Hatt et Söners prestigechampagne Le Grand-Père 2004 hårdgranskad mot Blanc de Blancs 2004-kollegor

Hatt et Söner är en champagneproducent i premier cru-byn Bergères-les-Vertus i södra utkanten av Côte des Blancs, den delen av Champagne där Chardonnay är regerande drottning och där man således nästan enbart producerar blanc de blancs. Som namnet och prickarna i ö:et antyder finns det svenska ägarintressen bakom. Deras champagner lanserades i beställningssortimentet i juli i år, och sortimentet består en av årgångslös blanc de blancs brut (349 kr), en dito extra brut (379 kr), en rosé (399 kr) och så en årgångschampagne vid namn Le Grand-Père 2004, som med modiga 899 kr absolut prissatts som en prestigecuvée. Mer om producenten och deras marknadsföring sist i inlägget.

Allt sedan jag noterade lanseringen i somras och ställde frågan på forumet finewines.se om någon visste mer om producenten har flera av oss varit nyfikna på att se vad deras skumpor faktiskt går för. En av de större champagneentusiasterna därstädes köpte därför en flaska Le Grand-Père 2004 och drog ihop ett sjuhövdat gäng (varav fyra bloggare och ytterligare flitliga forumskribenter) som provade den mot ett antal andra blanc de blancs 2004:or, flera av dem odlarchampagne från Côte des Blancs. Referenschampagnerna ligger i svensk distribution alla prismässigt lite lägre än vad Hatt et Söner kostar, och inget av dem var dyrare. De verkligt tunga prestige-blanc de blancerna – de som ligger över tusenlappen (t.ex. Salon, Comtes de Champagne, Dom Ruinart) – har nämligen inte släppts i 2004 års årgång än, utan ligger på 1999-2002 som senast släppta.

Vinerna serverades halvblint. Vi visste alla vilka viner som fanns med, men personalen på Grappe satte en slumpmässig serveringsordning och hällde upp i glasen. Vi provade först tyst och tog anteckningar var och en, därefter gick vi igenom glas för glas (nr 1-8) och utbytte kommentarer och gissning om vad det kunde vara i respektive glas, och slutligen röstade vi var och en på tre bästa + sämst och räknade ihop rösterna. Först därefter kollade vi vad som fanns i vilket glas, vilket bjöd på flera överraskningar.

Lånar denna och de övriga bilderna av Anders Landström

Ordningen nedan är serveringsordningen.

Diebolt-Vallois Fleur de Passion 2004
750 kr, 2005:an kostar däremot 599 kr.

Doft: bra fruktighet, mogen frukt, päron, blommighet, antydan till fat. Elegant, kraftig.
Smak: relativt fyllig, mogen frukt, gul äpplen och päron, relativt hög syra, något kryddig. Citrus och mineral i eftersmaken.
Sammanfattning: matig stil, ej så hög syra som de flesta andra, ambitiös, lär definitivt vara ekad. 90 p.

Fick varken bäst- eller sämströster, så på 5:e-6:e plats totalt sett. Jag höll den själv alltså lite bättre än så; hade den här haft lite tydligare syra, hade den absolut kvalat in i topptrion för mig och hade fått en av mina bäst-röster. Tidigare i höstas gav jag den 91+ p, och reagerade då inte på att syran skulle vara låg för en BdB. Det kan vara sällskapet som spökar, och den här bör absolut förbättras av lagring.

Kvällens vinnare! 299 kr och finns på Bolis!

De Saint Gall Brut Blanc de Blancs 2004
299 kr. Nyligen prissänkt från 400 kr. Anges som premier cru på etiketten, men ett rykte gör gällande att den i denna årgång de facto består av enbart grand cru.

Doft: mineral, gul frukt (gula äpplen), lite honung, lätt blommig, aningen utvecklad, elegant.
Smak: aningen mer än medelfyllig, gula äpplen, aningen röda äpplen, citrus, mineral, hög syra, mineralisk eftersmak. 91 p.

Alla sju provare placerade denna bland sina topp tre och detta blev således kvällens vinnare. Vi var alltså väldigt överens om hur vi uppfattade vinet – bra blanc de blancs i välgjord och oekad stil, kan man väl säga. Intressant nog också flightens billigaste vin, så det är sagolikt prisvärt! På Champagnedagen bedömde jag den med 90-91 p och tidigare i höstas med 89+ p, då den inte riktigt lyste lika klart som nu. Det den kan ha vunnit på i det här sällskapet är en aning utvecklade aromer, för några av de andra framstår som yngre.

De Saint Gall (egentligen ett varumärke för Union Champagne) är nog att betrakta som ett av de två bästa kooperativen i Champagne, det andra i toppen är Champagne Mailly.

Deutz Blanc de Blancs 2004
525 kr. 2007 säljs just nu för 599 kr.

Doft: mineral, gult och grönt äpple, relativt diskret doft.
Smak: mineral, citrus, aningen bokna äpplen, hög syra, lätt kryddighet och beska, aningen slank stil, mineralisk eftersmak. 89 p.

Fick varken bäst- eller sämströster, så på 5:e-6:e plats totalt sett. Också en ganska typisk blanc de blancs utan några som helst fel.

Kvällens förlorare, kostar därtill 899 kr.

Hatt et Söner Le Grand-Père 2004
899 kr

Doft: mineral, päron, lite grönt äpple, inledningsvis rätt diskret doft och sedan lite blommighet.
Smak: grönt äpple, relativt hög syra, mineral, lätt beska.
Sammanfattning: lite slank, relativt enkel och något grov, särskilt i smaken. 87 p.

Fem av sju röstade på detta som sämst, däribland jag, och detta blev således kvällens förlorare.  Jag valde alltså mellan denna och Guy Charlemagne som sämst. Det här är alls inte en dålig Champagne som sådan, men den får i min bedömning pisk av hur jag normalt betygssätter årgångslösa blanc de blancs från bra odlare i prisklass 250-300 kr! Den här håller absolut inte måttet som ”prestigechampagne” och är under inga omständigheter värd i närheten av 899 kronor! Prissättningen är rent lurendrejeri! Den kan säkert förbättras av lagring, i likhet med flera andra här och många syradrivna skumpor, men den har faktiskt inte så hög syra så man kan skylla på att den inte har blommat ut än och ”bara verkar slank” eller något i den stilen (detta kan t.ex. gälla Salon i ungt skick), så utifrån detta exemplar kan jag inte se att den kommer att komma upp i ”prestigeklass” om man väntar eller så.

David Léclapart l’Amateur 2004
395 kr. Anmärkning: formellt inte en årgångschampagne, men årgången anges med en kod på baksidesetiketten. Köpte 2008:an förra året, så den här har längst tid på korken.

Doft: örtig ton, lätt nötighet, aningen röda bär, gul frukt, kryddighet, viss utveckling.
Smak: medelfyllig, mycket torr, delvis bokna äpplen, hög syra, en del beska, lite utveckling, relativt slank.
Sammanfattning: den här framstår som ganska utvecklad, och är lite avvikande i aromerna än de övriga. Doften fick mig faktiskt att tänka på en torr Chenin Blanc från Loire, t.ex. en Savennières. Den har absolut klass, men jag är lite kluven till om jag gillar stilen. 89 p får det dock bli.

Det här var det enda vin som fick både bäst- och sämströster, 3 mot 1, så det placerade sig på 4:e plats sammanlagt. De flesta gissade också att detta var Léclaparts vin baserat på den extrema torrheten och att det var tydligt utvecklat (längst tid på korken).

Pierre Péters les Chétillons 2004
525 kr

Doft: nötighet (mandel), gul frukt, viss kryddighet, bokna äpplen, aningen honung, en del mineral, utvecklad ton.
Smak: rätt bra koncentration, gula äpplen, lite bokna äpplen, hög syra, aningen kryddighet, lätt beska. 90 p.

Sex av sju provare placerade denna bland sina topp tre, däribland jag, och detta innebar en sammanlagd 2:a plats. På Champagnedagen i våras bedömde jag denna med 91-92+ p och uppfattade inte de utvecklade tonerna jag hittade denna gång, men i övrigt var stilen sig ganska lik. Kommer att förbättras ytterligare med lagring.

André Jacquart Expérience 2004
395 kr. 2005:an finns att köpa för 389 kr. Odlaren André Jacquart skall ej förväxla med kooperativet Jacquart!

Doft: bra fruktighet, mogen frukt, gula äpplen, päron, en del fatton, lite kryddig, blommig, relativt elegant.
Smak: relativt fyllig, mogen gul frukt, framför allt gula äpplen, citrus, hög syra, mineral.
Sammanfattning: ett av två viner med tydlig ekfatston, men kombinerar detta med bra mineralitet. 91 p.

Fem av sju provare placerade denna bland sina topp tre, däribland jag, och detta innebar en sammanlagd 3:e plats. Jag har ingen tidigare tidigare erfarenhet av André Jacquart (de har efternamnet mot sig…), men det är uppenbarligen ett namn att sätta upp på listan över köpvärda producenter.

Guy Charlemagne Mesnillésime Grand Cru 2004
429 kr

Doft: brödig, mycket lätt rökton, relativt mogen gul frukt, en del citrus, mineral.
Smak: gul frukt, framför allt gula äpplen, hög syra, citrus, mineral.
Sammanfattning: den här i sina aromer är mest lik en ”standardskumpa” av flightens viner, d.v.s. en icke-blanc de blancs. I och för sig en rätt bra standardskumpa, men det gör ändå att den framstår som lite mindre skärpt än de flesta övriga. 87 p.

En av sju röstade på detta som sämst, och själv höll jag den alltså som näst sämst, men egentligen inte alls dålig. Således blev det en 7:e plats, näst sist, för detta vin.

Sammanfattande intryck

Stilskillnaderna över flighten var riktigt stora, med skillnader i fyllighet, fatbehandling, syranivå och grad av utveckling – större än vad jag hade väntat. Kvalitetsskillnaderna var också rätt tydliga – sett så här i efterhand har jag nog dragit isär poängen lite för lite, för det rådde ingen tvekan om att det i min bedömning fanns ett toppskikt om fyra viner, ett mellanskikt med två och ett bottenskikt med två.

Jag måste säga att Hatt et Söners skumpa presterade sämre än jag hade väntat. Jag gissade att den skulle få stryk av vinerna från några av de mer namnkunniga odlarna, men jag hade inte förväntat mig att den skulle vara sämst. Någonstans i mitten var mer vad jag väntade mig, d.v.s. att den skulle prestera ungefär där Deutzen nu hamnade. Skulle man se vinet som en vanlig årgångschampagne (ej prestigechampagne) från en OK, men inte alls lysande producent – ja, då presterar det ungefär som förväntat. Det är sådana som man köper på plats för ca 20 euro, och ska man ta hänsyn till konkurrensen från bra odlare i svensk distribution är rimligt pris max 300 kr. Tyvärr är detta nog precis vad som hänt, de har tagit en inte alltför dålig, men ändå rätt medioker standard-årgångsskumpa och försöker sälja den som prestigechampagne för ett rent rövarpris. Att det är svenska ägarintressen som står bakom, är för mig ingen ursäkt för detta.

Slutsatsen av provningen blir alltså att det är De Saint Galls 2004 som får en oreserverad köprekommendation! Pierre Péters Les Chétillons och André Jacquart Expérience hade också fått köprekommendation, men där kan man tyvärr inte köpa 2004:orna på Bolaget (längre).

Lite mer om Hatt et Söner

Hatt et Söner har en bakgrund från småodlaren François Vallois i Bergères-les-Vertus som Richard Juhlin i sin bok från 2008 ger betyget ** (**) på sin femstjärniga skala (antalet stjärnor inom parantes är ”historisk summering” snarare än just nu) och beskriver som ”En duktig liten Premier cru-odlare vid foten av Mont Aimé som har tillgång till 90 procent högklassig Chardonnay. Vinerna lagras minst tre år och genomgår inte malolaktisk jäsning.”

På flaskan Le Grand-Père 2004 anges producentkoden som ”RC”, Récoltant-Coopérateur, vilket innebär att det är en odlarskumpa som är vinifierad av ett kooperativ (i detta fall kooperativet i Vertus) men såld av odlaren. De kallar sig trots det för ”champagnehus”, vilket brukar betyda négociant-manipulant, NM, som förvisso köper druvor men gör sin Champagne själv. Således en viss förvirring, skapad av Hatt et Söner själv, kring hur verksamheten bedrivs och vem som gör vad.

Vad man kan fråga sig är om prissättningen på det årgångslösa sortimentet verkligen är vettig för en nyetablerad – åtminstone under detta namn – producent från en inte alltför välkänd premier cru-by, och som – åtminstone i nuläget – säljer kooperativ-vinfierad skumpa. Standardskumporna från flera pålitliga Côte des Blanc-producenter i grand cru-klassade byar kostar under 300 kronor i svensk distribution, t.ex. Pierre Péters, Franck Bonville och Launois, för att ta tre i högen. 349 kr för standardskumpan gör då att man kvalitetsmässigt behöver slå ett antal tuffa konkurrenter för att priset ska vara motiverat, även om jag har en förståelse för att priset behöver vara några tior högre i beställningssortimentet. Jag ska se till att även prova ”standard-Hatt et Söner” vid tillfälle för att få en mer fullständig bild av dem, men jag noterar att deras 899 kr-årgångsskumpa inte riktigt kommer upp till den poängbedömning som standardskumpan skulle behöva göra för att motivera priset 349 kr…

Kanske är det mer eller mindre ofrånkomligt att priserna måste höjas när en mindre känd champagneproducent med egna vingårdar får ny ägare, eftersom marken är så värdefull. Moët & Chandon och andra stora drakar med rätt feta marginaler på sina standardskumpor och ordning på finanserna lär vara villiga att köpa alla champagnevingårdar som kommer ut på marknaden, för att säkra upp sin framtida druvtillgång.

Sedan bör det nämnas att det blivit lite konstig kommunikation mellan oss som är aktiva på finewines.se och företrädare (officiella och möjligen någon odeklarerad inofficiell) för Hatt et Söner i de trådar där de diskuterats: bl.a. den här där jag först ställde frågan om någon kände till dem och den här där de skrev i mitt tycke konstiga saker om 2012 års skörd. I meddelanden till några av oss pratade olika företrädare för dem om provningar i augusti och september som sedan skjutits upp och aldrig blivit av. OK, de kanske drog slutsatsen att vi var för kritiska och inte tillräckligt inflytelserika på den svenska bubbelkonsumtionen (i alla fall inte i deras marknadssegement), men märkligt var det.

Jag inte låta bli att tycka att hela episoden med denna under flera månader pågående ”krock” mellan finewines.se (inklusive lilla jag) och Hatt et Söner är lite märklig. Jag och flera andra kan absolut vara kritiskt granskande och medverkar inte okritiskt som statister i marknadsföringen av vad som helst bara för att det finns svenska bokstäver i namnet. Däremot tror jag inte att vi är så elaka och hopplösa att ha att göra med som vi förmodligen kan ha uppfattats av Hatt et Söner-folket, som jag alltså tycker har agerat mycket märkligt från första början. Jag får ett intryck av att det bakom finns något slags mediestrategi, självfallet inklusive sociala medier och Internet eftersom vi skriver 2012, men att man ganska mycket missat hur svenska champagneentusiaster, de aktiva på olika vinforum och vinbloggare tycker och tänker. Jag undrar om de snarast anpassade sig efter den icke vinfokuserade twittaren som skulle kunna tänkas skriva något i stil ”Ojojoj vad champagne är lyxigt och gottigottgott. Wow! Nu finns det en svensk champagne. Gillagillagilla!” (eller blev det där för många tecken?) eller motsvarande allmänbloggare. De har också varit pigga på att prångla ut mynewsdesk.se-text på finewines-forumet, vilket verkligen inte är att anpassa budskapet efter målgruppen. Eftersom de inte riktigt verkar ha tagit lärdom efter de första konstigheterna tycker jag att hela episoden i alla fall är så intressant att den nog kunde vara ett uppslag för en casestudie för media- och marknadskommunikationsfolk i hur det kan gå annorlunda än man har tänkt sig.

Läs också finewines.se-tråden om provningen, där Anders Landström delat med sig av sina intryck, inlägget om hela provningen på ”Elvis” champagneblogg samt hans slutsatser om Hatt et Söner, och hos Winepunker.

Annons