Prestigechampagne med Munskänkarna – blanc de blancs och 1995:or

För ett par veckor sedan höll jag en provning med prestigechampagner hos Munskänkarna. Lustigt nog hölls den samma måndag som branscheventet Champagnedagen, men i en byggnad som inte belägrades av Justin Bieber-fantaster. Inledningsvis funderade jag på en provning i huvudsak byggd på prestigechampagner direkt från Systembolaget, lite som prestigeflighten på sista lektionen vid höstens bubbelvinskurs, men med ett annat urval och möjligen en eller två flaskor av annan årgång än den i aktuell distribution. En tanke jag hade var att visa upp prestigeskumpor med olika druvsammansättning och olika vinmakningsstil, t.ex. användning av fat eller inte och olika former av fatbehandling. Jag fick dock påstötningar om att det skulle vara roligare att prova något som man inte kan gå och köpa själv. Senaste årgång var i vintras cirka 1998-2004, beroende på vilken skumpa vi pratar om, och efter att ha kollat tillgången på lite äldre årgångar hos europeiska handlare, trodde jag mig kunna samla ihop några 1995:or till någorlunda rimligt pris, och tänkte köra halva provningen med dem. Efter en viss möda, offrande av flaskor från egen källare (snyft) och ersättning av försenade leveranser med flasklån från andra champagneopater, gick det till sist att få ihop fyra olika 1995:or utifrån en lista av sex-sju tänkbara kandidater. 1995 är en klart bra årgång som nästan genomgående bedöms som ”fyrstjärnig” på en femstjärnig skala, och där framför allt Chardonnay blev bra. Jag tycker inte att den stilmässigt sticker ut särskilt tydligt på något annat sätt än så, utan att den helt enkelt är en bra årgång.

Temat byggde på två flighter med fyra viner i varje, en flight med fyra blanc de blancs i olika stil med olika användning av fat, och fyra olika 1995:or, varav en blanc de blancs och tre med olika inslag av Pinot. Av dessa åtta viner utgjordes tre av olika årgångar av Taittingers Comtes de Champagne, en prestige-blanc de blancs som brukar vara rätt kraftig – ”vinös” – och lättgillad. ”En stor, gul och glad ballong” var en beskrivning av Comtes de Champagnes stil som jag en gång hörde, och årgångar med några års lagring har ofta gjort sig bra på blindprovningar med blandad champagneuppsättning som jag varit med på. Nåväl, jag inkluderade årgången i aktuell distribution, som är 2004, och sedan 1999 för att kunna göra en jämförelse med den senaste Salon-årgången (1999), och så 1995 för att kunna få med den även i den andra flighten.

Vinerna serverades halvblint med omröstning om bästa vin inom respektive flight. Jag provade däremot öppet eftersom jag hade bestämt ordningen.

Första flighten

Denna bild och alla de övriga är lånad av Finare Vinare.

Comtes de Champagne 2004
Blanc de blancs med aningen fatinslag (5% vinifierat i ny ek)

Doft av mineral, mogen citrus inklusive citrusskal, grönt äpple, lite blommor, diskret fatton. Smaken är mycket torr, mineralisk och stenig, med grönt äpple, hög syra, en del kryddton. Ung och stram, 92+ p.

7 bäst-röster från deltagarna, så betraktades av kollektivet som näst bäst i flighten.

Framstår som yngre och stramare än nysläppt Comtes de Champagne brukar vara, även om 2002:an också var sådan, fast den hade mer substans och kraftigare stil. Baserat enbart på mina intryck av vad som fanns i glaset (det här var andra gången jag provade vinet) och den höga syran, borde det behöva lång tid för att utvecklas, och jag kunde nästan vara benägen att säga ”glöm bort i 3-5 år och 10+ år är inget problem”. Ska man däremot väga in erfarenheten av hur Comtes brukar utvecklas, d.v.s. i tidigare årgångar, så är det dock så att ett lite rostat inslag brukar komma rimligt fort i de fall det inte finns där redan från början, efter 1-2 år eller så. Framtiden får väl utvisa vilken version som stämmer. I och för sig tycker jag en del andra, tidigare släppta 2004:or har utvecklats lite snabbare än vad jag först trodde, eftersom de framstod som väldigt syradominerade som nysläppta.

Salon 1999
Blanc de blancs utan fat

Doft av mineral, rätt stenig doft, en del rökighet, lite äpple och citrus, diskret blomton. Mycket torr smak, mineral, citrus och då framför allt grapefrukt, hög syra. Lång och stram grapefruktsdominerad eftersmak. Klart ung, mycket stram och elegant, 92++ p.

4 bäst-röster från deltagarna.

För att vara den senast släppta Salon-årgången är den närmast snäll och lättdrucken (en Salon för folk som inte insisterar på inbyggd tandläkarborr i sina champagner?), vilket alltså inte betyder att den är snäll och lättdrucken jämfört med de flesta andra champagner. Detta till trots tror jag att den har tillräcklig med syra och mineraltoner för att utvecklas till riktigt hög nivå, så den får två plustecken på poängsiffran. Intressant nog var Comtes 2004:an och denna inledningsvis rätt lika, men med tid i glaset blev de något mer olika. Eftersmaken var klart längre här.

Comtes de Champagne 1999
Blanc de blancs med aningen fatinslag (5% vinifierat i ny ek)

Doft av mogna gula äpplen, lite bokna äpplen, rätt tydliga rostade toner med rostade hasselnötter, med lite andra nöttoner och honung. Torr smak, gula äpplen, hög syra, lite kryddig. Eftersmaken har lite nötighet, kryddighet samt gröna äpplen och grapefrukt. 92 p.

13 bäst-röster från deltagarna. Kraftig blanc de blancs med mognadstoner går föga förvånande hem… 🙂

Den här är nog mer eller mindre fullt utvecklad, vilket inte är förvånande för en 1999:a som bör ha varit ute på marknaden i cirka fem år, men håller sig säkert på den här nivån i rätt många år till. Typisk Comtes från ett år som inte är ett högsyraår, men jag undrar om inte den 1998 som jag provade nyligen faktiskt var lite mer kraftig i smaken, även om jag bedömer dem som ungefär likvärdiga i allmän smaskighet.

Jacques Selosse Substance
Degorgerad juli 2012. Blanc de blancs med oxidativ fatbehandling på solera.

Doft med sherryton – närmast toner av finosherry – och hasselnötter, torkad frukt, mogna aprikoser, blommig och aromatisk med intryck av något slags ”doftolja”. Rejäl koncentration i smaken, kryddtoner, hög syra, gröna äpplen och nötter, lång grönäpplig eftersmak. Kan nog utvecklas lite till, 93(+) p.

4 bäst-röster från deltagarna.

Redan doftmässigt stod den här ut från de övriga tre, och den hade klart mest koncentration i smaken. Sherrytoner var helt förväntade, men jag blev förvånad över att jag associerade till finosherry (den variant som ligger under ett jästtäcke – flor – i faten) snarare än till amontillado eller någon mer entydigt oxiderad Sherry. Jag tyckte bäst om den här i första flighten, men det som får mig att hålla igen lite i poängsättningen är att det grönäppliga inslagen i smaken är så kraftigt. Vid sidan av kryddor, nötter och torkad frukt ger det ett närmast spretigt intryck – väldigt utvecklad doft vid sidan av ett väldigt ungt inslag i smaken – och jag kan tänka mig att lite mer flaskmognad kanske kan ge smaken lite mer harmoni.

Andra flighten

Dom Pérignon 1995
Ca 52% Chardonnay och 48% Pinot Noir, inga fat.

Tydligt rostad doft, lite parfymerad, aningen persika, gula äpplen, relativt mogen frukt, bokna äpplen, svamp, tydlig utveckling, viss elegans. Smak med mineral, nästan brustabletts- och spritsigt intryck, tydligt torr, hög syra, gula äpplen, tydlig citruston. Eftersmak med grapefrukt och mineral. Utvecklad och klart elegant. 93 p.

4 bäst-röster från deltagarna.

Det här var det vin som det fanns mest delade meningar om på provningen. Det var inte alltför kraftigt bredvid de övriga (inte så ovanligt för Dompa), men det hade den fina mineralitet och balans som man hittar i Dom Pérignon av bra årgångar. I smaken hittade jag drag som påminde mig om 2002:an, samtidigt som det fanns rejält utvecklade toner i doften, och den kombinationen gillade jag. Det här vinet bör ha varit längst på korken, aningen längre än Comtes 1995. Någon tyckte sig däremot hitta lite korkdefekt i vinet. Man ska för all del aldrig utesluta att någon annan är mer känslig för ett TCA-inslag än man själv är, men jag tror att det var de utvecklade tonerna med svampighet och det inslag av torrt och närmast lite murket trä som Dom Pérignon ofta får med ålder, som gav associationer till källare. Kanske kunde man rentav tänka på en möglig källare. Jag tror helt enkelt att det var den mest utvecklade tonen i flighten som spökade, och olika preferenser vad gäller just svampiga toner (snarare än utveckling med enbart nötiga toner) i champagner. Jag tror inte att jag hade kunnat uppfatta vinet som så mineraliskt och elegant i smaken om det funnits en smygande korkdefekt, och tvivlar på att vinet hade fått några bäst-röster i så fall, givet den mördande konkurrensen i denna härliga flight. De två flaskorna – båda ett auktionsköp från relativt nyligen – var också mycket lika. Fyllnivån var utmärkt, korkarna i OK skick och moussen fanns kvar, så jag tror inte de var fellagrade. Men visst var det längst gånget i flighten, och jag är inte förvånad över att en del inte uppskattade doftinslagen.

Henriot Cuvée des Enchanteleurs 1995
Majoritet Chardonnay och minoritet Pinot Noir, inga fat.

Doft med rökiga och rostade inslag, hasselnötter, gula äpplen, aningen honung, lite blommig. Relativt tydlig utveckling. Smak med mineral, citrus och då framför allt grapefrukt, gröna äpplen, riktigt hög syra, stram eftersmak. Ung smak och utvecklad doft. 92 p.

8 bäst-röster från deltagarna.

Ganska blanc de blancs-lik stil, men det tycker jag är genomgående för Henriot, de framstår som mer Chardonnay-dominerade än de faktiskt är. Cuvée des Enchanteleurs släpps alltid med rejäl ålder, och senast släppta årgång är så vitt jag vet 1998. De utvecklade tonerna i doften var tydliga, men den var inte så utvecklad som Dom Pérignon 1995. De mer rostade och nötiga utvecklade tonerna (utan direkt svampton), som både Cuvée des Enchanteleurs och Comtes de Champagne visade upp, verkade dock enbart uppfattas som positiva, i alla fall av de som vågade säga något. Så en stor del av deltagarna tyckte nog bättre om Cuvée des Enchanteleurs än om Dom Pérignon, min poängsättning till trots. De två flaskorna att detta vin var för övrigt lika, trots att de tagit olika väg till provningen, den ena via EH.

Comtes de Champagne 1995
Blanc de blancs med aningen fatinslag (5% vinifierat i ny ek)

Doft med rostade toner, lite nötig och kryddig, gula äpplen, en diskret fatton kan anas. Relativt fyllig i smaken, gula äpplen, lite bokna äpplen, klart hög syra, mineral. Stram och mineralisk eftersmak. Relativt utvecklad men tål mer. 93 p.

6 bäst-röster från deltagarna.

Ungefär lika utvecklad i doften som Cuvée des Enchanteleurs 1995, men mindre rostad än Comtes de Champagne 1999. Den framstod därför som yngre i nuläget än sin fyra år yngre släkting. För mig ett strå vassare än 1999:an, men många på provningen verkade verkligen uppskatta utvecklingen hos 1999:an. Skillnaden är helt klart en årgångseffekt och inte en effekt av lagringen av flaskorna; 1999 köptes nyligen från en handlare och var oklanderligt inrullad i originalpapper, medan 1995 var auktionsköp.

Krug 1995
Ca 48% Pinot Noir, 35% Chardonnay och 17% Pinot Meunier, vinfiering på gamla ekfat

Doft av mogen frukt, persika, lite blommiga och parfymerade toner, bröd, en del fat, mineral – elegant. Fyllig smak, tydlig mineralton, grönt och rött äpple, citrus. Lång eftersmak dominerad av citrus med mineral. Utvecklad, men tål mer, 94+ p.

10 bäst-röster från deltagarna.

Jajjamen, en Krug som den ska vara med lite lagom utveckling, och i mitt tycke det bästa vinet på hela provningen. Ganska många av deltagarna verkade tycka likadant. Fylligast i andra flighten, vilket heller inte var förvånande. Kul att få med det, även om det sved rejält att behöva nolla saldot av Krug 1995 i källaren. Nu känns det som att ordningen är  återställd efter att jag hade med en nyinköpt Krug Grand Cuvée på avslutningstillfället i Munskänkarnas bubbelvinskurs, och den då inte alls föll särskilt väl ut hos deltagarna p.g.a. att den var så ung. Här visade Krug upp sin rätta sida och bedömdes som den verkligen förtjänar! (Intressant nog ser jag att jag även i höstas var klart mer positiv till Dom Pérignon – då 2002 – än kursdeltagarna, finns det ett mönster här? Fast den gången var även Finare Vinare positiv till Dompan – ibland tycker vi helt klart lika, men inte alltid.)

Provningen och deltagarnas preferenser föll till stora delar ut som jag hade trott, särskilt i första flighten. Comtes de Champagne gör sig som sagt ofta mycket bra i (blind)provningar, eftersom den både har bra koncentration och får rostade och utvecklade toner rimligt fort. Salon står ju däremot för den kompromisslösa och tidskrävande blanc de blancs-stilen, och dit söker sig många utpräglade champagnefantaster. Däremot kan nog många som inte har detta specialintresse, men som har hört Salons rykte som en fantastisk champagne, bli lite förvånade över hur ”svårdrucken” den är relativt andra prestigechampagner. Nu är ändå 1999 relativt tillgänglig genom att det är en årgång med rätt hög druvmognad och inte alltför hög syra. Årgången har också funnits ute på marknaden i två år, med tillhörande extra flaskmognad, så för att vara senaste Salon-årgången är den ändå ganska snäll, som jag påpekade ocan. Selosses mer oxidativt hanterade champagner står för en mycket speciell stil, som av många nog uppfattas som lite konstig. Så jag är inte förvånad över att Comtes de Champagne drog fler bäst-röster, och fick fler röster än de två viner som har betydligt mer ikon-status, när de provades blint i denna form: senaste release av de tre plus en matchande årgång.

Till Selosses försvar ska jag säga att Initial och V.O. har betydligt bredare appeal, och är därmed bättre köp för de flesta med inte alltför udda smak, men här var ju själva tanken att ta ut svängarna och visa på en enorm stilskillnad mellan Salon och Selosse Substance.

Något som också visades tydligt, helt enligt plan, är att årgången inte säger allt om hur ungt/gammalt vinet de facto framstår som, utan att tid på korken och champagnens stil också spelar stor roll. Comtes de Champagne 2004 och Salon 1999 var i nuläget betydligt mer lika än Comtes de Champagne 2004 och Comtes de Champagne 1999 var. Dom Pérignon 1995 (senaste årgång 2003) var mer utvecklad än Cuvée des Enchanteleurs 1995 (senaste årgång 1998), trots stora likheter i druvsammansättning och vinifiering, men så har den förmodligen också legat på korken fem år längre. Just det här att olika skumpor degorgeras vid olika tillfällen, gör ju att det i mitt tycke oftast är större skillnad i grad av mognad mellan champagner av en och samma årgång, än mellan ”vanliga viner” från en och samma region av en och samma årgång.

Finare Vinare har skrivit om sina intryck från provningen och allt annat den dagen. Det är därifrån jag har lånat flaskbilderna.

Annonser
Det här inlägget postades i 1995, Champagne, Chardonnay, Munskänkarna. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Prestigechampagne med Munskänkarna – blanc de blancs och 1995:or

  1. Darth Angelus skriver:

    Det låter som en väldigt intressant provning. En frestelse att korka upp något uppkommer bara jag hör om allt gott som varit med på den här provningen.

    Till att börja med så kan jag väl dela med mig av mina egna intryck av Comtes de Champagne. Jag drack 2004:an nyligen, och har även provat ett par andra årgångar tidigare.
    Som du skriver är den lättdrucken, och jag är inte speciellt förvånad över att den står sig bra vid blindprovningar. Den är mjuk, snäll och väldigt god. Jag föreställer mig att Salons vasshet är betydligt svårare för många att smälta (Salon 1996 är det enda vinet jag någonsin sett Systembolaget tilldela en 12:a i fruktsyra, vilket faktiskt säger en hel del).
    Däremot är den väl inte någon av mina allra högsta favoriter. Enligt min, högst personliga, smakpreferens så är den lite för snäll. Jag vill att champagne skall ha lite mer ”kick”. En viss stramhet, hårdhet och vasshet som kanske inte förknippas med perfekt harmoni (för alla) tycker jag ger ett friskt intryck och hör till ung champagne. Därmed är det inte sagt att Comtes de Champagne inte är väldigt bra. Jag tror bara att Salon kanske är ett något större vin, egentligen, med rätt lagring. Dock så har jag ännu inte provat 1999:an.
    Det har jag dock gjort med Jacques Selosse Substance. Den var riktigt bra, och hade en elegans i typisk blanc de blancs stil (i bästa tänkbara bemärkelse) med vissa mognadstoner ovanpå. Med lite större längd hade den kunnat nå riktigt långt, men tyvärr saknade den detta, möjligen p.g.a. sin relativa ungdom.

    I den andra flighten har jag bara druckit Krug 1995 (vid åtskilliga tillfällen) men vilken champagne det är. Tyvärr har jag bara en kvar hemma (men flera till i England). Av de andras hustypiska stil att döma (och de ömdömen som gjorts) så skulle jag nog ändå gissa att jag hade gillat den bäst på hela provningen. Jag förstår verkligen varför den klarade sig så bra.

    Eftersom provningen i hög grad handlade om blanc de blancs så vill jag bara avsluta med att inflika ett par tips om andra stora sådana.
    Den jag håller absolut högst är Krugs single vineyard blanc de blancs Clos du Mesnil. Jag har druckit fyra årgångar, vid fyra tillfällen, och den är rätt otrolig. Senast var 2000, för en vecka sedan, så jag har den färskt i minnet. Jag kan bara säga att den slår de flesta prestige 1996:or med sin elegans och storhet, men är svårbeskriven i övrigt. Tyvärr är vinet svår att få tag på, och väldigt kostsamt, så jag förstår att den inte riktigt platsar på en provning som denna. Clos du Mesnil skall man bara slappna av och njuta av.
    En annan, betydligt mer överkomlig, blanc de blancs av hög klass är Amour de Deutz. Den är relativt ny, och jag har hört att den inte faller alla i smaken, men efter att ha provat den endast ett par gånger så tycker jag ändå att den platsar in att provas bredvid andra prestige blanc de blancs.

    Detta är naturligtvis bara mina egna synpunkter och åsikter, och skall tas för det. Hoppas de ändå gav något!

    • vintomas skriver:

      Jo, du gissar helt rätt, Krug Clos du Mesnil (jag hade fått punga ut med ca 6000 kr för den fortfarande för unga 2000, eller ca 8000 kr för en ännu inte riktigt mogen 1995) passade inte in i den tilltänkta budgeten. 🙂 Krug 1995 och Salon 1999 var de dyraste inslagen. Hade budgeten legat på det dubbla, hade jag ändå inte tagit med Clos du Mesnil, utan hellre lagt in Salon med mognad, kanske petat in Cristal eller Bolly R.D. i andra flighten, och kört den mer mogna flighten med 1990:or eller 1988:or. Det finns säkert de som hade gjort andra val.

      Amour de Deutz har fått svajiga omdömen, och flera Deutz-kännare tycker att Cuvée William Deutz är bättre. Jag gillade Amour 2002:an när jag fick den blint förra året, men många andra vid samma provning var mindre imponerande. Stilmässigt hör den för mig mer hemma i samma kapitel i boken som Comtes de Champagne än Salon eller Clos du Mesnil, d.v.s. tillgänglig snarare än kompromisslös.

  2. Darth Angelus skriver:

    Jo, dina val av champagner för denna provning tycker jag känns väldigt rimliga. Från en champagneälskare till en annan skulle jag rentav vilja ge dig en eloge för en väl ihopsatt provning, som jag mer än gärna själv deltagit i.

    Att jag tog upp Clos du Mesnil och Amour de Deutz var naturligtvis mer avsett som en allmän diskussion kring (och förslag på) högklassig blanc de blancs än som pekpinnar rörande dina specifika val. Även om det verkar som du redan uppfattat det så vill jag ändå förtydliga detta en extra gång.

    Vi är helt överens om att Clos du Mesnil inte skulle rymmas inom de allra flesta provningsbudgetar. Dessutom kan jag utveckla resonemanget att jag bara vill slappna av och njuta av storheter som detta med att säga att jag känner att det fokus som krävs för att ”testa” vinet förtar lite av njutningen. Denna avslappnade inställning från min sida kan nog även den vara en del av skälet att jag tyckt det varit så svårt att i efterhand göra en utförligare beskrivning av min första och hittills enda Bollinger VVF kvällen innan vinmässan häromveckan.

    Även om detta inlägg redan är ett litet sidospår (sorry för det) så tål det bara att sägas att Clos du Mesnil är otroligt stort, så att beskrivningar i stil med ”en dryck för änglar” och ”den sjunde himlen på flaska” ligger nära till hands. 2000 är ju en ganska halvbra årgång, och jag föreställde mig en slags över gräns för vilken elegans och storhet som kunde uppnås av det året…en gräns som hittills hållit, inklusive mot Krug 2000. Clos du Mesnil var dock ett hån mot denna tänkta gräns (vilket är väldigt positivt, förstås), som den klart överskred. Visst hade jag väl klart för mig att så stor champagne fanns, men av årgång 2000 betvivlade jag det.
    Vad gäller Amour de Deutz så vågar jag inte uttala mig alltför tvärsäkert, då jag bara druckit 1999 och 2005, men jag tycker ändå den visat en del förtjänster. Personligen har jag gillat den mer än William Deutz, även om jag är medveten om att inte alla delar det intrycket. Enligt min personliga uppfattning är den tillräckligt bra för en prestige-blanc de blancs provning. Jag håller nog med om att den är mer åt det tillgängliga än det kompromisslösa hållet, men tror inte att den är riktigt lika tillgängligt som Comtes de Champagne (dels känns den inte så, dels tror jag fler hade gillat den om den vore det).

    Men hur som helst, som blanc de blancs provning var den du här plockat ihop utmärkt, och dessa två är långt ifrån måsten, utan bara två jag velat lyfta fram.

    Ursäkta för ett långt (och lite sidetrackat) inlägg!

  3. Ping: Prestige Champagne tasting with blanc de blancs and 1995s | Tomas's wine blog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s