Besök hos Château Beau-Séjour Bécot i Saint-Émilion med generös provning av hela ett (1) vin!

Beausejour 20130519Det hela begav sig i maj i år, under Le Week-end des Grands Crus. I år var det ett antal egendomar på högra stranden, i Saint-Émilion och Pomerol, som hade öppet hus. Vår reseledare bokade in den tappra trion på tre producentbesök under besökssöndagen, för detta var så många ”slots” som fanns. De två övriga, trevliga och intressanta besöken på Le Bon Pasteur respektive Château Pavie Macquin, har jag redan skrivit om. Vi var också inbokade på en bättre lunch inne i Saint-Émilion, på Le Clos du Roy, där reseledaren tidigare hade misslyckats med att boka in sig men nu hade haft bättre tur. Eftersom förmiddagens besök hos Le Bon Pasteur var ganska utförligt och leddes av Michel Rollands pratglade svärson, konstaterade vi när besöket var slut att nu var det lite bråttom till restaurangen. På en restaurang där det är svårbokat kan man ju inte veta om det är riskfritt att dyka upp alltför försenat till en lunchbokning, ens i Frankrike. Lite problem tillstötte dock på parkeringsfronten. Det kan alltid vara lite knepigt i Saint-Émilion, där större delen av byn är avstängd för bilar, men nu var det värre än väntat, så där tog det lite extra tid.

Själva lunchen var helt fantastisk, och särskilt imponerande var den förrätt som jag och en till i sällskapet tog, en pot au feu de foie gras. Att korsa en gryta och en bit anklever (eller var det möjligen gåslever?) kändes lite djärvt, men jag tänkte att jag skulle ge denna kreation en chans. Den visade sig serveras i en minivariant av en klassisk gryta med lock, inuti fanns en grönsaksgryta på små och mycket krispiga grönsaksprimörer i en buljong, och ovanpå detta en rejäl bit foie gras. Det hela passade otroligt bra ihop, med en spännande texturbrytning mellan den lena levern och de krispiga grönsakerna. Till denna variant på foie gras passade det alldeles utmärkt med ett rött vin, och då ska man veta att jag annars tycker att foie gras är en utmärkt ursäkt att servera Sauternes eller andra söta viner.

Det vin vi drack var Château Destieux 1998, i denna årgång fortfarande en Saint-Émilion Grand Cru, och numera en  Saint-Émilion Grand Cru Classé. Vinet var förvånansvärt ungdomligt och fick 90 poäng av mig. (Mer än så blev det inte i anteckningsväg, jag hade också en lunch att tänka på och två personers lunchsällskap att underhålla.) Till huvudrätt blev det kalv med något i ravioliväg, har jag för mig, men det var förrätten som var riktigt minnesvärd.

Vi gjorde ett tappert försök att avsluta lunchen rimligt snabbt, och hoppade över desserten, men i Frankrike är det svårt att skynda på vissa saker. Jag syftar då inte bara lunchen i sig, utan framför allt möjligheten att beställa in notan. Jag vet ärligt talat inte någon annan kommersiell verksamhet där de verkar så ointresserade av att snabbt ta betalt som franska restauranger, och där servitörer som haft örnkoll på sin matsal plötsligt drabbas av fläckvis blindhet när man söker ögonkontakt, viftar o.s.v. för att få betala. Ett fenomen vars orsaker borde utforskas i detalj i någon doktorsavhandling och därefter åtgärdas. Nåväl, resultatet blev att när vi sent omsider gjort rätt för oss och återvänt till bilen (minns att vi blev tvungna att parkera en bit bort) borde vi redan ha varit borta vid besöksmålet för en stund sedan. Ett besöksmål som i och för sig inte låg så långt bort. Det visade sig också vara knepigare att hitta än vi trodde, så ytterligare ett antal minuter tickade. När vi sist var där, så hade det nog gått uppåt en halvtimme efter utsatt tid. Vi var självklart införstådda med att detta kunde innebära att vi missade hela besöket (för min del var dock pot au feun väl värd detta), men tyckte ändå att det var värt besväret att kolla möjligheten att ansluta till rundturen, eftersom själva provningen alltid kommer sist. Fatkällare har man ju ändå sett förut, så den delen är lättare att avvara. Dörren visade sig dock vara låst när vi kom fram, utan ringklocka eller lapp med telefonnummer eller annan förklaring till hur eventuella försenade skulle ta sig in. Byggnaden var dock inte alltför stor, så vi cirklade runt och på baksidan hittade vi panoramafönster till en provningslokal, där det stod en del vinglas och några flaskor uppdukade. Dock fanns där inte en själ, så vi drog slutsatsen att de nog befann sig nere i djupa källaren och därför inte hört våra knackningar.

Innan jag går vidare i historien ska jag nämna var denna lilla historia utspelar sig, nämligen på Château Beau-Séjour Bécot. Egendomen ligger väster om Saint-Émilion, i den tidigare socknen Saint-Martin de Mazerat, på den kalkstensrika platå runt orten Saint-Émilion där de flesta bra viner från appellationen görs. De har 16,5 ha vingårdar med 70% Merlot, 24% Cabernet Franc och 6% Cabernet Sauvignon, och använder 80-100% ny ek i sina viner. Egendomen är klassificerad som Saint-Émilion Premier Grand Cru Classé B, den näst högsta nivån i Saint-Émilion. (Den som undrar över klassificeringarna kan läsa den sista delen av artikeln om Pavie Macquin-besöket.) Även i forna tider var de klassade på den nivån, men 1985 blev de degraderade till vanlig Grand Cru Classé efter att ägarna hade inkorporerat vingårdar från två andra icke-klassificerade egendomar i produktionen av Beau-Séjour Becot. 1996 var de dock tillbaka på nivån Premier Grand Cru Classé B, så de inkorporerade vingårdarna visade sig trots allt hålla måttet (vilket ägarna hela tiden hävdade), och de har förblivit på den nivån sedan dess.

På denna egendoms dörr stod vi alltså och knackade, och mot denna egendoms provningsrumsfönster tryckte vi våra näsor, i hopp om att besöksgruppen skulle komma upp ur den merlotstinna källaren inom syn- och hörhåll från oss. Och mycket riktigt kom efter ett tag en skara upp från de lägre regionerna, och vi blev viftade runt huset och insläppta. Vi bonjourade som sig bör och den mer franskkunnige av oss framförde lämpliga ursäkter till de två som vallade runt besökarna, dessa återgäldades med lämpliga svarsartigheter av de rien-typ, och vi anslöt så diskret till de övriga i provningsrummet utan att göra alltför mycket väsen av oss.

Beausejour 20130519 2003

”Ze wine”!

Efter lite ytterligare utläggningar på det franska språket från värdinnan började de hälla upp ett vin i glas och dela ut dessa. Äntligen time for some action, så att säga. Utdelningsordningen föreföll lite slumpmässig, men det verkade lite märkligt att utdelningsverksamheten avklingade och de två värdarna själva började sniffa i sina glas utan att vi två hade fått några. Skaran var nämligen inte så stor att det var alltför oöverskådligt vilka som hade glas i handen respektive inte. Den mera franskkunnige gick fram och påpekade diskret för den ena värden att vi inte fått några glas. Då fick han som svar att provningen var en del av rundturen som vi ju missat, och att vi därför inte kunde få något vin. Notera att det krävdes bokning i förväg via Union des Grands Crus de Bordeaux för att alls vara med på besöket, så vi var alltså inte några slumpmässigt förbipasserande lodisar som på vinst och förlust bankat på deras port. Vi var bara rejält försenade på grund av pot au feu-ätande, serveringspersonal som inte ville ta betalt, navigationsproblem m.m. Varför de alls släppt in oss och sagt att ”å nej, det gör inget” var i denna stund något oklar, eftersom vi tydligen inte var välkomna att prova, och provningen avslutade beslutet. Att stå i ett provningsrum och titta på när andra provar är ärligt talat inte lika givande som att själv prova vin. Efter en kort stund fick även vi dock ett glas var, jag minns faktiskt inte om det var efter att den mera franskkunnige pratat ytterligare och förhandlat till oss dessa glas, eller om det var våra något förvånade miner och dito konversation på svenska som fick situationen att verka pinsamt. Jag minns dock helt klart att det inte var med någon ”oj vad det blev fel, klart ni ska få prova”-min, utan snarare att vi med besvärad uppsyn blev beviljade en ynnest och att vi nog borde vara jäääävligt tacksamma för denna.

Vinet i glaset visade sig märkligt nog vara 2003, en mycket varm årgång som är mycket atypisk. I och för sig fick vinerna bra omdömen av vissa recensenter (t.ex. Parker) när de kom, men det har hela tiden varit en kontroversiell årgång, och därför inte vad jag skulle ha valt att visa upp om jag ville ge ett representativt intryck av en egendom. Så här tyckte jag:

Château Beau-Séjour Bécot 2003

Doft med söta röda och mörka bär, lite mintton, närmast eukalyptus, klart söt doft. Smak med mogna och söta röda bär, lite kännbar alkohol, medelkoncentrerade tanniner med relativt snäll struktur, eftersmak med söta röda bär och här biter tanninerna till lite mer. Bra koncentration, inte särskilt balanserad. Fullt drickbar nu, riskerar snarast att bli spretigare och sämre med mer lagring, 88 p.

Min avsikt var att provningsnoteringen inte skulle påverkats av bemötandet. Däremot har jag problem med en del 2003:or, och just Merlot ska inte ha extra hetta för att behålla balans. (Utan den extra alkoholkänslan hade jag nog gett vinet 90 p.)

Beausejour 20130519 sopor

Denna tunna utanför byggnaden antyder att det faktiskt finns sammanhang då de korkar upp rätt många flaskor. De tre besökspassen bör dock ha förbrukat högst fyra flaskor.

Efter ett tag visade sig själva besöket vara slut, utan att någon mer flaska kom fam. De serverade således ett (1) vin. Det fanns två flaskor uppställda vid olika brickor med glas, men det visade sig bara vara två flaskor 2003. Således en provning i unitär singular, även för de som kommit i tid och inte fått avnjuta pot au feu. Det är inte en generositet som imponerar. Förvisso var besöken kostnadsfria, om än med obligatorisk bokning. Något slags ”branschstandard” i Bordeaux är att erbjuda två viner till provning – en årgång av förstavinet och en årgång av andravinet – och då pratar vi om provningar som sker efter enkel bokning närsomhelst under året. Redan den ”branschstandarden” är för övrigt snålare än i någon annan vinregion jag besökt. Att då underträffa denna magra nivå under en särskild besökshelg, med gemensam marknadsföring av en tung vinproducentorganisation, tyder på en rätt märklig inställning på hur man bemöter sina delvis långväga besökare och nuvarande eller tilltänkta kunder. Notera att UGCB numera fokuserar alla öppna hus till en av tre delregioner (Médoc, Graves, högra stranden) respektive år, och det är bara under söndagen som det är öppet hus. Frivilliga slott tar alltså emot besök maximalt en dag vart tredje år under dessa former. I och för sig då tre ”slots” under en dag. Notera att Le Bon Pasteur tyckte att fyra viner, inklusive tre årgångar av förstavinet var lagom vid ett sådant här tillfälle, och Pavie Macquin bjöd på sju viner, inklusive två årgångar av förstavinet, så Beau-Séjour Becot var inte riktigt representativa.

För att ge regionen som helhet rättvisa, ska jag säga att bemötandet i Bordeaux brukar vara mycket trevligt och vänligt. Själva Le Week-end des Grands Crus, som hade premiär 2006, har skapats just för att ge privatpersoner möjlighet att prova, vilket tidigare var betydligt svårare i Bordeaux. På själva mässan (lördagen) finns det några hundra viner att prova. Möjligen visade Beau-Séjour, trots att de två som visade runt var relativt unga, upp lite av Bordeaux som det tydligen var för några decennier sedan, före dessa satsningar på att bli lite mer tillgänglig för vanliga besökare. Förr lär det ha varit vanligt i Bordeaux att enbart erbjuda besökare ett fatprov av den senaste årgången, och inga andra provningsmöjligheter.

Om Château Beau-Séjour Bécot säger jag dock efter detta besök: må vinlusen äta upp deras rankor! 🙂

Annonser
Det här inlägget postades i Bordeaux, Merlot. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Besök hos Château Beau-Séjour Bécot i Saint-Émilion med generös provning av hela ett (1) vin!

  1. Puteljen! skriver:

    Only in France, eller kanske till och med Only in Bordeaux

    • vintomas skriver:

      Definitivt ”Only in Bordeaux”, och inte ens vanligt där, som jag hoppas framgick. Jag kan överhuvudtaget inte se detta hända i Alsace, Bourgogne, Champagne eller Loire – de övriga franska regionerna jag har besökt.

  2. För ett motsvarande besök I Champagne rekommenderas odlaren Guy Charlemagne.

    Ett bokat besök via den dåvarande importörerna tror jag tog i storleksordningen 10 minuter. Vid ankomst, naturligtvis i tid, så blev vi hänvisade in i ett rum och serverad deras standardcuvée. Flaskan enligt min bedömmning hade varit öppen 2-3 dagar och var långt ifrån fräsch. Personalen lämnade oss med orden, drick nu och försvann sedan. Efter att ha väntat ca de nämnda 10 minuterna gick jag och letade efter dem och fann dem i ett annat rum. Vid försök till konversation snäste de av mig på äkta franskt maner då de tydligen var upptagna med en egen viktig diskussion.

    Mitt tålamod är inte så stort och att bli behandlad som en idiot av en leverantör är inte heller något jag uppskattar så vi lämnade snabbt deras lokaler. Kan väl nämna att jag efter det inte köpt eller rekommenderat någon att köpa ens en enstaka flaska av Guy Charlemagne.

    • vintomas skriver:

      Se där, ni fick faktiskt prova utan att särskilt förhandla om detta och ni slapp titta på hur andra erbjöds provningsmöjlighet utan att ni fick något, d.v.s. mycket bättre bemötande. 🙂

      Det finns självklart producenter i andra regioner som inte alls vill ha besök, som är lite introverta eller kufiska (i positiv eller negativ mening) o.s.v.

  3. vintomas skriver:

    Jo. 🙂 Låt oss säga att Le Mesnil-sur-Oger fick vara en hederskommun i Bordeaux just den dagen…

  4. Ping: Visit to Château Beau-Séjour Bécot in Saint-Émilion including a generous tasting of one (1) wine! | Tomas's wine blog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s