Jag har tidigare filosoferat lite om de svenska vinerna, vilket till stor del innebär de skånska vinerna, och deras framtidsutsikter (här och här, februari 2011), baserat på mina intryck av enstaka vita viner. Men jag hade tills nyligen aldrig provat något svenskt rött, så det var definitivt dags!
Hällåkra Rondo 2010
Skåne, 224 kr på Systembolaget
Baksidesetiketten anger att vinet består av Rondo, Regent och Léon Millot, men anger inte proportioner. (Står det bara en druvsort i namnet måste det vara minst 85% av den druvsorten, enligt europeiska regler.)
Mörkröd, mycket kompakt färg med blåstick.
Klart sötaktig, fruktig doft av outspädd saft på svarta vinbär och mörka körsbär, samt plommonkompott eller katrinplommon, fatton. Ganska ”modern” vindoft, som i och för sig indikerar ett enkelt ”konsumentanpassat” vin, men som i grunden är trevlig.
Relativt lätt fruktkoncentration med frukttoner av körsbär och svarta vinbär, syrlig fruktton och hög syra, medeltanniner som ändå är ganska kännbara. Eftersmak med syrlighet, klart torra tanniner och lite beska – kan nog vara fattanniner och -beska.
Fullt drickbart, men smaken lever inte upp till doften, och vinets frukt har nog inte haft tillräcklig tyngd för att klara av så mycket ek. Den hårda avslutningen gör att vinet sammantaget inte blir någon större njutning, och sänker betyget en hel del. 76-78 p?
Jag är tveksam till om det här vinet reagerar positivt på lagring, för om frukten dämpas mer i smaken kan det nog tappa i intryck.
Det går inte att uttrycka det på ett vänligare sätt än att priset på det här vinet är flera gånger för högt för det som finns i flaskan, och att kvaliteten är för låg för att jag ska rekommendera vinet för den ”normalnyfikne”. Man får nog vara extremt nyfiken på just svenska viner, och inte alls bedöma dem på samma skala som viner från etablerade vinländer, för att inte bli besviken på det här vinet. Jag har varit mer positiv till de vita svenska vinerna jag provat, där jag placerat flera viner på druvsorten Solaris uppåt 85 poängs-trakten, och där jag faktiskt kan rekommendera just de normalnyfikna att prova.
Hur har då andra bedömt vinet? Ja, Livets Goda hamnar poängmässigt väldigt nära min bedömning med 78 LGP. Kronstam har i DN bedömt det kvalitetsmässigt med 2,5 på sin 5-gradiga kvalitetsskala och på sin prisvärdeskala med ”=”; båda bedömningarna är för mig obegripliga, särskilt den senare.
Det kommer egentligen inte som någon överraskning att det är svårare att göra vettiga röda viner än vita viner i svala klimat. Även bland de belgiska viner jag provat har den genomsnittliga kvaliteten varit bättre hos de vita än de röda, trots att de har klart mildare klimat än det svenska. Nu är ju den svenska vinproduktionen fortfarande i sin linda, och man experimenterar fortfarande med druvsorter, så jag ska väl inte helt döma ut möjligheten att i framtiden producera vettiga röda viner i Sverige baserat på detta prov, även om det tyvärr ligger i linje med vad jag hört en del andra vinprovare säga om svenskproducerad Rondo. Men baserat på erfarenheter från andra svala europeiska länder borde det ligga närmare till hands att förvänta sig rimligt bra svenska mousserande viner, snarare än röda viner.
Vintomas blogg 