Fontalloro och andra viner från Fèlsina

Importören Vinunic bjöd in till en provning med producenten Fattoria di Fèlsina från Toscana, med anledning av att Andrea Bonivento från dem kommit på besök. Fèlsina finns i Castelnuovo Berardenga som ligger i den södra delen av området för Chianti Classico.

Det mest kända vinet från Fèlsina är Fontalloro på 100% Sangiovese som brukar räknas in i kategorin ”supertoscanare”, eftersom det är ett vin med ”modern” vinmakning och stil. Första årgången av Fontalloro var 1983.

Druvorna till Fontalloro kommer från tre vingårdar, två i Chianti Classico-området och en i Chianti Colli Senesi. Vinet spenderar 18-24 månader på ekfat före buteljering, och de använder en blandning av ny fransk ek och fat som används en gång tidigare. Numera är andelen ny ek 45-50%.

Jämförelsen mellan 2011:an och de äldre årgångarna gav mig intrycket att de nog har dämpat fatkaraktären i Fontalloro något under senare år, något som uttryckligen nämndes hade gjorts för deras vita vin från 2007. Detta är för mig en positiv utveckling. Dessutom har en hel del omplantering skett i början av 2000-talet, med rankor/kloner som de tycker är bättre, så detta kan också ha påverkat vinet i positiv riktning de senaste åren.

Fontalloro är klassat som en IGT Toscana, vilket formellt är för enklare viner än exempelvis DOCG Chianti Classico, dit några andra av Fèlsinas viner räknas. Anledningen var ursprungligen att Fontalloro som en ren Sangiovese föll utanför de gamla Chianti-bestämmelserna, som tillät max 70% Sangiovese och krävde inblandning av minst 10% gröna druvsorter i rödvinerna. Numera kunde vinet få betecknas som DOCG Chianti, men Fèlsina har valt att hålla fast vid vinet som en IGT Toscana.

Jag fick intrycket att Fèlsina inte tyckte att det var så nödvändigt att använda beteckningen ”supertoscanare”, kanske för att det gått lite inflation i beteckningen under senare år, men också för att de verkligen är en Sangiovese-producent snarare än en producent som använder sig av franska druvsorter. De första supertoscanarna var Bordeaux-blends eller blandningar av Sangiovese och Bordeaux-druvor och ursprungligen klassificerade som Vino da Tavola. Det var den kategori för ”bordsviner” som var avsedd för viner som var betydligt enklare än den enklaste bastkjolsförsedda chiantin i sin runda fiasco-flaska. 1992 tillkom möjligheten att använda ”mellankategorin” IGT Toscana, som sedan har blivit den vanligaste beteckningen för supertoscanare, förutom de som ligger i DOC Bolgheri.

Provningsnoteringar – Fontalloro

Fontalloro 2011
halvflaska 189 kr

Mellanröd med ljusare kant. Doft av körsbär, ”stenkross”-mineral, kryddton, fatton med en del choklad, antydan till blommighet och likör. Smak med körsbär, tydlig syra, tydliga tanniner, bra koncentration, stenig mineralton. Ung och stram, 91+ p.

Mindre uppenbara fat och mer elegans i jämförelse med de övriga två årgångarna och ger ett mer bärigt intryck. I jämförelse med systervinet Rancio 2011 (se längre ner) är Fontalloro 2011 försedd med en klart stramare och mer balanserad smak. 2011 var en inte alldeles enkel årgång, men den varma sommaren märks inte i det här vinet.

Fontalloro 2006

Mellanröd färg, lite mörkare och mer opak kärna med ljusare kant. Doft av körsbär och något utvecklade toner med torkade kryddor och andra kryddtoner, antydan till läder och stall, en del stenkross-mineral och rätt välintegrerad ekfatston. Smak med körsbär, andra bär, bra koncentration, tydlig syra, tydliga tanniner, en del stenig mineralton och en eftersmak me strävhet och mineral. Fortfarande relativt ung i smaken, 91 p

2006 räknas som en bra årgång med klart potential. 2006:an är mer kryddig än 2011:an och har tydligare ekfatstoner. 2006:ans druvmaterial med 2011:ans behandling hade nog gett en högre poäng från mig.

Fontalloro 1999

Mellanröd färg, lite opak, blekare kant med tegel. Doft av körsbär, mörka plommon, kryddton med en hel del torkade kryddor, utvecklade toner med stall, läder, en del chark och julkryddor, komplex karaktär. Smak med körsbär, mörka plommon, tydlig kryddton, bra syra, märkbara men något mjuknade tanniner. Fullt utvecklad, 92 p.

Övriga viner

Vitt – torrt och sött

I Sistri Chardonnay 2012
100% Chardonnay, ekfatsbehandlad, 8-10% ny ek. 169 kr

Doft av mogna gula äpplen och gula plommon, en del citrusskal, en del fatton med lite rökig karaktär och antydan till smör. Smak med bra koncentration, gula äpplen, gula plommon, rätt bra syra, mineralton och lite kryddighet samt en fruktig eftersmak. Ett varmt Chardonnayuttryck (som fallet oftast är i Italien) med bra koncentration, tyngd och matighet för sin prisnivå. Funkar nu, 88 p.

I Sistri produceras sedan årgången 1987. Sedan 2007 har de blivit lite mer försiktiga med ekfaten, vilket jag tycker är positivt. Många producenter i Italien tycker jag har hängt kvar längre än de i bl.a. Australien och USA i en lite väl ekad chardonnaystil, som kan dra åt det klumpiga hållet. Här störde jag mig inte alls på balansen.

Vin Santo Classico 2005
Druvsorter: Malvasia, Trebbiano och 25% Sangiovese, torkade druvor som lagras sju år på caratelli-fat på 100 liter. Restsötma 156 g/l. Halvflaska, 289 kr

Färgen är gyllengul/ljus bärnsten. Doft av karamell, rätt tydlig kryddton, en del apelsinskal, aprikospuré och en del torkad aprikos, lite nötter och mandelton, diskret oxidationston med volatil syra, aningen vanilj och visar upp lite ”madeiraton”. Smaken är söt – jag skulle säga ”normalsöt” och tydligt kryddig med rejäl koncentration, aprikos inklusive aprikoskompott, torkad aprikos, bra syra och en lång eftersmak med torkad aprikos och en del kryddton. 92 p

Rött, utöver Fontalloro

Alla röda viner visade upp en klar Sangiovese-känsla, men med lite olika uttryck.

Chianti Classico Berardenga 2012
100% Sangiovese, 12 månader på små och medelstora ekfat. 169 kr, halvflaska 99 kr

Ljusröd med blekare kant. Doft med mogna röda bär, körsbär, nypon, antydan till torkade bär, en del ek och kryddton. Blev lätt blommig med tid i glaset. Smak med röda bär – lingon och tranbär, markerad tranbärsbeska, tydlig syra, tanniner med bett, eftersmak med tannin och lite fatantydan. Ung, 87-88(+) p

Berardenga hade klart mindre tydlig ekfatston än Rancia. 2012 uppgavs vara en överlag bra årgång, med bra mineralitet och syranivå.

Chianti Classico Rancia Reserva 2011
100% Sangiovese, 18-20 månader på ny fransk ek.

Ljus- till mellanröd färg. Doft med mogna körsbär, kryddor, en del chokladton och fat, lite torkade bär, vilket samverkar till att ge lite intryck av körsbärspralin. Smak med körsbär, bra koncentration, kryddton, bra syra, tydliga tanniner, fatkänsla, eftersmak med körsbär och tanniner. Ung, 89(+) p

Anmärkning: Rancia är namnet på vingården, ej att förväxla med vinbegreppet ”rancio”, som betyder en oxiderad stil av bl.a. starkvin.

Colonia Gran Selezione 2009
Chianti Classico. 100% Sangiovese, 30 månader på ny fransk ek.

Doft av körsbär och andra röda bär, en del apelsinskal, lätt blommig, en del mineral av det kalkiga slaget, välintgrerad kryddton, lite animalisk toner och välintegrerad fatkaraktär som visar sig mer som ekträ än bara choklad. Smak med röda bär och rejäl koncentration, tranbär och lingon, lite torkade bär, hög syra, stenmineral, klart tydliga tanniner och eftersmak med tranbär och tanniner. Ung, 92+ p

Första årgången av Colonia var 2006, och då var den en IGT Toscana. Vinet ligger på en högre prisnivå än Fontalloro. I jämförelse med Fontalloro visar Colonia upp mer klassiska Chinati-karaktär, men så är det ju också en Chianti Classico.

Annons