Vita Guigal-viner med Vinunic

Rhône är en vinregion vars berömdhet nästan helt vilar på de röda vinerna. Det gäller både norra Rhône med sin Syrah och södra Rhône med sin blandning av Grenache, Mourvèdre och Syrah m.m. Icke desto mindre produceras även vita viner i så väl norr som söder, och i princip alla stora tillverkare har även vita viner i sitt sortiment.

Appellationen Condrieu i norr är möjligen den enda rhônska vitvinsappellation som är lite berömd, inte minst för att deras druvsort Viognier blev lite poppis internationellt för en del år sedan. Den renodlade nordliga vitvinsappellationen Saint-Péray (som även gör mousserande viner) gissar jag är norra Rhônes minst kända appellation. Frågan är om inte rosévinerna från södra Rhône, bl.a. från Tavel, är mer brett kända än regionens vita viner. Många som dricker röda Rhôneviner brukar bli smått förvånade när de får veta att det faktiskt också finns vit Crozes-Hermitage, Hermitage, Saint-Joseph, Châteauneuf-du-Pape o.s.v. (Däremot finns det ingen vit Côte-Rôtie eller Cornas.)

Odlarna och de stora firmorna själva är mycket stolta över sina vita viner och visar gärna upp dem. Jag kan faktiskt inte komma på någon känd producent som inte har vita viner, förutsatt att de har vingårdar i appellationer som tillåter dem. Då ska man veta att odlingarna av vitvinsdruvor på Hermitagekullen faktiskt representerar en smärre förlust för tillverkarna, i alla fall utifrån ett alternativkostnadsresonemang. Även om vit Hermitage kan uppfattas som dyr, får man nämligen lite mindre betalt för den än för röd Hermitage, och det skulle gå att odla Syrah på all mark i appellationen.

När Guigals importör Vinunic arrangerade en serie av tre ”Masterclasses” med Guigal-viner, ledd av deras VD Claes Lindkvist, var det således logiskt att ett av tillfällena ägnades åt de vita vinerna.

De tre gröna druvsorter som förekommer i norra Rhône är Marsanne, Roussanne och Viognier. Alla tre har historiskt använts som ”uppmjukningsdruvor” i röda viner från regionen, och det är fortfarande tillåtet att blanda in upp till 15% Marsanne och Roussanne i de röda vinerna från Crozes-Hermitage, Hermitage och Saint-Joseph, fast ingen tycks göra det. (Cornas måste vara 100% Syrah.) I Côte-Rôtie tillåts upp till 20% Viognier, men någonstans runt 5% är nog en vanligare inblandning och rätt få viner går över 10%. Tillsatsen av Viognier lär nog i och för mig göra vinerna lite mjukare, men framför allt lär denna inblandning ge lite extra blommighet och parfym till vinerna.

Viognier är Rhônes mest kända gröna druvsort, och förekommer i druvren form i Condrieu och i den obskyra grannappellationen Château-Grillet. Den är också tillåten i bl.a. vit Côtes-du-Rhône, men däremot inte i Châteauneuf-du-Pape. (Jag försökte för några år sedan  sätta ihop en sammanställning över vilken druvsort som är tillåten var i engelskspråkiga Wikipedias artikel om Rhôneviner, den blev rätt rörig när det gäller södra Rhône.) Enligt Systembolaget: ”Vinerna… har en aromatisk, blommig doft med toner av persika, aprikos och mogna päron.”

Marsanne och Roussanne är båda tillåtna i Hermitage, Crozes-Hermitage och Saint-Joseph, i valfri proportion, men det vanliga är att endera använda ren Marsanne (Chapoutiers modell) eller huvudsakligen Marsanne med en liten inblandning av Roussanne (bl.a. Guigals modell). Till skillnad från Marsanne och Viognier är Roussanne tillåten i Châteauneuf-du-Pape, och är väl något av karaktärdruvan i de vita vinerna därifrån, med Château Beaucastels ”Roussanne Vieilles Vignes” på 100% Roussanne som ett känt exempel. Att inte fler gör viner på 100% Roussanne i södern beror nog framför allt på att de vill ha en viss inblandning av druvor som bidrar med syra till vinerna. Generellt ger Marsanne mycket rika viner, medan Roussanne ger viner som är mer aromatiska och eleganta.

Ska man säga något gemensamt om de vanligaste gröna Rhône-druvorna är det att de alla har rätt låg syra, och tenderar att ge rätt oljiga viner. Vad gäller lagring och ålder är schablonbilden att Viognier (med undantag för de lite udda vinerna från Château-Grillet) ger viner som ska drickas unga, medan Marsanne och Roussanne ger viner som endera kan drickas unga eller lagras länge, men som tenderar att gå igenom en sluten fas däremellan.

Och så över till de provade vinerna! Som uppvärmning med en liten soppa trakterades vi…

Côtes du Rhône Blanc 2010

Druvsammansättning 55% Viognier, 20% Roussanne, 10% Marsanne, 10% Clairette och 5% Bourboulenc, vinifiering på ståltank. 109 kr i beställningssortimentet.

Blekgul färg. Doft av mogen gul frukt, lite fläder, lätt blommig, en del mineral. Smak av gul frukt (päron, persika), bra fruktkoncentration, medelhög syra, frisk mentolton, lätt oljig, någon beska. Mineralisk eftersmak med lätt beska och någon eldighet, men ändå friskt intryck. Doft och attack mycket trevliga, intrycket tappar en aning på beska och alkohol, men ändå ett fantastiskt vin i sin klass. Ungt, men tveksamt om det behöver lagras. 88 p

Det här vinet har ovanligt mycket Viognier för att komma från södra Rhône, och består alltså till ca 75% av de två blommigaste gröna Rhône-druvorna, Roussanne och Viognier. Anmärkningsvärt är att det inte innehåller något alls av Grenache Blanc, som i enstaka fall (förmodligen gamla stockar och låga skördeuttag) kan ge intressanta viner med bl.a. mineralitet och örtighet, men som oftast bara ger intetsägande och oljiga lågsyraviner med ganska diskreta aromer. Så är nämligen de flesta vita Côtes-du-Rhône, som oftast har Grenache Blanc som huvudkomponent, men detta vin avviker klart från den stilen, i mycket positiv riktning.

Fyra årgångar av Hermitage Blanc

Samtliga har druvsammansättningen ca 95% Marsanne och 5% Roussanne och vinifieras på använda ekfat.

Hermitage Blanc 1996

Gyllengul färg. Doft av mogen gul frukt, lite blöt halm, honung, aningen mineral, lätt nötighet. Smak av mogen gul frukt, lite honung, mineral med mentol, relativt låg syra, lätt kryddig, mycket lätt eldig. 91 p.

Klassiska toner av mogen vit Hermitage, elegantast bland de fyra årgångarna och föga förvånande mest utvecklad.

Hermitage Blanc 2001

Gyllengul färg med mycket lätt bärnstenston, mörkast av de fyra. Doft av mogen gul frukt, en del oxidationston med lätt sherryanstrykning, nötig. Smaken är mineralisk, oljig, lätt besk, relativt låg syra. Förvånansvärt utvecklat/oxiderat för åldern (avspeglade sig även i färgen), nästan defekt. Lär inte hålla för ytterligare lagring. 86 p?

Vi serverades en ”cuvée” lokalframställd av två flaskor, där den ena varit mer oxiderad men där de båda tydligen varit relativt lika. Märkligt vin när man jämför med 1996:an. Förklaringen kan inte vara att vinet är kvar i tunneln, för då hade det inte haft mörkare färg och haft sherrytoner.

Hermitage Blanc 2003

Gyllengul färg, mest klargul av de fyra. Mogen gul frukt, lite blöt halm, lite nötighet, tydlig kryddighet, en del mineral. Smaken är fyllig, mineralisk med mentolton, kryddig, relativt låg syra men den känns faktiskt tydligare än i 06:an. Relativt slutet vin men rejäl koncentration på smaken, har säkert förbättringspotential när det kommer ut ur tunneln om några år. 90+ p?

Det är intressant att konstatera att även i ett riktigt varmt år som 03 så har det här vinet tydlig mineralkaraktär, vilket för mig är något som hör ihop med ett svalt intryck.

Hermitage Blanc 2006

395 kr i beställningssortimentet.

Fylligt gul färg. Doft av mogen gul frukt, citrusskal, mineral, kryddighet. Smaken är fyllig, oljig, tydligt kryddig, har mineral och någon mentolsmak, låg syra, lätt beska, lätt nötighet. Relativt elegant vin, förvånansvärt mineraliskt, ej helt slutet men torde vara på väg till det tillståndet i några år. 91+ p

Tydligen var det här vinet mycket fruktigare och mer expressivt för något år sedan, när det var mer nysläppt. (Vi hade tyvärr inte med någon av de senaste årgångarna av Hermitage Blanc, antar att vinet säljs i så liten volym att Vinunic fyller på med en ny årgång först när 06:an är slutsåld.) Det hade inte förvånat mig om vinet nu vid 6 års ålder hade hamnat ”i tunneln”, men det har tydligen inte riktigt hänt än.

En sak som var slående med den här flighten var hur mineraliska vinerna var, och hade inslag som påminde om kritdamm och stendamm, trots att de har låg syra och är rätt oljiga. I många andra fall följs hög syra och mineralitet åt i vita viner.

Fyra årgångar av Ermitage Ex Voto Blanc

Denna prestige-Hermitage har druvsammansättningen ca 90% Marsanne och 10% Roussanne och vinifieras 30 månader på nya ekfat. I likhet med flera andra producenter har Guigal den lite förvirrande vanan att använda den alternativa stavningen ”Ermitage” (sans h) för sitt prestigevin. Det är fortfarande samma appellation från samma kulle som vi pratar om. 2001 var första årgången.

Ermitage Ex Voto Blanc 2001

Gyllengul färg, dragning åt orange. Doft av mogen gul frukt, apelsinskal, lätt nötig, aningen mjölkchoklad, blöt halm, en del mineral. Smaken är fyllig, oljig, mycket kryddig, apelsin, lätt beska, relativt låg syra, något nötig, mineral och mentol. Framstår som fullt utvecklat. 93 p

Det fanns faktiskt en liten, liten likhet med den vanliga 01:an, i det att det här vinet också hade kommit ganska långt i utveckling för sin ålder, om man väger in att det är en prestigeversion med bra koncentration.

Ermitage Ex Voto Blanc 2006

Gyllengul färg. Doft av mogen gul frukt, apelsin och apelsinskal, lite blöt halm, en del mineral, en del ek. Smaken är mycket fyllig, oljig, tydligt kryddig, medelhög syra, bakade äpplen, tydlig mineralitet med mentol. Ung, men lite utvecklad. 93(+) p

Det är möjligt att det här vinet kommer att hamna i tunnel om något år, men jag är mindre säker på att det behöver hända än jag är vad gäller den vanliga 06:an. Kanske utvecklas den utan en mer sluten fas.

Ermitage Ex Voto Blanc 2007

1195 kr i restaurangsortimentet.

Klargul färg. Doft av mogen gul frukt, lite honung, mineral, en del ek, kryddig, lite blommig. Smaken är fyllig, oljig, med mineral och tydlig mintton, stor koncentration, lite sluten, inga utvecklade toner än. 93+ p

Jämfört med 09:an har detta vin mer mineral och mindre frukt. Här har jag lite lättare att tro, än i fallet 06:an, att vinet skulle kunna vara på väg in i något slags tunnelfas, men säker är jag inte.

Hermitage Ex Voto Blanc 2009

1095 kr i restaurangsortimentet.

Klargul färg. Doft av mogen gul frukt, persika, lite honung, en del ek, mineral, lite blommighet. Smaken är mycket fyllig, oljig, medelhög syra, mogen gul frukt, bakade äpplen, kryddig, enorm koncentration. Mycket lång eftersmak. Ung, 94+ p

Sammantaget skilde sig Ex Voto-vinerna från de vanliga Hermitagerna genom att de var mer blommiga i doften och mer koncentrerade i smaken, och med aningen högre syra, som bidrar till balans. I de yngre exemplaren märks också lite ekfatstoner, men i det äldsta vinet var ektonen väl integrerad.

Tre årgångar av Condrieu

All Condrieu är 100% Viognier. Den vanliga Condrieun är delvis lagrad på ekfat (tror det är ny ek?) och delvis på ståltank.

Condrieu 2003

Gyllengul färg. Doft med lite blöt halm, aningen honung, kryddig, lite gul frukt, lätt oxidationston. Fyllig i smaken, kryddig, halm, aningen honungston, en del mineral, relativt låg syra, lätt nötig. 89 p?

Det här vinet hade kastats in på vinst och förlust för att vi skulle få prova på hur en gammal Condrieu kan vara, eftersom dessa viner inte anses kunna lagras. Det här exemplaret tyder på att ryktet om Condrieus begränsade lagringsbarhet är betydligt överdrivet, för det var klart bra. Att det här vinet var bättre än en Hermitage Blanc 2001 var rätt förvånande! Vinet har rätt stor likhet med hur mogna Marsanne-viner kan vara, så i en blindprovning hade jag aldrig gissat på Viognier/Condrieu, men å andra sidan har jag aldrig druckit en så här gammal Condrieu förut… En ren spekulation från min sida: eftersom de här vinerna inte riktigt lever på sin syra, som många klassiskt lagringsdugliga vita viner, kan det kanske vara så att den varma årgången 2003 paradoxalt nog har producerat ett vin som tål mer lagring än vanligt, genom att vinet hade mer koncentration och oljighet än i ett genomsnittsår.

Condrieu 2010

Kostade 299 kr när den fanns på Systembolaget.

Blekgul färg, lite grönton. Doft av päron, aprikos, lätt kryddig, en del ek, lite mineral. Fyllig smak, bra koncentration, kryddig, lätt eldig. 91 p

Lite ”djupare” aromer än 11:an, men relativt lik. Såpass lik att jag inte riktigt kan avgöra om det är årgångskaraktären eller ett års extra lagring som spelar in.

Condrieu 2011

Bör vara på väg in till Systembolaget till priset ca 299 kr.

Blekgul färg, lite grönton. Doft av päron, fläder, aningen ek, fruktig, lite mineral. Fyllig smak, bra koncentration, lätt oljig, aningen citrus och äpple, knappt medelhög syra, lätt beska, mineral och mentol. 90 p

Tre årgångar av Condrieu La Doriane

Guigals prestige-Condrieu, 100% Viognier, lagras 9 månader på ny ek.

Condrieu La Doriane 2008

Doft av päron, persika, lite ek, diskret blommig. Bra koncentration i smaken, relativt fyllig, kryddig, medelhög syra, lite mentolton. 91 p

Årgång 2008 är en svag årgång i norra Rhône, och även på denna nivån märks det som ett lite lättare vin än 09:an och 10:an.

Condrieu La Doriane 2009

Doft av persika, apelsin, lätt kryddig, lite blommig, aningen ek, en del mineral, mycket elegant. Fyllig smak, lätt oljig, rejäl koncentration, kryddig, mineral, medelhög syra, relativt lång eftersmak. 93 p

Condrieu La Doriane 2010

595 kr i restaurangsortimentet.

Doft av päron, persika, blommig, aningen ek. Fyllig smak, kryddig, mineral, medelhög syra, mentol. Lång eftersmak. Fruktigare än 09:an, relativt ung. 92+ p

Generellt hade alla årgångar av La Doriane lite tydligare ekfatstoner och var alla påtagligt mer kryddiga i smaken än standard-Condrieun, men var nog egentligen inte mer oljiga. Jag tycker att det var större stilskillnad mellan vanliga Condrieu och La Doriane, än mellan vanlig vit Hermitage och Ex Voto, men ungefär lika stor kvalitetsskillnad. Med en lite kryddigare stil kan jag tänka mig att det inte gör så mycket om de får några års lagring, för det är inte ett vin som bygger lika mycket på ”ungdomlig fräschör” som de flesta Condrieu. La Doriane kan jag nog tänka mig kan funka att kombinera med paté, allehanda hårdostar och vitt kött, förutom de sedvanliga kombinationerna med fisk och skaldjur, företrädesvis sådana i rejäla såser.

Avslutningsvis något så ovanligt som en söt (eller egentligen halvtorr) Condrieu:

Condrieu Luminiscence 2003

100% Viognier, 35 g/l socker och 15% alkohol.

Orangefärgad. Doft av apelsin, kryddig, torkad frukt, rejäl koncentration i doften. Halvtorr smak, mycket kryddig, lätt eldig, torkad frukt, lite apelsin, balanserande syra. 92 p

I mitt tycke en vinstil att kombinera med foie gras, eller eventuellt blåmögelost. (Guigal rekommenderar den märkligt nog som aperitif eller till fruktdesserter.) Enbart gjord i två årgångar, och hittills ingen gång efter 2003. Så uppenbarligen bara i de årgångar då de ändå får soltorkade druvor i vingårdarna?

Om jag ska försöka mig på en liten sammanfattning som kanske inte framgår av provningsnoteringarna av de enskilda vinerna, är det att detta genomgående är rätt matiga viner som helt klart ligger i grupperingen kraftiga vita viner. De har i flera fall fascinerande aromer och elegans, men det är i grund och botten viner som jag nog hellre dricker till mat än på egen hand. Fisk, skaldjur eller vitt kött, tillsammans med gräddiga såser torde vara några genomgående bra kombinationer, och kanske hårdostar för de mer mogna Hermitagerna resp. prestige-Condrieu. Jag skulle däremot undvika mer ”naturella” skaldjur, som inte serveras med gräddig sås, för där tror jag att slankare och mer syradrivna viner (Champagne, Chablis, torr Riesling, Muscadet, Sauvignon Blanc…) passar bättre. För min del är jag nog på marginalen lite svagare för vit Hermitage än Condrieu, trots att Viognier nog är lite populärare än Marsanne ute i den stora vida världen.

Läs den engelska versionen av samma inlägg här.

Annons