Château d’Yquem med AuZone

Sista torsdagen i februari ordnade jag en provning som jag sett fram emot länge, nämligen Château d’Yquem. Jag har tidigare bara fått möjlighet att prova Yquem:er en och en, och var mycket nyfiken på att få prova flera årgångar mot varandra. Vill man ha en bra provning får man helt enkelt ordna den själv. 🙂

Lite historik

Château d’Yquem får väl sägas vara världens mest kända söta vin, och intar en mycket speciell position i 1855 års Bordeauxklassificering, i och med att de är ensamma på nivån premier cru supérieur. I Bordeauxappellationen Sauternes, där Yquem ligger, användes tre nivåer: premier cru superieur (enbart Yquem), premier cru (idag 11 st) och deuxième cru (15 st). För de röda vinerna var det ju hela fyra slott som hamnade på högsta nivån (av fem) år 1855, och de är sedan 1973 fem.

Även före 1855 var Château d’Yquem ett välkänt vin. Thomas Jefferson, en av sin tids främsta vinkännare, klassade Yquem som absolut bäst bland de vita vinerna från Bordeaux. När han 1787 skulle fylla på vinkällaren med Sauternes var det 250 flaskor Yquem av årgång 1784 han begärde. Under långa tider, ända från 1500-talet, arrenderades och senare ägdes egendom av släkten Sauvage och senare Lur Saluces, efter att dottern till den siste manlige medlemmen av släkten Sauvage d’Yquem 1785 gifte sig med Louis-Amédée de Lur Saluces. Den siste Lur Saluces på Yquem blev greve Alexandre (född 1934), som efterträdde sin far markis Bertrand efter dennes död 1968. 1999 köpte nämligen lyxvaruimperiet LVMH Château d’Yquem. Tittar man på etiketterna kan man se att texten ”Lur Saluces” omedelbart under slottsnamnet numera (åtminstone från årgång 2002) har ersatts av texten ”Sauternes”. Alexandre fick vara kvar till han fyllde 70 år, vilket inträffade 2004, då han tvingades i pension och ersattes med Pierre Lurton. Så numera är det ”corporate winemaking” som gäller på Yquem. LVMH har dock behållit vinmakaren Sandrine Garbay från den gamla regimen, men kompletterat henne med professorn och vitvinsspecialisten Denis Dubordieu (som själv driver Château Doisy-Daëne) som konsult.

När vi är inne på den historiska avdelningen kan det vara värt att nämna att det finns en myt som gör gällande att ädelrötade (botrytisangripna) druvor skulle ha börjat användas i Sauternes först från den ypperliga årgången 1847. Markisen Lur Saluces skulle ha kommit hem försenad från en jakttur och hittat en vingård angripen med röta, eftersom han lämnat order om att skörden inte fick påbörjas innan han var tillbaka. Innan dess skulle således Yquem på sin höjd ha varit ett vin på natursöta, icke ädelrötade druvor, vilket i så fall skulle ha inneburit att det var mindre sött (kanske rentav torrt eller nästan torrt) och mindre koncentrerat än senare årgångar. Historien anses dock av flera skäl inte särskilt trolig, bl.a. eftersom det finns bevis för att man skördade selektivt och i flera omgångar (tries) på Yquem åtminstone i början av 1800-talet, en metod som egentligen bara används för ädelsöta viner. En vinbok av Bidet från 1759 omnämner också Sauternesvinerna som doux et liquoreux och att man i området försöker att skörda i flera omgångar, och då endast extra mogna druvor. En notering redan från 1666 nämner också att man brukar skörda i kommunerna Sauternes och Bommes först från runt 15 oktober, vilket är så sent att druvorna bör ha varit övermogna och förmodligen angripna av ädelröta. Det mest troliga är därför att vinerna var söta redan i mitten av 1600-talet, men att man efterhand mer systematiskt har utnyttjat ädelrötade druvor och selektiv skörd på de egendomar som haft råd med detta. Däremot tycks det vara så att den arbetsintensiva och därmed dyrbara selektiva skörden ibland har övergivits i Sauternes under perioder då vinpriserna varit dåliga, bland annat från 1823. Detta kan vara grunden till påståenden om att den första söta Sauternesårgången var 1836 (d.v.s. det var den första allmänt söta årgången sedan 1823), något som ofta motbevisats genom provningar av Yquem från tidigt 1800-tal och tidigare, bl.a. ”kometårgången” 1811, som provats många gånger under 1900-talet även före rufflaren Hardy Rodenstock var aktiv och kunde fixa fram högst suspekta flaskor av gamla årgångar.

Yquem 20130228 flaskor

Torr miniflight

Men tillbaka till nutid. Vi började med två torra viner, för att jag skulle få en möjlighet att utsätta deltagarna och mig själv för Château d’Yquems torra vita vin, Y, som utläses Ygrec på franska. Vinet har gjorts sedan 1959, men inte i varje årgång. Y består av ca 50% relativt sent skördad Sémillon, ofta med ett inslag av botrytis, och ca 50% tidigt skördad Sauvignon Blanc. (Château d’Yquem ligger på ca 80% Sémillon och 20% Sauvignon Blanc.) Användning av en viss del botrytiserade druvor i ett torrt vin, gör att det här vinet brukar sägas ha en lite säregen stil. Vinet har dock genomgått en stilförändring på 2000-talet, och görs idag i mindre oxidativ och ”friskare” stil än tidigare. Namnet har tidigare skrivits «Y» på etiketten, men från årgång 2011 har citationstecknen plockats bort.

Jag ställde Y 2008 mot en annan torr vit 2008 från Bordeaux.

Château Carbonnieux Blanc 2008
Péssac-Léognan, druvsorter: 62% Sauvignon Blanc och 38% Sémillon. 13,0% alkohol.

Färg: ljusgul
Doft: citrus, gult äpple, lite krusbär och andra gröna aromer, inledningsvis lite syntetisk tuggummiton, lite ylle- och fatton.
Smak: citrus, tydlig mineralton, lite blöt halm, mycket hög syra, kryddton, grapefruktsbeska i avslutningen.
Omdöme: ung, 88+ p. Fick 2 bäst-röster.

Man kan väl säga att Sauvignon Blanc-inslaget märks relativt tydligt i detta vin, men att man även hittar lite av Sémillon-karaktären om man vet vad man ska leta efter. Det är en rätt typisk vit Bordeaux i den lite bättre klassen.

Y 2008
Druvsorter: ca 50% Sauvignon Blanc och 50% Sémillon. 14,5% alkohol, 4 g/l restsocker.

Färg: ljusgul
Doft: gult äpple, mogen citrus, lite marmelad, kryddton, välintegrerad fatton, mineral, vita blommor, aningen honung. Elegant doft som antyder lite sötma.
Smak: mogen citrus, torr men med antydan till halvtorr attack, tydligt oljig, lite eldig, hög syra, kryddig, lång eftersmak.
Omdöme: relativt ung, 90 p. Fick 12 bäst-röster

Det här vinet är lite udda, och är delvis ”byggt” som en Sauternes men har andra aromer; det är en klart ”fetare skapelse” i jämförelse med Carbonnieux. Det är dock svårt att säga att vinet är särskilt likt Yquem 2008, som har betydligt mer toner åt det tropiska hållet.

Yquem utan folie uppifrånHuvudflight

Vi provade sju viner blint. Sex av dem var olika årgångar av Château d’Yquem från perioden 1983-2008, och så hade jag smugit in en Château Suduiraut från samma årgång som den äldsta Yquem:en (1983).

Château d’Yquem 2008

Färg: klargul
Doft: mogen citrus, marmelad, botrytis, lakrits, kryddtoner, diskret blommig. Relativt kraftig doft, ung, fruktig och närmast lite ”tropisk” framtoning, men har inte enbart ”primärfrukt”.
Smak: fyllig, koncentrerad, mogen citrus i massor, torkad aprikos, tydliga kryddtoner, lakrits, hög syra. Lång och frisk eftersmak.

Omdöme: ung, men fullt drickbar nu. 95 p. Fick inga röster varken som bäst eller sämst.

Det här vinet överraskade mig positivt. Det har för all del fått bra omdömen, men såldes ”billigare” än alla andra årgångar 2005-2011. Ung Yquem är dock ganska annorlunda i aromerna är mogen Yquem, och det gick en tydlig gräns mellan 08:an och 97:an, som hade mer gemensamt med de övriga vinerna. Om man vill envisas med att servera Yquem till frukt- eller bärdesserter (bl.a. foie gras och blåmögelost är oftast bättre ihop med Sauternes), så kan den här nog vara ett bra val med sina ungdomliga toner och lite tropiska karaktär.

Château d’Yquem 1997

Färg: ljust gyllengul
Doft: kryddig honung (ljunghonung?), torkad aprikos, botrytis, diskret karamellton, en del marmelad, diskret men inte alls störande lösningsmedelston, antydan till nötighet. Begynnande mognadstoner med elegans.
Smak: mycket koncentrerad, fyllig, lätt oljig, mycket kryddig, torkad frukt, karamellton, lakrits, mycket lätt eldig. Låg och kryddig eftersmak med torkad frukt, karamell och frisk syra.
Omdöme: här fanns allt, mognad och samtidigt spänst och elegans – 98 p. Fick 4 bäst- och 1 sämst-röst, vilket innebar delad andraplats.

Jag tvekade mellan denna och 1988:an som bäst, men lade sedan min röst här, trots att jag hade förväntat mig att gilla 1988 eller 1983 bäst. Det här vinet fick mycket bra omdömen när det var ungt, men sedan har jag sett att många gett det lite lägre omdömen i många år. Jag gissar att det nu har börjat bli moget, vilket är intressant med tanke på vinmakaren Sandrine Garbays åsikt att Yquem är bra att dricka ung och vid 15 års ålder, men att vinerna kan vara knepiga vid ca 10 års ålder. Verkar som om den där 10/15-årsregeln passar in bra här.

Château d’Yquem 1990

Färg: gyllengul
Doft: kryddtoner, örtighet, saffran, en del lösningsmedel, kåda och torkad frukt, botrytis. Mer dämpad i doften än de övriga Yquem:erna, och inte så komplex.
Smak: koncentrerad, mycket kryddig, karamelltoner, torkad frukt, hög syra, lång eftersmak med karamell. Smaken matchar mer de övriga.
Omdöme: Baserat på smaken är det en Yquem som den ska vara, men doften når inte riktigt upp i samma klass. 94 p. Betyget är mer baserat på smaken än doften. Fick 0 bäst- och 1 sämst-röster.

1990 borde prestera bättre än så här kan man tycka, eftersom det räknas som en toppårgång, men det fanns inget i vinets aromer som tydde på någon ”normal” defekt. Nämnas kan att korken på det här vinet var genomblött, och visade små tecken på läckage. Fyllnivån var dock utmärkt, så baserat på det borde inte vinet varit påverkat, men säker kan man aldrig vara.

Château d’Yquem 1989

Färg: djupt gyllengul
Doft: lösningsmedel, volatil syra, karamell och torkad frukt, aningen Dajm?, tydlig kryddton, lite blommighet. Därutöver tyvärr en diskret TCA/korkdefektston, ej så tydlig men den finns där. Totalt sett därför ej så komplex som de bästa.
Smak: kryddig, karamell, torkad frukt – aprikos, hög syra, aningen bismak som bör komma från TCA/defekten. Relativt lång eftersmak med viss beska.
Omdöme: tyvärr lite påverkad, ”smygkork”, men har kvar en del drag av ett stort vin. Vid en sammanvägning – 91 p? Fick 1 bäst- och 4 sämst-röster.

När jag öppnade flaskan, gick korken av, och jag kände då en svag aning av kartongdoft. Tyvärr är ju inte dyra viner förskonade från korkdefekt. Jag är faktiskt glad att korkdefekten inte var värre än den var när jag kände doften redan på korken, för i mitt tycke var vinet drickbart om än påverkat, d.v.s. ”smygkorkat”. Jag lät det därför vara kvar  i provningen och omröstningen, och det kvalificerade sig bara som näst sämst när det utvärderades blint. Några tyckte det var tydligt påverkat och några undrade å andra sidan om det alls var korkdefekt, utan kanske någon mildare form av ”skumhet”. Min åsikt är alltså att det var smygkorkat. För att använda en dum fras, så kändes det att det under denna defekt fanns ett riktigt bra vin, som hade kunnat konkurrera med de bästa i provningen, om inte den där förbannade barkbiten hade ställt till det. Bästa LVMH, JAG VILL HA SKRUVKORK PÅ MINA YQUEM!

Château d’Yquem 1988

Färg: relativt djupt gyllengul
Doft: blommig, honung, elegant, kryddtoner, karamell, mogen citrus, örttoner, lakrits, komplex och mogen doft; utvecklades i glaset.
Smak: stor koncentration, torkad aprikos, saffran, karamell (Dajm), hög syra, tydligt kryddig men mildare ton än flera andra, blommighet. Enormt lång eftersmak med kryddtoner och torkad frukt.
Omdöme: mild och elegant men ändå med enorm kraft och balans. Kan utvecklas mer, 97 p. Fick 4 bäst- och 1 sämst-röst, vilket innebar delad andraplats.

Valde mellan detta vin och 1997:an som bäst. En riktig långkörarårgång, men 1988 ska ju vara den mest syradrivna årgången i den ypperliga trion 1988-1989-1990.

Château Suduiraut 1983

Färg: gyllengul
Doft: lite petroleum, boket gult äpple, kryddton, en del botrytis, lakrits. Doftar lite gammalt.
Smak: torkad frukt, kryddtoner, botrytis, relativt hög syra, viss beska, karamell, lite eldig .
Omdöme: framstod som lite gammal, och var inte lika koncentrerad som Yquem:erna. 86 p. Fick 0 bäst- och 7 sämst-röster, och därför framröstat som sämsta vin.

Det var en enorm skillnad i koncentration mellan detta vin och Yquem:erna. Suduiraut är annars en riktigt bra Sauternes – även om de nog har höjt genomsnittskvaliteten mer nyligen än detta vin gjordes. Inte ens mot en smygdefekt Yquem hade det en chans! Det är möjligt att det imponerande sällskapet gjorde att det här vinet fick ett snålare omdöme.

Château d’Yquem 1983

Färg: relativt djupt gyllengul
Doft: en del lösningsmedel, tydlig kryddton, lakrits, kryddig, honung, aningen karamell. Inledningsvis lite diskret doft som utvecklas i glaset.
Smak: koncentrerad, karamell och torkad aprikos, sötast attack, relativt hög syra, tydlig kryddighet. Kryddig eftersmak.
Omdöme: ett fullt moget kraftpaket som inte ligger riktigt lika högt i syra som de flesta andra årgångar, 96 p. Fick 5 bäst- och 0 sämst-röster, och röstades således fram som provningens bästa vin.

Ett mycket imponerande vin, men om jag får välja föredrar jag ändå att syran är lite tydligare som i t.ex. 1988:an. Det här vinet har en historik av att tidigare ha röstats fram som årets bästa vin inom AuZone, och är i och med denna provning den äldsta Yquem jag har provat.

Yquem 20130228 glas

Trots en (mild) korkdefekt och en underpresterande flaska – om än en 94-poängare i min normalt sett snåla bedömning – var det en mycket givande och lärorik provning. Det var trevligt att få rada upp de fyra bästa vinerna på poängen 98-97-96-95 i den ordning jag tyckte att de presterade. Kontrasten i koncentration mot det ”enklare” referensvinet (en välrenommerad premier cru…) var mycket slående. Jag tyckte att vinernas profil också gav stöd till Sandrine Garbays uttalanden om vid vilken ålder Yquem kan drickas – ung eller vid 15+. Hennes åsikt är en liten kontrast mot traditionella Yquem-samlare, som brukar anse att Yquem ska drickas med betydligt högre ålder. När Yquem-samlaren Nils Stormby sålde huvuddelen av sin samling 2007 omnämnde han Yquem 1967, då 40 år, som den yngsta årgången som var drickbar, och rekommenderade allehanda årgångar bakåt i tiden. Med tanke på att de äldre toppårgångarna är ännu dyrare och svårare att få tag på, är det skönt att veta att de bara ”normaljättedyra” 15-30 år gamla årgångarna också är riktigt stora vinupplevelser. (Observera dock att jag inte hade med några svaga årgångar på provningen – det finns en del sådana från 1990-talets början och bakåt, ”lägstanivån” tycks ha höjts från mitten av 1990-talet. Äldre svaga Yquem-årgångar är inte värda sitt auktionspris, då är de ”näst bästa” från 1990-talet bättre köp.)

Två andra berättelser om provningen är skrivna av Winepunker respektive på AuZine av huvudredaktör AK. Nämnas kan att dessa två var de som mest bestämt tyckte att 89:an var tydligt korkskadad, medan jag ansåg att den var ”smygkorkad” och ett par andra inte tyckte att den var korkad alls.

Avslutningsvis videoklipp i två delar, BK Wine intervjuar Yquems vinmakare Sandrine Garbay, med viss varning för åksjuka p.g.a. skakig bild:

Det här inlägget postades i AuZone, Bordeaux, Sauternes, Sémillon. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Château d’Yquem med AuZone

  1. Mange skriver:

    Grym provning av allt att döma! Bra genomgång som vanligt 🙂 Flådig läsning för oss som fortfarande inte fått avnjuta Sauternes flaggskepp.

  2. Ping: Château d’Yquem vertical with six vintages from 1983 to 2008 | Tomas's wine blog

  3. Ping: Château d’Yquem 1976-2007 och annat smått och gott | Vintomas blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s