Säsongsavslutning på Eriks vinbar med allehanda godsaker

Gårdagen bjöd på säsongsavslutning på Eriks vinbar, en av de lika trevliga som pålitliga adresserna på den stockholmska vinkartan.

Jacquesson 2002 (magnum)
Champagne. Druvsammansättning 57% Pinot Noir (35% Dizy, 15% Aÿ, 7% Mareuil-sur-Aÿ) och 43% Chardonnay (36% Avize, 7% Chouilly).

Gyllengul färg. Mogen och angenäm doft med bitvis bokna gula äpplen, klassiskt brödiga toner, en del krutrök och rostade toner inkl kaffe, rätt tydlig utveckling. Torr smak men med mogen fruktton, äpple av blandad färg, bra syra, tydlig mineralton, lite pepprighet och andra kryddtoner. Rätt färdigutvecklad, men tål länge än. 91 p.

Här har det hänt mycket med utvecklingen på några år, trots att detta glas kom från en magnumflaska. Nu känns den här klart Jacquesson-typisk. Man kan t.ex. jämföra med mina intryck från våren 2012, då den här 02:an inte riktigt föll in i mönstret, fast den ändå var bättre än fleras intryck från hösten 2011 när släppet skedde.

Ett gammalt fint talesätt lyder ”livet är aldrig vackrare än när det ses genom ett glas Chambertin” eller något liknande. I avsaknad av Chambertin funkade såväl Échézeaux (vänster) som Clos-Vougeot (höger) alldeles utmärkt!

 

Anne Gros Clos-Vougeot Le Grand Maupertui 2001
Bourgogne, Pinot Noir.

Lite bleknad färg i kanten. Doft med mogna jordgubbar och lite körsbär med något örtig ton, kryddton med en del fatkänsla. Mer blommighet tillkom efter hand i glaset, men det tog tid. Smak med mogna jordgubbar, lite körsbär, tydlig stenig och kalkig mineralton och tydlig syra, en del kryddton och en del tannin. Helt klart en Clos de Vougeot på den eleganta sidan. Mer eller mindre fullt utvecklad, 91 p.

Domaine de la Romanée-Conti Échézeaux 2010
Bourgoge, Pinot Noir

Doft med mogna jordgubbar, en del körsbär, aningen lakrits och balsamicotoner, tydlig blommig, väl integrerad fatton och en fantastisk elegans! Smaken är drygt medelfyllig med mogna jordgubbar, lite körsbär, tydlig kritig mineralton, tydlig och bra syra, väl inbäddade tanniner. Stor renhet och elegans, men en liten tendens till slutenhet i smaken så nog på väg in i tunneln, 94+ p. Den underbara doften skulle lätt räcka högre till poäng – säg 96 eller så – om smaken varit helt ”open for business”.

Omdömet kan jämföras med mina intryck av DRC 2010:orna från förra året, då de var nysläppta. Det är fascinerande hur eleganta nästa alla röda Bourgogne-2010:or är, och att DRC:erna döljer eventuell grönhet från hela klasar så väl och bara visar upp ren Pinot-elegans! Men föga förvånande verkar ”tunneln”, den slutna perioden, komma krypande så smått. Jag kommer nog att fortsätta prova röda Bourgogne-2010:or lite då och då även när de är 5-8 år gamla, men det blir nog mest de på regional- och villagenivå för att se hur de utvecklar sig.

Château Léoville-Poyferré 2005
Saint-Julien, 2:a grand cru classé

Klassisk, kraftig och relativt ung Bordeauxdoft med svarta vinbär och dragning åt mörkare bärtoner, lite stallighet och tjära, aningen torkade örter, och välintegrerade fat. Smaken är medelfyllig+, med svarta vinbär, bra syra, lite tjärton och en del pepprighet, tanniner som är väl integrerade i frukten, och en mörkbärig eftersmak med en del tannin. Fortfarande på den unga sidan, men någorlunda tillgänglig nu, 94+ p.

Visst kan Poyferré kallas för modern i stilen, särskilt jämfört med de två övriga Léovillerna, men detta förenas i 2005:an med mycket fin balans i smaken och hög klass rakt igenom. Noterar för övrigt att Neal Martin har gett detta vin högre poäng (95) än vad Parker har gjort (93), vilket jag brukar ta som ett tecken på balans och klassiska vibrationer.

Tack vare en mycket generös själ provade jag också ett litet smakprov av nektar i form av…

Château d’Yquem 1976
Sauternes

Ljus bärnstenstonad gyllene färg. Doften är stor och visar upp lite en del karamelliserade och torkade toner, är lätt nötig (får ett intryck av hackade nötter), lite stekta äpplen med milda kryddor, och är något aromatisk med lite av den ”klisterton” (mycket trevligt klister dock!) som brukar finnas i de flesta utvecklade sauterner. Smaken är söt, med torkad frukt, lite madeiriserade toner, rejäl koncentration, bra syra, klart tydlig kryddton, samt en riktigt lång och kryddig eftersmak. Flera glas hälldes upp samtidigt, och inledningsvis fanns lite av en källarton (några började befara korkdefekt) som sedan vädrade bort. Med tanke på de inledande tonerna var det kanske inte en perfekt flaska, men den avslutade fantastiskt bra. 95 p?

Jag provade också Yquem 1976 förra året, då från en flaska som hade aningen mer oxidationstoner. Det figurerade ett påstående på vinbaren om att Parker skulle ha gett Yquem-76:an 100 poäng, men den enda bedömning jag hittar lyder på RP 96, och är satt redan 1990. Hundrapoängs-Yquemerna enligt Parker är 1811, 1847, 1945 och 2001, och därutöver har hans Wine Advocate-kollega Neal Martin gett hundra pinnar till 2009 (och till 1921 när han bloggade på egen hand utan att vara lejd av Parker). Den enda av dessa jag provat är 2001, och den var verken sagolik.

Och slutligen…

Cossart Gordon Bual 1958
Madeira

Brun (mahogny) färg med gul kant, mörkare än de ofta är. Klassisk Madeiradoft med bränt socker, melass, rejäla kryddtoner och torkad frukt. Söt, klassisk mogen madeiraton med karamellton och bränt socker, bra koncentration, massiv syra och kryddton, och en lång eftersmak. Mogen nu och lär inte bli gammal under korkens livslängd, 93 p.

Det var kanske inte lika mycket citrustoner i den här som det kan vara i vissa andra äldre madeiror, men i övrigt fanns alla klassiska markörer där.

Ett antal fantastiska viner var inte det enda som aftonen bjöd på. Jag fick också ett nytt namn som jag aldrig hört förut: Vin-Bosse. Kan det bero på någon förväxling mellan mig och Bosse Bildoktorn? Doktor som doktor? Vi har ju trots allt båda skägg och glasögon och har lite besynenrliga intressen, även om han är äldre och märkbart mer småländsk. Tja, de som har träffat mig får väl bedöma, t.ex. med det här Bildoktorn-klippet som hjälp:

Annons