad doft med toner av citron och grapefrukt, inslag av persika, gul frukt, mineral och antydan till petroleum och parfym. Mycket torr smak med mycket mineral från attack till eftersmak, en del citrus (men det är inte frukten som dominerar smaken), ganska hög syra, lång och frisk eftersmak med en del grapefruktinslag. 89 p.

Både doften och smaken visar upp en sval, återhållen och elegant profil, som är mycket typiskt för Riesling från Trimbach, men det finns nog de som snarare skulle beskriva stilen som stram på gränsen till ogin. ”Luthersk” tror jag var en skämtsam beskrivning jag en gång hörde i Alsace om en likartad Riesling… 🙂 Förvånansvärt mineral- och syradriven för att vara en 2009:a, som är en årgång med hög druvmognad. Hade nog snarare kunnat tro 2008 eller 2010. Tillgänglig nu men tål lång lagring, om man föredrar lite mer mogen och utvecklad stil.

Det här vinet köpte jag på plats förra sommaren. Réserve är Trimbachs torra Riesling av ”mellankvalitet”, mellan deras bas-Riesling (119 kr) och Cuvée Frédéric Émile (339 kr), men ligger närmare basvinet i pris. Just det här vinet tycks inte finnas via Systembolaget just nu.

Heymann-Löwenstein Winningen Röttgen Riesling (Erste Lage) 2009
Mosel, 255 kr på Systembolaget

Klargul färg med dragning åt gyllengul, d.v.s. mycket djup färg för ett så ungt vin som inte är gjort på små ekfat. Fyllig och yppig doft av mycket mogen och söt gul frukt med tydliga drag av exotisk frukt, toner av gult äpple och bland annat nektarin, mango, cantaloupemelon, även citrusskal och honung, en del mineralitet, lätt rökton och lite parfymton. Kraftig och fruktig smak, relativt torrt men med mycket sötfruktig attack med toner av gult äpple, citrus, lite exotisk frukt och honung; den exotiska frukten dominerar inte lika mycket som i doften. I mitten kommer mycket tydligare mineraltoner fram, av närmast lite saltkaraktär, syran känns tydligare, och citrus dominerar i fruktintrycket. I avslutningen finns också mineralitet, men en ganska tydlig beska kommer fram, och dröjer sig kvar i eftersmaken. Vinet ger ett lätt visköst intryck, och alkoholen kan anas, men håller sig i schack. Ung, men fullt tillgänglig. 91 p.

En mycket maffig Riesling, som nog är som man kan förvänta sig av en Röttgen i en årgång som karaktäriseras av mycket mogna druvor. Fruktkoncentrationen bäddar mycket väl in de 13% som vinet håller enligt etiketten, men tyvärr tycker jag att beskan slår igenom lite mer än vad jag tycker är idealt, och det har kostat det här vinet någon poäng i min bedömning.

I början juni ordnade jag en provning med viner från Heymann-Löwenstein, inklusive Röttgen från 2007, 2004 och 2001. Intryck från den provningen finns här. Det här vinet föll väl in i stilen som vinerna visade upp då.

Den här jämförelsen visar på sitt sätt att terroir – vingårdens naturliga förutsättningar – är viktigt, och inte minst slår igenom i välgjorda rieslingviner, men visar också hur tydligt tillverkarstilen slår igenom vid sidan av terroiren. I det här fallet gäller att Trimbach sitter på vingårdar som passar mycket bra för Riesling, får ofta fram lite extra syra i vinerna även när de har fina fruktaromer, och väljer alltid att göra vinerna i helt torr och stram stil. De betraktas ofta som bäst på Riesling i traditionell, stram stil, medan de nog har lite hårdare konkurrens på andra druvsorter. Syran är annars det som kan vara lite problematiskt i det relativt torra och varma Alsace, där många producenter strävar efter så fruktiga viner som möjligt, i Zind-Humbrechts och Deiss efterföljd, och ”på köpet” får ett vin med viss restsötma eftersom de skördat med stor druvmognad. Heymann-Löwensteins viner är inte vad de flesta förväntar sig av ett torrt Moselvin (tydligt svalare än Alsace), och det är hans stil att göra mycket kraftfulla viner med rejäl fruktkoncentration från sen skörd och en viss matig kryddighet och beska som kommer från skalkontakt under jäsningen. Dock är det tydlig skillnad mellan vinerna från olika vingårdar, och Röttgen är det som alltid har mest tropisk frukt och är mer tillgängligt i ungt skick. Så inom Heymann-Löwensteins stil, är detta vin absolut troget sin terroir.

Kontrasten mellan dessa två viner är således rätt stor, och det är säkert Moselvinet som skulle förvåna de flesta i en blindprovning. Det är terroiren och vinmakarstilen i kombination som avgör hur ett vin blir. Ingen ny observation som kommer att ge mig ett nobelpris, men det tål ändå att påpekas ibland.

Läs den engelska versionen av samma inlägg här.

Det här inlägget postades i 2009, Alsace, Mosel, Riesling. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s