Sverige, EU och införselkvoterna, eller: landet annorlunda går till EU-val

Nu på söndag 25 maj är det val till EU-parlamentet, då de svenska väljarna får utse 20 av de 751 ledamöterna och väljare i de övriga 27 medlemsländer utser de resterande 731.

Valrörelserna i samband dessa val brukar vara lite märkliga, och inte alltid handla om sådant som EU-parlamentet kan besluta om, eller ens om saker som någon EU-institution överhuvudtaget beslutar om. Detta mönster gäller nu inte bara Sverige. EU-parlamentsvalet blir så gott som alltid, i alla medlemsländer, minst lika mycket en opinionsyttring kring den sittande regeringen i det egna landet som det blir ett val kring de frågor som EU-parlamentet faktiskt bestämmer om. I vissa länder blir det också en allmän opinionsyttring om EU i sig eller om det egna landets medlemskap (som ju inte EU-parlamentet beslutar om).

En anledning till att det blir så här i valen är i och för sig inte så konstigt. EU-parlamentsvalet är det enda valet som tydligt handlar om EU, så det blir lätt någon slags magnet för allt ”EU-relaterat” oavsett EU-parlamentets roll i det hela. Dessutom är det inte det allra enklaste att förstå hur EU och EU:s institutioner fungerar för andra än de specialintresserade. Detta beror bl.a. på en blandning av mellanstatliga och överstatliga principer och på olika beslutsprinciper och ansvarsfördelning inom olika politikområden. Resultatet är flera olika institutioner, där de centrala är kommissionen, rådet (i sina olika konstellationer), parlamentet och domstolen, som bara delvis har samma roller som regering, parlament (riksdag) och domstolar (högsta domstol/högsta förvaltningsdomstol/konstitutionsdomstol) på nationell nivå.

Marita Ulvskog 2009. Bilden länkad från Wikimedia Commons.

Varför då denna inledning av ett inlägg på en vinblogg där jag brukar hävda att jag inte har tänkt skriva om mina eventuella politiska åsikter utanför alkoholområdet? Jo, för två veckor sedan dök en alkoholpolitisk fråga upp i EU-parlamentsvalet i samband med att den socialdemokratiska toppkandidaten Marita Ulvskog blev intervjuad i P1-morgon (hela intervjunEkot om frågan) tydligt uttryckte att hon ville minska införselkvoterna av alkohol inom EU, i alla fall för svenskar. Riktigt hur mycket hon vill minska den mängd som svenskar får ta hem från andra EU-länder vill hon inte specificera. För en del år sedan ville flera svenska partier halvera mängderna. När Marita Ulvskog använder formuleringar som ”extrema mängder alkohol” och ”nu handlar det om enorma mängder” och hennes exempel är ”det handlar ju inte om att ta in liksom 20 flaskor till en 50-årsfest” kan man ju spekulera i om hon vill minska de tillåtna mängderna mer än så. 20 flaskor vin á 75 cl är nämligen bara en sjättedel än dagens riktlinje.

Gunnar Hökmark. Bilden länkad från Wikimedia Commons.

I och med att den moderata toppkandidaten Gunnar Hökmark direkt gick i tydlig polemik framstod frågan tydligare som något av en partiskiljande valfråga. Hökmark har alltså uttalat sig tydligt för fortsatt fri rörlighet i enlighet med sedan länge gällande EU-regler, vilket i sig glädjer en vinvän.

Denna vecka, när det var hans tur i P1-morgon, följde han sedan upp med att uttala sig att han tyckte att Systembolagets monopol gradvis bör avvecklas, särskilt för vin! Detta är precis vad jag tycker, Sverige borde kunna bli ett normalt europeiskt land via gradvisa reformer (som börjar med öl och vin) snarare än att för evigt vara ”landet annorlunda” i alkoholfrågorna. Så tycker nog faktiskt de flesta liberalt sinnade öl- och vinintresserade, i alla fall om de får höra sansade argument för och mot. Inte så vanligt i Sverige, där IOGT-NTO och Systembolaget är de dominerande rösterna.

Jag kan dock inte påminna mig att någon ledande svensk politiker har uttalat sig så tydligt i denna riktning under senare år. Detta glädjer mig så mycket att jag måste utbrista GUNNAR HÖKMARK FOR PRESIDENT!!! 🙂 och påminna om att det går att personrösta på honom på söndag. (Det betyder inte att jag har överseende med Nya Moderaternas skattehöjariver på det nationella planet och allehanda mindre vettiga uttalanden från Anders Borg – mitt raljerande från tidigare i år står fast. Så mina recensioner inför valet i september kan mycket väl se annorlunda ut.)

IOGT-NTO har förstås fullständigt gått i spinn över tanken på att Sverige skulle kunna ta ett enda steg i riktning mot att bli som 26 av de övriga 27 EU-länderna. Deras uttalanden har varit så överdrivna och obalanserade att jag tror att det är bäst för alla inblandade om de förbigås med tystnad i sina detaljer.

Införselreglerna var dock startpunkten för dessa politiska åsiktsskillnader, och jag tänkte därför dyka ner mer i detalj i hur de faktiskt ser ut, varifrån de kommer och hur de har beslutats. Jag kan förvarna om att förutom att det blir en lång utläggning, kommer den som läser detta att klia sig i huvudet och undra hur Marita Ulvskog egentligen menar när hon vill minska mängderna man får föra in. Den slutsatsen drar man nog alldeles oavsett vad man tycker om frågan i sak.

Om ”införselkvoterna” och reglerna de kommer från

Det är vanligt att höra talas om ”införselkvoter” i samband med alkoholinförsel från annat land, när många svenska politiker och företrädare för nykterhetsrörelsen tycker till. Ska man vara korrekt med sin terminologi så finns faktiskt inte några kvoter för resandeinförsel från annat EU-land, eftersom mängden är obegränsad så länge den är för eget och den egna familjens bruk. Kommer man från ett icke-EU-land finns det däremot en begränsad resanderanson, som bl.a. omfattar 4 liter vin. Tullen uttrycker detta med korrekt terminologi på sin webbplats.

De beryktade mängderna, 10 liter sprit, 20 liter starkvin, 90 liter vin samt 110 liter öl, är alltså en referensnivå som finns till för att hjälpa till med bedömningen om införsel kan räknas vara för eget bruk. Mellan EU-länder som inte har haft några undantag från reglerna har dessa principer, obegränsad mängd för eget bruk och referensnivåer enligt ovan, gällt sedan den inre marknaden infördes 1 januari 1993. Fri rörlighet för varor (där resandeinförsel av alkoholhaltiga drycker är en liten del) är en av de fyra friheterna på den inre marknaden, där de övriga tre är fri rörlighet för tjänster, personer och kapital.

Tanken om en inre marknad ”på riktigt” fanns redan på 1950-talet, men det mer konkreta arbetet tog fart i början av 1980-talet. 1986 undertecknades Europeiska enhetsakten, som innehöll målsättningen att ha etablerat den inre marknaden 1993. Detta ansågs då vara ett mycket ambitiöst mål, och innebar att mängder med hinder för den inre marknaden behövde identifiera och avlägsnas i former som medlemsländerna kunde komma överens om, vilket innebar omfattande förhandlingar om stort och smått och att stora mängder juridiska dokument togs fram.

Ett av dessa dokument var Rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor. (Ja, det är tillåtet att sucka över namnet.) Det som ur EU-rättsligt perspektiv i första hand utmärker alkohol är nämligen inte möjligheten att dricka sig berusad, utan att alkoholdrycker är belagda med punktskatt. Detta har alkoholdryckerna gemensamt med tobak och motorbränsle (”mineraloljor”) och därför omfattar direktivet dessa tre kategorier av varor.

Sedan 1 april 2010 gäller istället Rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG, så jag tar citaten därifrån. (Reglerna för resandeinförsel är oförändrade i sak jämfört med det gamla direktivet.)

I kapitel V kan man läsa vad som gäller avseende ”flyttning och beskattning av punktskattepliktiga varor efter frisläppande för konsumtion”.

I artikel 32 punkt 1 fastslås att man enbart betalar punktskatt i det EU-land man köpte varan, förutsatt att den är för eget bruk och transporteras av en själv.

I punkt 2 regleras de fem faktorer som medlemsländerna ska väga in i bedömningen om varorna är för eget bruk, där den femte faktorn (2 e) är kvantiteten av det man för in.

I punkt 3 sägs sedan ”För tillämpningen av punkt 2 e kan medlemsstaterna fast­ställa referensnivåer, enbart till ledning för bevisningen. Dessa referensnivåer får inte understiga följande värden” och sedan kommer listan som bl.a. omfattar ”vin: 90 liter”.

De tillåtna införselmängdernas utveckling från 1995

Reglerna och mängder som anges ovan har alltså gällt mellan ett antal länder sedan 1 januari 1993. I fallet Sverige har de dock enbart gällt sedan 1 januari 2004. I Sveriges EU-förhandlingar i början av 1990-talet utverkade Sverige nämligen ett tidsbegränsat undantag från dessa bestämmelser, som alltså hade tagits fram strax innan Sverige gick med, men som hade sin grund i processer som inletts många år tidigare. En bidragande anledning till att Sverige (och Finland) lyckades utverka ett undantag lär ha varit att Danmark redan hade ordnat ett undantag för sin del, som redan från början gällde fram till 31 januari 1996.

Undantaget hade alltså egentligen inget med monopolet att göra, för Danmark hade inget alkoholmonopol att slå vakt om, utan bara högre alkoholskatter (inte minst på sprit) än sitt grannland Tyskland. Om argumenten som Danmark framförde för 23-25 år sedan gällde skatteintäkterna eller folkhälsan vet jag inte, men de fick i alla fall fyra år extra på sig att anpassa sig till det som från 1993 gällde för övriga befintliga EU-länder.

Inom parantes sagt är denna form av konstruktioner, tidsbegränsade undantag för vissa länder, ganska vanliga för att ”lösa upp knutar” i förhandlingar, inte minst förhandlingar om nya medlemsländer. Men tidsbegränsat är tidsbegränsat och undantag som inte är tidsbegränsade är mycket ovanliga.

Det första undantaget gällde alltså till 31 december 1996, då det skulle omförhandlas för Danmark, och Sverige och Finland. Tydligen spreds det från kretsar i den svenska regeringen en uppfattning att Sverige skulle ha något slags veto mot att reglerna skulle ändras. Om man väl känner till de tidsbegränsade undantagens karaktär (att ge en infasningstid), är det ärligt talat mycket märkligt att man trodde att Sverige skulle kunna fortsätta i tid och evighet med att inte tillämpa en del av den fria rörligheten för varor. När man går med i EU är grundprincipen att man skall acceptera alla redan gällande regler. Dessa kallas på EU-språk för acquis, och där ingick alltså reglerna från 1993.

Frits Bolkestein. Bilden länkad från Wikimedia Commons.

Sveriges regering måste dock ha varit mycket envis i förhandlingarna år 1996, för resultatet blev ett förlängt undantag med oförändrat innehåll. Detta blev dock startskottet för ett antal års återkommande konflikt mellan Sveriges regering och Kommissionen gällande alkoholfrågorna, inte minst efter att den nederländske liberalen Frits Bolkestein 1999 tillträtt som kommissionär med ansvar för den inre marknaden, tjänster, skatter och tullar. Han gick på offensiven mot Sverige i frågan om undantaget, vilket alltså inte var så förvånande om man känner till regelverkets bakgrund och Kommissionens grundläggande uppgift att driva på skapandet av unionen.

Ställd inför valet att anpassa sig till acquis eller dras inför EG-domstolen (som den då fortfarande hette) gav Sverige med sig, och började från halvårsskiftet 2000 att höja kvoterna. Jag tror att datumet 1 januari 2004 för avskaffandet av det svenska undantaget var en överenskommelse från våren 2000, och att de årliga höjningarna 2001, 2002 och 2003 var en del av detta ”paket”, men hittar just nu inget dokument som bekräftar detta.

Frits Bolkesteins motpart i den svenska regeringen vid denna tid var finansministern Bo Ringholm (S). Inom nykterhetsrörelsen verkar det vid denna tid ha spridits någon slags ”dolkstötslegend” om att Bo Ringholm (eller regeringen Persson i allmänhet) bara la sig platt i förhandlingarna med Kommissionen och Bolkestein och gav upp direkt, trots att Bo Ringholm själv är medlem i nykterhetsrörelsen. Kanske berodde detta på den felaktiga bilden från cirka 1994 av att Sverige hade ett veto mot förändringar i reglerna.

Rättssal i EU-domstolen för stora kammaren med 13 domare. Bilden länkad från Wikimedia Commons.

Sett så här i efterhand är jag snarast förvånad över att man lyckades utsträcka ett undantag från acquis från ursprungliga två år till nio år, med en oförändrad kvot de första fem och ett halvt åren! Sverige lär ha dragit ut precis så länge på detta som man överhuvudtaget kunde utan att dras inför EG-domstolen av Kommissionen.

Från 1 januari 1995 till 31 december 2003 tillämpades alltså specifika kvoter vid införsel av alkohol till Sverige från ett annat EU-land, eller resanderanson som det också kallades. Det var dock tillåtet att ta in mer än kvoten för personligt bruk, men då skulle svensk alkoholskatt betalas för den överskjutande mängden, trots att man redan betalat punktskatt i ett annat EU-land. Kvoterna var som följer:

  • 1 januari 1995-30 juni 2000: 1 liter sprit eller 3 liter starkvin, 5 liter vin och 15 liter öl. (Detta var den kvot som fanns i det ursprungliga danska undantaget från 1993.)
  • 1 juli 2000-31 december 2000: 1 liter sprit, 3 liter starkvin, 20 liter vin och 24 liter öl.
  • 1 januari 2001-31 december 2001: 1 liter sprit, 6 liter starkvin, 26 liter vin och 32 liter öl.
  • 1 januari 2002-31 december 2002: 2 liter sprit, 6 liter starkvin, 26 liter vin och 32 liter öl.
  • 1 januari 2003-31 december 2003: 5 liter sprit, 6 liter starkvin, 52 liter vin och 64 liter öl.

Från 1 januari 2004 gäller alltså fri införsel för personligt bruk med de ovan nämnda referensnivåerna.

Under 2004, det första året med fri införsel, började det komma inhemska krav på att Sverige skulle återinföra kvoterna, hur nu det skulle gå till. Frits Bolkstein var då mycket tydlig med att det kunde inte Sverige göra. Jag tror att dessa nya krav kan ha haft mer med referensnivån 10 liter sprit att göra, än med öl- och vinmängderna. På drygt ett år hade ju mängden sprit som man fick ta in ökat från 2 liter till (minst) 10 liter. Sedan tror jag att ”dolkstötslegenden” om att Sverige bara gett med sig 2000 kan ha gjort att det fanns de som trodde att det fanns en möjlighet att ensidigt införa nya kvoter, trots att man då skulle frångå acquis.

Går det att införa kvoter igen?

Ja, detta är en mycket bra fråga. Man behöver nog vara betydligt mer kunnig inom EU-rätt än jag är för att ge ett bra svar. I och för sig är svaret både politik och juridik, men jag kan definitivt säga att frågan är klart komplicerad på grund av sin koppling till grundläggande principer för den inre marknaden.

Den fråga man måste ställa sig är dock: vad menar man egentligen när man vill minska mängden som får föras in, om man har tänkt stanna som EU-medlem och fortsätta att vara en del av den inre marknaden, vilket ju Socialdemokraterna vill? Det finns nämligen flera alternativa tolkningar:

1) Överge principen om införsel av fri mängd för eget bruk.
2) Bibehåll principen om fri införsel men minska referensnivåerna för vad som anses vara eget bruk.

Sedan kan dessa kombineras med vilka länder detta skall gälla för:

a) Ett specifikt undantag för Sverige (och kanske något annan land, t.ex. Finland) medan resten av EU fortsätter med tidigare regler.
b) Möjliggör för EU-länderna att sätta egna kvoter eller referensnivåer, även betydligt lägre än idag.
c) Sätt lägre kvoter eller referensnivåer för alla EU-länder.

Detta ger 2 x 3 = 6 olika alternativ, och kanske finns det ytterligare varianter som jag inte har tänkt på. Jag uppfattar inte att Marita Ulvskog har varit det minsta tydlig på vilket av dessa alternativ som hon har tänkt sig.

Några av dessa alternativ framstår som än mer problematiska än andra. Specifika undantag för Sverige (1a eller 2a) är nog det minst troliga att det går att utverka. Möjligheten att börja välja och vraka bland acquis efter att man varit EU-medlem i 20 år handlar då inte om en specifik fråga utan om hela EU-bygget.

2b är möjligen en helt ologisk kombination. Vid en snabb anblick är kanske alternativen 1c och 2c de som inte omedelbart faller. Dock innebär ju 2c inte så stor skillnad i praktiken, eftersom det fortfarande skulle vara fri införsel som grundprincip. 1c skulle alltså innebära att man begränsar den fria rörligheten för alkohol. I både fallet 1c och 2c innebär det att alla EU-länder måste komma överens. Och notera återigen att Sverige (och i någon mån Finland) är ”landet annorlunda” i EU-familjen när det gäller synen på alkohol och framför allt alkoholpolitik. Andra länders medborgare och politiker tycker inte med automatik som de politiker som står för den svenska varianten av ”restriktiv alkoholpolitik”.

Frågan är då varför man skulle göra denna förändring?

För att slå vakt om det monopolet? Enbart två av 28 medlemsländer har alkoholmonopol (Sverige och Finland), och detta är i sig ett undantag. De övriga 26 länderna är kanske inte så lätta att övertyga om att göra ingrepp i den fria rörligheten för två kalla avvikarländers skull.

För att slå vakt om skatteintäkterna? Då får man minnas att flera EU-länder har skattesats noll eller nära noll för vin. Även om det kanske kan vara lättare att få acceptans för ”skattefuskperspektivet” än för monopolbevarande, så är det många Europavänner som skulle vilja att skattesatserna långsiktigt harmoniseras. Varför skulle de vilja reducera den fria rörligheten för att hjälpa ett land som envisas med att ha EU:s högsta skattesats på sprit? Så många landar nog i samma rekommendation som Bolkestein gjorde 2004: har ni problem med införsel från andra länder, så sänk era skattesatser.

För folkhälsans skull? Man ska inte helt bortse från att denna typ av argument kan mötas med viss förståelse, åtminstone om det gäller ungdomars alkoholkonsumtion (som EU-domstolen tagit hänsyn till i de domar som gällt det svenska monopolet) eller sprit som används för berusningsdrickande. Problemet är då varför man just ska särbehandla alkohol som förs över gränsen? Det finns nämligen inte ett enda EU-land som begränsar mängden alkohol man får köpa inom landet.

Ärligt talat, skulle man kunna få de flesta länder att köpa något slags folkhälsoargument, så borde det nog vara enklare att komma överens om höjda mininivåer för alkoholskatter, åtminstone de på sprit. Går man den vägen så är det inget ingrepp i den fria rörligheten. Men senast man försökte med detta, så misslyckades initiativet så vitt jag kan minnas.

Jag skulle därför gärna vilja höra hur Socialdemokraterna och andra partier som vill verka för sänkta ”kvoter” har tänkt sig att sänka dem. I något avseende måste de ju göra en helt annan analys än jag av hur detta kan gå till, och möjligheten att lyckas. Jag säger inte att jag har rätt och de har fel, men jag vill nog se resonemang av den typ jag för här för att tro att de tänkt igenom saken…

Övriga partiers syn

Valalternativen på söndag är ju trots allt inte begränsade till S och M. Här kommer en kort sammanfattning av vad man kan utläsa av övriga partiers Europaprogram eller allmän information om ”Vår politik” på deras webbplatser. Ja, det blir lite annorlunda eftersom min framställning av S och M byggde på uttalanden av toppkandidaterna. Men inlägget ska ju helst bli klart före valet…

Folkpartiet. Inget om införselmängderna. I övrigt tycker de att ”Det behövs större förståelse i EU för behovet av en forskningsbaserad alkoholpolitik”, vad nu det betyder. Lustigt nog märks alltså inga större spår av FP:s traditionellt IOGT-NTO-nära syn i deras egna texter. Tidigare har FP definitivt velat minska den tillåtna införseln.

Centerpartiet vill minska ”införselkvoterna”, verka för högre minimiskatter på alkohol inom EU, och göra det möjligt att förbjuda alkoholreklam i Sverige. Jo, Centern som via ”Stureplanscentern” brukar uppfattats som mer liberal i alkoholfrågor än FP (och det gäller definitivt alkoholskatterna och frågan om gårdsförsäljning, båda inhemska frågor) har faktiskt inte en liberal syn i EU-frågorna, utan driver i princip samma linje som KD.

Kristdemokraterna vill minska ”införselkvoterna” och motverka illegal alkoholförsäljning, bl.a. genom ökade tull- och polisinsatser.

Miljöpartiet vill ”återinföra snävare införselkvoter för alkohol” och höja minimiskatterna på alkohol.

Vänsterpartiet vill långsiktigt gå ur EU och innan dess omförhandla EU-medlemskapet. Det innebär i så fall att Sverige upphör att vara en del av den inre marknaden (om man nu inte går med i EFTA och på så sätt stannar i EES), och då blir det väl ingen fri införsel alls utan enbart några liter taxfree-införsel. V vill ha sänkta införselkvoter från andra EU-länder (gissningsvis redan på omförhandlingsskedet) och förbud mot alkoholreklam.

Sverigedemokraterna vill gå ur EU, men skriver inget om införselkvoterna. I likhet med V gäller då rimligtvis att det efter ett EU-uttträde inte blir någon fri införsel alls utan enbart några liter taxfree-införsel.

Piratpartiet. Det går inte att utläsa att de överhuvudtaget har någon åsikt i någon riktning i någon traditionell alkoholpolitisk fråga.

Feministiskt initiativ. Deras åsikter om alkoholpolitik handlar nästan enbart om att  tillämpa genusaspekter, och av det går det inte att utläsa några konkreta ställningstaganden av typen införselmängder.

För övrigt har Accent Magasin, IOGT-NTO:s tidning, frågat kandidaterna till EU-parlamentet vad de tycker och publicerat resultatet i form av en artikel och en detaljerad lista. Precis som man kan använda svaren för att hitta kandidater som håller med IOGT-NTO i alkoholfrågor, kan man ju använda dem för att hitta de som inte är av samma åsikt.

Läs också Anders L:s kommentar som skrevs direkt efter intervjun med Ulvskog.

Annonser
Det här inlägget postades i Alkoholpolitik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Sverige, EU och införselkvoterna, eller: landet annorlunda går till EU-val

  1. Bisty skriver:

    Går det att inskränka införselreglerna?
    Även om man skulle anta att EU:s befogenheter skulle komma att minska, på medlemsstaternas initiativ, över de kommande 10 åren, så kvarstår det faktum att fri rörlighet av varor är grundbult och en förutsättning för allt mellanstatligt samarbetet mellan nuvarande EU-länder, och länder med EES-avtal (Norge, Island och Liechtenstein) samt Schweiz. Det är ingen nymodighet från befogenhetsutvidgningar från Enhetsakten, Maastrichfördraget eller senare fördrag under 90- och 00-talen. D v s att visst kan man skala ner EU men omöjligtvis den inre marknaden utan att helt upplösa EU. Och om så ändå skulle ske då skulle staterna iallafall fortsatt ha ett frihandelssamarbete som bygger på fri rörlighet av bland annat varor. Dessa är den faktiska verkligheten.

    Den juridiska verkligheten är att all förändring är möjlig med antingen genomgående fördragsändring och inskränkning av fri rörlighet av varor. Men som argumenterat ovan skulle det medföra samma bisarra verklighet som att ha en iPhone, men urladdad! Vidare kunde det också räcka med att ändra punktskattedirektivet eller i övrigt på sikt driva fram en snävare EU-Domstolstolkning av vad som är skäligt att inför för privat bruk. Det är säkert inte omöjligt men kräver nog en lobbyperiod på 15-20 år.

    Den politiska verkligheten då? Det är ju allmänt känt att t o m fransmännen dricker mindre, fylleköra mindre, och har numera mycket restriktiv alkoholpolitik. Å andra sidan är huvuddelen av vinerna som införs privat i Europa av franskt ursprung, från småbönder. Det är väl troligt att Frankrike hellre överger Strasbourg som ett av Europaparlamentets mötesplatser före de offrar småbönderna. Fast nyttan av bondeoffer ska man aldrig underskatta ;))

    Min slutsats är att den dagen man börjar inskränka rörligheten av varor etc. då finns det längre ingen mening med EU som enhet. Avslutningsvis, undrar jag, provocerande, varför införsel av vin borde inskränkas, då införsel av asylsökande är fortsatt oinskränkt?

    ;))

  2. vintomas skriver:

    Man kan ju också fundera på om Sverige är berett att ge upp något annat istället i en förhandling, om nu ”införselkvoterna” skulle vara den enskilt viktigaste frågan för Sverige (=aktuell politisk konstellation i regeringen) att driva? Snuset (som andra EU-länder ser som en folkhälsofråga, rätt eller fel)? Acceptera maxnivåer för alkoholskatt som ligger lägre än Sveriges nuvarande skattesatser (Sverige ligger ju högst i spritskatt)? Minska på den svenska EU-rabatten? Upphöra med vargjakten?

    • Mycket bra sammanfattning.

      Naturligtvis kommer en förändring ta tid men med rätt vilja från Sveriges sida går det nog att införa fler restriktioner. Som Tomas pekar ut, det är kanske snuset som ska offras. Trots allt är ju Sverige det enda landet som har ett undantag här och då både alkohol och snus är folkhälsofrågor så kan ett sådant paket eventuellt gå igenom

      Det är egentligen det som Sveriges befolkning ska ta ställning till i denna sakfråga. Snus mot ökade restriktioner. Det är ju en win/win för förbudsivrarna :-). Systembolaget kan säkert finansiera en kampanj där det överdrivna bruket av snus angrips. Allt naturligtvis med folkhälsan för ögonen. Eller så inför vi ett monopol för snus. Statligt drivna butiker som säkrar att snusindustrin inte får allt för mycket makt. Åldersgräns 20 år är givet. Em Snussortimentsnämnd inrättas så att allt för lockande förackningar stoppas. Med rätt information kommer säkert +70% av svenska folket tycka att det är en utmärkt idé.

  3. auzine skriver:

    Klart intressant, trots att jag är monopolkramare tycker jag att du gjort en balanserad genomgång. En fråga som jag tycker borde få större fokus är hur vägen till missbruk ser ut. Om den går via normalbruk så är det kanske rimligt att försöka begränsa detta, om inte behövs andra åtgärder. En annan fråga som jag inte vet svaret på är hur vodkabilarna som cirkulerar runt landets skolor får sin sprit, är det via laglig införsel eller smuggling? Svaret på denna fråga tycker jag också är av intresse för reglerna för införsel.

    Jag skulle nog föreslå att arbeta för att höja miniminivåerna för alkoholskatt i EU, alla som höjer skulle ju kunna se sig själva som vinnare på det, det gäller bara att de franska vinbönderna inte gör revolution!

    ASi

    • vintomas skriver:

      Det verkar rimligt att det skulle finnas studier av faktorer som påverkar ”rekrytering” till missbruk. Rimligtvis finns allehanda sociala, psykiatriska, genetiska och kulturella faktorer som kan spela in, åtminstone på ett statistiskt plan. Jag resonerar dock så här: om den huvudsakliga vägen till spritmissbruk var att normalkonsumtion av vin eller öl som måltidsdryck ”spårar ur”, borde man ju se enormt mycket fler spritmissbrukare i bl.a. Italien, Frankrike och Spanien än i Norra Europa. Men istället ser vi ett brännvinsbälte i de kalla och mörka länderna. För mig verkar det uppenbart att dryckeskulturen i sig är en stark förklaringsfaktor.

      Vad gäller ”vodkabilarna” så är det väl definitionsmässigt från smuggling, såvida det inte rör sig om inhemsk tillverkning. Den lagliga införseln (referensnivån max 10 liter sprit per resa) gäller ju enbart för eget bruk, inte för försäljning. Jag har – utan att kontrollera saken och utan att ha minsta koll på ”branschen” – mer fått för mig att denna sprit importeras i större kvantiteter, minst hundratals eller kanske mer troligt tusentals liter per försändelse. Brukar man inte höra att den billiga spriten är ”dunksprit”? Sedan kanske det också förekommer införsel av 10 liter i flaskform åt gången (eller kanske 20-30 liter för de som tar en viss chans) som säljs vidare i privat skala i Sverige. Men kan man inte gissa att detta är lite vanligare som ”väntjänster” i södra Sverige (ta med åt några grannar och få lite för besväret), eller möjligen till mindre nogräknade krögare, än att det fyller upp ”vodkabilarna”? Om det säljs till ungdomar så kanske det ska blandas med läsk, och varför då betala för maltwhisky eller märkesvodka om teknisk etanol duger för kundkretsen?

      Jag tror alltså att referensnivåerna har rätt lite med denna hantering att göra, utan det handlar mer om gränsövervakningen i sig. Och såklart att Sverige har de högsta alkoholskatterna på sprit inom EU, så det finns starka ekonomiska drivkrafter. Nåväl, en justering av referensnivåerna ändrar ju inte på principen att rutinmässiga tullkontroller vid inre gränser inom EU så vitt jag vet inte är tillåtna. Det krävs specifika misstankar för att göra kontroller.

  4. Ping: Utredningsförslaget om nätvinhandel från Alkoholleveransutredningen – några funderingar och en del kritik | Vintomas blogg

  5. Ping: Alkoholpolitik inför valet – recension av partiernas åsikter från ett konsumentperspektiv | Vintomas blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s