Guigal Château d’Ampuis 1995-2009 – vertikalprovning av 15 årgångar

För en vecka sedan genomförde jag en provning som jag hade haft i tankarna en längre tid, en vertikalprovning av Château d’Ampuis från Guigal. Vi befinner oss alltså i  Côte-Rôtie i den nordligaste delen av norra Rhône, i närheten av Ampuis, och vi pratar således om röda viner på Syrah, oftast med en liten inblandning av vitvinsdruvan Viognier. Det som var lite speciellt med vertikalen var att vi hade med alla årgångar av vinet, från premiärårgången 1995 till den senast sålda 2009, vilket sammanlagt blir 15 stycken.

Guigal gör fem viner från Côte-Rôtie, som är deras hemappellation. Vinet på basnivån heter Brune et Blonde, och med en genomsnittsproduktion av drygt 200 000 flaskor är detta det vin som det produceras avgjort mest av inom appellationen (att jämföra med ca 3,5 miljoner flaskor av Guigals Côtes du Rhône Rouge). Till stor del framställs detta vin av inköpta druvor från hela appellationen. Namnet kommer efter Côte Brune och Côte Blonde, två stora delar av Côte-Rôtie som i sin tur består av ett antal vingårdar. På toppnivån i sortimentet finns de tre välkända och dyra ”LaLa-vinerna” La Mouline från Côte Blonde (debuterade i årgången 1966), La Turque från Côte Brune (från 1985) och La Landonne (från 1978) – här sorterade från mjukast till tuffast. Château d’Ampuis ligger mellan basvinet och dessa tre toppviner i pris och kvalitet, och vi kan väl kalla det för Guigals halvprestige-Côte-Rôtie. Det räknas tillsammans med LaLa:erna dock in i Guigals prestigesortiment, ”Les Trésors”, där varje vin har olika etiketter. Brune et Blonde ingår bassortimentet ”Les Classiques” där alla viner har likartad etikett.

Foto från Stina.

Château d’Ampuis framställs av druvor från sju egna vingårdar, Le Clos, La Garde och La Grande Plantée i Côte Blonde, samt La Pommière, Le Pavillon Rouge, Le Moulin och La Viria i Côte Brune. Även Château d’Ampuis är därför ett ”Brune et Blonde-vin”. Vinet tillkom alltså 1995 i Guigals sortiment, d.v.s. när de tre LaLa-vinerna hade funnits i rätt många år. Jag antar att det helt enkelt var så att med ökad efterfrågan och ökad prisdifferens mellan LaLa-vinerna och basvinet Brune et Blonde så framstod det som vettigt att utnyttja de näst bästa vingårdarna till att göra ett vin däremellan (till ett högre pris än basvinet), snarare än att blanda in även dessa druvor i Brune et Blonde, där allehanda inköpta druvor också hamnar. Vinets namn kommer från det slott i Ampuis där Guigal håller hus. Fram till årgången 2004 bestod vinet av sex vingårdar, och från årgång 2005 har La Viria tillkommit. Rykten förekommer om att La Viria så småningom ska bli Guigals fjärde LaLa-vin, men än så länge ingår vingården i blenden för Château d’Ampuis. Produktionen har varierat mellan 20 000 och 37 000 flaskor de senaste sex årgångarna (2004-2009) med ett genomsnitt på knappt 30 000 flaskor.

De flesta av Guigals viner utmärks av lång lagring på ek och mycket nya fat, i fallet Château d’Ampuis 38 månader på ny ek, och av att druvorna skördas sent. Andelen Viognier anges fram till 2004 som 5% och från 2005 som 7% (av maximalt tillåtna 20%), vilket är något mer än för Brune et Blonde (4%), samma sammansättning som La Turque (7%) och lite mindre än i La Mouline (11%). All Viognier till Château d’Ampuis kommer från Côte Blonde.

Vad gäller vinernas stil så kan jag inte låta bli att citera John Livingstone-Learmonths tegelsten The Wines of the Northern Rhône (2005), där han sammanfattade Guigals fem Côte-Rôtier med ”none of these is typical Côte-Rôtie – they are Guigal Côte-Rôties”. Å andra sidan är ju Guigal den avgjort största producenten i Côte-Rôtie, så på sätt och vis kunde man hävda att Guigals viner definitionsmässigt är representativa för hur Côte-Rôtie ofta är, oavsett om andra producenters viner har tydligare ”Côte-Rôtie-markörer”. Guigals viner har ofta söt frukt, men inte särskilt mycket gröna eller örtiga toner, och rejäl koncentration med ett smakintryck som är mindre syrligt än för många andra producenter. De har gott om tanniner, men de är ofta relativt väl inbäddade i frukten. Kryddigheten finns absolut där – vi talar ju trots allt om Syrah från norra Rhône – men vinerna är inte fullt så peppriga som vissa andras. I likhet med de flesta andra Côte-Rôtier är vinerna blommiga och aromatiska, men denna karaktär kommer från både Syrah och från generös användning av ekfat. Med tanke på hur Guigal har kunnat expandera sin produktion, och de höga omdömen som vinerna fått under flera decennier, så har stilen definitivt uppskattats.

De 15 årgångarna samt tre referensviner provades i tre flighter om sex viner vardera. Jag serverade vinerna halvblint inom respektive flight, d.v.s. deltagarna fick reda på vilka viner som ingick i respektive flight men inte serveringsordning. Vi röstade också på bäst respektive sämst inom varje flight. Ungefär hälften av vinerna hade köpts nya och lagrats bra sedan dess, medan hälften var auktionsköp. Alla flaskor såg utifrån ut att vara i perfekt skick avseende fyllnivå och vinets utseende.

Flight 1

Här hamnade de tre äldsta årgångarna, och de tre 2000-talsårgångar som enligt årgångstabellerna och Parkers omdömen borde vara lite svagare än de andra.

Château d’Ampuis 2008
Produktionen var lägre än genomsnittet i denna årgång (20 000 flaskor), jag har inte lyckats få reda på om det berodde på att druvorna selekterades hårdare eller om några av de sju vingårdarna uteslöts helt.

Mellanröd färg. Doft av björnbär, tydligt blommig med viol, lite mint, kryddton med peppar, tydligt elegant. Efter ett tag kommer lite fatton fram. Smak av björnbär, blåbär, syrlig bärton, bra koncentration, peppar, mineral, medel(+) tanniner, eftersmak med syrliga bär. Medelkraftig stil, fin elegans och balans. Ung, men funkar nu, 91 p.

1 bäst- och 1 sämströst.

Med tanke på att årgången 2008 anses rätt medioker i norra Rhône är det här ett fantastiskt bra vin!

Château d’Ampuis 2002
Endast fyra av sex vingårdar användes i denna årgång; druvorna från La Grande Plantée och Le Moulin hamnade istället i Brune et Blonde.

Mellanröd med lätt bleknad kant. Doft av björnbär, mogna jordgubbar, en del utvecklade toner med lite läder, kryddig och pepprig ton, lätt blommig. En rätt elegant doft som ger mig lite Pinot Noir-vibbar. Smak av mogna jordgubbar, lite mörka bär, bärig och medel(+)koncentrerad framtoning, tydligt kryddig med peppar, medel(+)tanniner och lite kärv eftersmak. Relativt fullt utvecklad, rätt bra balans men inte så imponerande som flera andra, och tanninerna sticker igenom lite, 89 p.

1 bäst- och 4 sämströster.

För att vara en årgång som plågades av regn i samband med skörd (om än värre i södra Rhône), så är vinet bra, men det är bara det att de flesta andra årgångar är bättre. Intressant nog hittar jag inga gröna toner i det, vilket är något jag hade förväntat mig från en årgång av den karaktären.

Château d’Ampuis 2000

Mellanröd med bleknad kant. Smak av röda bär, kryddor, lite läder och animalisk ton, tydligt utvecklad och visar upp en nästan lite metallisk doft (metallfilspån) som inte gör den så imponerande. Doft av röda bär, björnbär, bra fruktig ton, medel(+)koncentration, syrlig, tydligt kryddig med peppar, medel+ tanniner som framträder relativt tydligt. Fullt utvecklad och lite varm karaktär. Bättrade sig i glaset men inte riktigt balanserad, det kunde gärna få finnas lite mer frukt och elegans, 89 p.

0 bäst- och 1 sämströst.

Château d’Ampuis 1997

Mellanröd med lite brunton i kärnan, tegelkant. Doft av mörka bär och röda bär, kryddton, en hel del stall och läder, tydligt utvecklade toner. Smak av mörka bär, medel(+)koncentration, lite söt frukt, kryddton med peppar, bra syra, medeltanniner som mjuknat. Syrlig eftersmak, lite hård. Fullt utvecklad och härlig mognad, men baserat på den här flaskan bör vinet nog inte lagras mer, 91 p.

1 bäst- och 1 sämströst.

1997 är en bra årgång som i Rhône gav rätt sötfruktiga viner, vilket i någon utsträckning avspeglar sig i vinets stil. Några omdömen från när vinet var ungt menade att 1997 var ännu bättre än 1995, men det tyckte jag inte jag baserat på våra två flaskor.

Château d’Ampuis 1996

Mellanröd med lite brunton i kärnan, tegelkant. Doft av mörka bär, gröna toner, stall- eller ladudoft med begagnad halm i behov av att bytas ut, lite aggressiv ton, men också tydligt utvecklad. Smak av mörka bär, medelkoncentrerad, relativt milda kryddor, medeltanniner, syrlig eftersmak. Viss tendens till trötthet i smaken, men bättre balans än i doften. Slank och klassisk men med en doft som stör mig; fullt utvecklad och har nog börjat tappa, 87 p.

7 bäst- och 5 sämströster, inklusive min sämströst.

Utan tvekan provningens mest kontroversiella vin, 12 av 13 deltagare röstade endera på detta vin som bäst eller sämst! De som tyckte bäst om det verkade tycka att det hade härlig utveckling, medan vi som inte var så imponerade störde oss över en del rätt aggressiva toner i doften som inte begränsade sig till vanliga gröna toner av det slag som kan finnas i många Côte-Rôtie (om än inte så ofta i Guigals viner). Sådana gröna toner fanns för övrigt i massor i Jamet-vinet i nästa flight, och där störde de inte mig.

Château d’Ampuis 1995

Mellanröd med lite tegelkant. Doft av mörka bär, kryddor, kaffe, tydliga toner av läder och stall, relativt tydligt utvecklade toner. Smak med mörka bär, lite bärsötma, bra koncentration, fin mineralton, tydlig kryddton med peppar, medel(+) tanniner, lång eftersmak med bär och tannin. Mycket fin balans och närmast majestätisk framtoning! Relativt fullt utvecklad, men lär tåla mycket mer tid i källaren. 93 p

3 bäströster, inklusive min, och 1 sämströst.

Lite kraftigare och yngre doft än 1997:an, och bättre balans i smaken. Det här vinet provade jag för ett drygt år sedan (då några föredrog en Brune et Blonde 2004 i ett glas bredvid, jag gav det här vinet 91 p) och den här flaskan är tveklöst bättre än den jag provade då, och mer i linje med hur jag förväntar mig att en mogen bra Ampuis-årgång ska vara.

Flight 1 framför och flight 2 bakom. Foto från Stina.

Flight 2

Här inkluderade jag några av de bästa mogna årgångarna, samt jämförelsen mellan tre olika 2007:or, inklusive en La Mouline. Här hördes det rätt många suckar när det skulle röstas om sämsta vin, för det bar uppenbarligen emot för många deltagare att peka ut något av dem som ”dåligt”.

Château d’Ampuis 1998

Första flaskan: korkad. Detta märktes dock inte när jag först öppnade den, utan först när vinet hällts upp i glaset. Som tur var fanns det en backupflaska som jag öppnade istället.

Andra flaskan: mellanröd, blekare kant. Doft av mörka bär, kryddton och peppar, lite örtig, utvecklad ton med en del läder och stall, kraftig doft. Doften har relativt tydlig utveckling men också en hel del ungdomliga toner. Smak av björnbär, bra koncentration, tydlig syrlighet, peppar, medeltanniner, eftersmak med syrliga bär. Fin balans, relativt utvecklad, tål mer. 92 p.

1 bäst- och 1 sämströst.

Eftersom det här vinet (p.g.a. senare öppnad reservflaska) fick kortare tid i karaffen kan röstningsomdömena ha varit lite ogina. Jag hade dock kvar vinet länge i glaset, även efter vi röstat om denna flight, så jag tror att jag har varit konsekvent i betygssättningen av det här vinet.

Château d’Ampuis 1999

Mellanröd, relativt kompakt, lite bleknad kant. Doft av mörka bär, kryddor och peppar, viol, animalisk doft, lätt örtig, mint och mineral, lite utvecklad ton med stall och läder, elegant. Smak av körsbär, björnbär, bra koncentration, lite mint, mineral, medel(+)tanniner, bärig och syrlig eftersmak. Fin balans, begynnande mognad, tål mer, 93+ p.

4 bäströster.

Mindre utvecklad än 1998:an, lite lättare och örtigare doft, men mer elegant. Jag tvekade länge mellan att rösta på det här vinet och La Mouline 2007:an som bäst i flighten.

Château d’Ampuis 2001

Mellanröd, relativt kompakt, bleknad kant. Doft av mörka bär, lite mogen och söt frukt, lite örtig, lite utvecklade toner med stall. Ungdomlig och samtidigt mogen doft. Smak av björnbär, rejäl koncentration, peppar, tydlig syrlighet, medeltanniner, bärig och syrlig eftersmak. Bra balans, begynnande mognad, kan gärna få mer lagring, 91+ p.

3 sämströster.

Inte riktigt lika bra som 1999:an, men relativt lik i framtoning.

Jamet Côte-Rôtie 2007

Mellanröd, relativt kompakt färg. Doft med tydlig grön ton med stjälkar, gräs och grön paprika, körsbär, lite blommig, elegant. Smak av björnbär, blåbär, fin syrlighet, medeltanniner, eftersmak med syrliga bär och mineral. Bra balans, tål mer lagring, 90+ p.

8 sämströster inklusive min.

Onekligen en katt bland hermelinerna, avvikande i stil med sina tydligt gröna och örtiga toner. Jag inkluderade vinet eftersom Jamet gör viner i klart annan stil än Guigal. Det är ett bra och elegant vin, men inte riktigt uppe i samma klass som Ampuiserna i denna flight.

Château d’Ampuis 2007

Mellanröd, relativt kompakt, lite blekare kant. Doft av mogna körsbär, björnbär, blommighet med viol, kryddtoner med kryddnejlika och peppar, lätt örtighet; kryddig och aromatisk framtoning. Smak av björnbär, blåbär, rejäl frukt- och bärkoncentration, lite bärsötma, väl inbäddade sammetslena tanniner. Ung, funkar nu, 92+ p.

6 bäströster. Notera att det här vinet fick betydligt bättre röstsiffror än La Mouline 2007,  vilket lär bero på att det var öppet och tillgängligt, förutom att det är mycket bra. Bättre än väntat av årgången!

Guigal La Mouline 2007
Några ströflaskor för 2295 kr finns kvar på Systembolaget.

Mellanröd, relativt kompakt färg. Doft av björnbär, mogna körsbär, kryddnejlika; med tid i glaset tillkommer mint. Smak av björnbär, mogna körsbär, rejäl koncentration, pepprighet, rejäla men väl inbäddade och sammetslena medel+ tanniner. Ett stort vin i smaken, dock ungt; funkar någorlunda nu, men lite åt det slutna hållet, 94+ p.

2 bäströster, inklusive min, och 1 sämströst. Anledningen till denna tredjeplacering i flighten lär vara att vinet är något slutet i doften.

Lite mer blommig och mer elegant än Château d’Ampuis 2007, men mer diskret i doften i nuläget. När jag provade det här vinet för ungefär ett år sedan var det mer uttrycksfullt, så det har uppenbarligen slutit sig mer än Ampuis-07:an sedan dess. Jag tvekade länge mellan det här vinet och 1999:an som bäst. 1999:an är förmodligen ”bättre nu” om man strikt ska gå på det kriteriet, men jag lade till sist min röst min röst här, eftersom det här vinet i smaken ändå är en storlek större än de övriga.

Flight 3

Här inkluderade jag de kraftigare av de yngre årgångarna, 2004:an som ändå borde ge kontrast till 2003 och 2005, och så en Brune et Blonde 2009 som jämförelse.

Château d’Ampuis 2004

Mellanröd, bleknad kant. Doft av mogna jordgubbar, lite mörka bär, tydlig örtig ton, aningen mint, lite kryddor, diskret mognadston. Smak av söta röda bär, rätt bra fruktkoncentration, tydlig mint- och örtton, hög syra, en del mineral, medeltanniner. Ingen tungviktare, och relativt färdig i utvecklingen, 90 p.

0 bäst- och 3 sämströster, inklusive min.

Framstår som lite lättare än flera av de andra årgångarna, och med tydligare örtiga toner.

Côte-Rôtie Brune et Blonde de Guigal 2009
369 kr på Systembolaget.

Mellanröd, något kompakt färg. Doft av björnbär, körsbär, aningen blommig ton med viol, lite kryddnejlika, lite peppar, mycket lätt örtighet, relativt elegant. Smak av björnbär, syrliga bär, rejäl koncentration, lite söt frukt, medeltanniner av smidigt slag, eftersmak med söta bär och aningen alkoholkänsla. Ung, funkar nu även om den har lite ”bråkig” karaktär, kan utvecklas, 91+ p.

3 bäst- och 1 sämströst.

I den här årgången är det väl inte så att Brune et Blonde är lättare än Château d’Ampuis är i en genomsnittsårgång, men den är däremot lite mindre blommig. Det är ändå fascinerande att den vanliga Brune et Blonde fick så många bäströster; en del av de som var med på provningen måste vara billiga i drift. 🙂 Nu är det i och för sig sista flighten vi pratar om, och ett riktigt bra vin.

Château d’Ampuis 2009
895 kr på Systembolaget.

Mellanröd, relativt kompakt, aningen purpurton. Doft av björnbär, blåbär, blommig ton med viol och hyacint, aningen kryddpeppar och svartpeppar, lite animalisk ton, elegant. Smak av mogna björnbär, mogna körsbär, lite jordgubbar, massiv fruktkoncentration, väl inbäddade medel+ tanniner. Rejäl koncentration och kraft, ung men funkar nu, 93+ p.

5 bäströster, inklusive min, och 1 sämströst.

Kraftigare och lite blommigare doft än Brune et Blonde 2009, och har samma ”punch” i smaken som La Mouline 2007. En exceptionellt bra Chateau d’Ampuis!

Château d’Ampuis 2006

Mellanröd, något bleknad kant. (Blekare färg än 2005:an.) Doft av björnbär och en del mogna jordgubbar, mycket animalisk ton med korvdoft, kryddnejlika, lätt örtig ton, en del utvecklade toner. Smak av björnbär, jordgubbar, relativt söt frukt, kryddtoner och peppar, medeltanniner, en del mineral, rätt bra syra. Visar redan upp viss utveckling, kan nog utvecklas ytterligare, 91 p.

1 bäst- och 6 sämströster.

Den rätt utvecklade och tydligt korvdominerade tonen var lite överraskande med tanke på vinets relativt unga ålder. Vinet framstod som betydligt mer utvecklat än 2007:an i förra flighten, och många trodde att det här var 2004:an. Förmodligen inte flaskvariation, för den här flaskan kommer från en låda som köptes i ungt skick och lagrats i en bra vinkällare sedan dess.

Château d’Ampuis 2005

Mellanröd, relativt kompakt, aningen bleknad kant. Doft av mogna björnbär och mogna jordgubbar, en del animaliska toner, något blommig med viol och aningen mint. En rätt kraftig doft som drar lite åt det söta hållet. Smak av mogna björnbär, klart mörk frukt, tjärtoner, bra koncentration, bra syra, medel+ tanniner, sträv eftersmak. Koncentrerad stil, något utvecklad men definitivt inte färdig, bör få mogna mer, 93(+) p.

3 bäströster.

I doften var 2005 och 2003 faktiskt relativt lika, men i smaken skiljer de sig rejält. I smaken visade 2005 upp de mörkaste tonerna av alla årgångar, även om fruktkoncentrationen kändes större i 2009:an. Jag tvekade länge mellan 2009:an och detta vin som bästa vin i flighten för min del. Valet föll till sist på 2009, eftersom det vinet är mer tillgängligt nu samtidigt som de har ungefär samma tyngd. Eventuellt skulle 2005 kunna bli bättre än 2009 vid full mognad, eftersom det visar upp stor koncentration utan lika söt frukt, vilket borde ge förutsättningar för perfekt balans någon gång i framtiden.

Château d’Ampuis 2003

Mellanröd, relativt kompakt, något bleknad kant. Doft av mogna björnbär och mogna jordgubbar, lite söt doft, lite eukalyptus, lätt blommig med hyacint. Smak av mogna mörka bär, lite söt bärton, något eldig med alkoholkänsla, mycket pepprig, medel+ tanniner, sträv och lätt eldig eftersmak. Ett kraftigt vin, men ej helt balanserat, och jag tror inte det kommer att åtgärdas av mer lagring, 91 p.

1 bäst- och 2 sämströster.

Kvinnor är från Venus, män är från Mars och det här vinet är snarare från Australien än Frankrike. Det är ett bra vin, men det är en Shiraz snarare än en Syrah, och passar därför inte riktigt in i sällskapet. Det är den enda årgång där jag specifikt noterade att alkoholen gjorde sig påmind. Jag är generellt lite tveksam till 2003:or från de klassiska vinregionerna, vissa söta viner undantagna, just p.g.a. att de oftast inte är så klassiska och balanserade. De var fruktiga och tillgängliga direkt när de kom, och har generellt bra koncentration, så jag tror att många av dem fick oförtjänt höga poäng av en del vinskribenter av fruktdyrkande karaktär. Dessa omdömen cirkulerar fortfarande, men jag tycker inte att vinerna särskilt ofta lever upp till dem. Den här årgången har fått högst poäng av Parker av alla Ampuis-årgångar, 96+, strax före 2009 på 95+, 1999 på 95 och 2005 på (94-96). Den bedömningen av 2003 relativt 1999/2005/2009 höll väldigt få på den här provningen med om, men däremot håller jag med honom om att trion 1999/2005/2009 är en kvalitetsmässigt likvärdig grupp. Den enda som röstade på 2003:an som bästa vin i flighten trodde mycket riktigt att detta var 2003:an, men deklarerade sig stolt vara fruktfantast (det bokstavliga uttrycket var ett annat, men jag har tolkat det till ett mer barntillåtet begrepp).

Sammanfattning

Château d’Ampuis visade sig definitivt hålla hög klass, och utvecklas väl till åtminstone 10-15 års ålder, med en prognos på 20+ år för de största årgångarna. Vinerna varierar en hel del i stil mellan årgångarna, men det finns helt klart en gemensam Guigal-karaktär över dem. Vi fick intrycket att vinerna nog blivit ännu lite mer koncentrerade och större i de senaste årgångarna.

Château d’Ampuis är lite kraftigare än Brune et Blonde, och är dessutom mer polerad och elegant. Det är denna kombination som definierar vinet, och som är det man får betala extra för snarare än enbart skillnaden i kraft, för kraftiga yngre årgångar av Brune et Blonde (som 2005 och 2009) känns mer koncentrerade än vissa äldre årgångar av Ampuis. Ska man jämföra Ampuis stil med de tre LaLa-vinerna, skulle jag stilmässigt vilja placera det någonstans mellan La Mouline och La Turque, möjligen lite närmare La Mouline. (Det har alltså minst gemensamt med La Landonne.) Château d’Ampuis är dock mindre koncentrerat än dessa, vilket också innebär har det positiva med sig att det är mindre lagringskrävande än LaLa:erna och mer tillgängligt i sin ungdom.

Foto från Stina.

Ska jag sammanfatta årgångarna utifrån min smak så visade sig årgångarna 1995, 1999 och 2009 vara i högsta toppklass i nuläget, och 2005 kommer att vara där om ett antal år. Även 1998 och 2007 visade riktigt hög klass, och 2001 kan eventuellt kvala in i den gruppen med ytterligare lagring. Kanske gäller det också perfekta flaskor av 1997:an. Därutöver var 2008, 2006, 2004, 2003, 2001 och 1997 alla riktigt bra viner. 2008, 2007 och i någon mån 2002 presterade bättre än vad jag väntade mig av de årgångarna, medan 2006 faktiskt underpresterade en aning givet att den årgången inledningsvis fick bättre omdömen av Parker än 2007. 1996 och 2003 är tydligast märkta av sin årgångskaraktär, men åt helt olika håll (gröna toner respektive mycket varm karaktär) och där beror nog uppfattningarna om vinerna mycket på vad man tycker om de stilarna.