2015 i Tyskland – en toppårgång

I maj följde jag med på en vinresa till Tyskland som omfattande en förlängd helg, som ordnades av Vincollegiet, som ett led i föreningens 40-årsfirande. Resan gick till Mosel och Nahe, och det var en namnkunnig uppsättning producenter vi besökte (fyra plus fyra) i precis lagom tempo för en grupp som fyllde en buss modell mindre.

De producenter vi besökte var:

• Mosel
  • Forstmeister Geltz Zilliken i Saarburg, i Saar-delen av Mosel
  • Schloss Lieser (Thomas Haag) i Lieser, i Mellanmosel
  • Dr. Loosen i Bernkastel-Kues, i Mellanmosel
  • Selbach-Oster i Zeltingen, i Mellanmosel
• Nahe
  • Schäfer-Fröhlich i Bockenau
  • Dönnhoff i Oberhausen
  • Dr. Crusius i Traisen
  • Gut Hermannsberg i Niederhausen

Om jag lyckas få den berömda ur vagnen och skriva ihop något om enskilda producenter från detta besök, lär det i första hand bli Dönnhoff, Schäfer-Fröhlich och Geltz Zilliken, i denna ordning. Fast jag gör som Orsa kompani, och lovar inget bestämt.

Tyskland, och framför allt tyska rieslingviner, var det första som intresserade mig i vinvärlden. Mitt intresse för de tyska vinerna har nog inte avspeglat sig tillräckligt i mitt bloggande, eftersom jag upplåtit mycket plats för Champagne. Dessutom har jag i några års tid inte riktigt följt med de tyska årgångarna och ”nya producenter på toppen” i lika mycket detalj som jag gjorde för ca 5-10 år sedan, i huvudsak före jag bloggade.

Det var då ett mycket trevligt sammanträffande att den senaste årgången var 2015, eftersom det är en lysande årgång i Tyskland, åtminstone i de klassiska regionerna för Riesling.

I maj hade årgång 2015 just börjat säljas, i form av basviner (Gutswein-nivån), torra mellanviner och de flesta halvtorra, upp till Spätlese. Trevligt nog trakterades vi också med en del förhandsprov av Großes Gewächs, de torra toppvinerna, som tidigast får börja säljas 1 september. Även sötare viner från Auslese och uppåt har en tendens att dyka upp lite senare än de upp till Spätlese.

För att sammanfatta mina intryck, så tycker jag att årgången är helt lysande, från torrt till sött! Den överglänser helt klart 2013 och 2014, som definitivt bjudit på en hel del bra viner, men som är lite mer ojämna i både kvalitet och stil. (De bästa vinerna från 2013 kan nog vara utmärkta för de som verkligen vill ha rejäl syra, eller lagra vinerna riktigt länge.) Anledningen till att 2015 blev så bra var att skördetiden bjöd på perfekt väder i flera veckor, något som vi fick höra i både Mosel och Nahe. De kunde därför i lugn och ro plocka druvorna vid den mognad de ville. Både 2013 och 2014 var det mycket mer stress för producenterna om de ville göra bra viner, med tidsfönster på timmar eller enstaka dagar för att skörda rimligt optimala druvor.

Stilmässigt utmärker sig 2015 genom bra druvmognad, bra koncentration och rena aromer och har dessutom bra syranivåer som ger balans och friskhet. Syrorna är dock ”mogna syror”, som bl.a. Helmut Dönnhoffs sa, vilket betyder att det är mycket vinsyra och inte så mycket av den ”hårdare” äppelsyran (som är utmärkande för 2013). Enda smolket i glädjebägaren verkar vara att 2015 inte är en allmän Eiswein-årgång, för vintern var mild. Nåväl, även solen har sina fläckar! 🙂 Jag såg dock på prislistan att åtminstone Dönnhoff lyckats göra ett Eiswein från sin vanliga Eiswein-vingård Oberhäuser Brücke, men någon annan av producenterna berättade att det blev tillräckligt kallt först i februari och då var deras kvarlämnade druvor helt förstörda.

Denna profil på årgången lär betyda att även mellanklassproducenter som inte kostar på sig jättelika lag av plockare har gjort bra viner i årgång 2015. Men kvaliteten hos Dönnhoff och Schäfer-Fröhlich (där vi fick förhandprova GG) visar att utmärkt vingårdsarbete och låga skördeuttag slagit igenom i kvaliteten även i denna årgång, även om det möjligen inte krävdes någon extrem selektering på slutet. Jag måste dock lägga till att jag senare hört ryktet (från en kunnig provare som deltog i den stora årgångspresentationen för professionella) att enstaka producenter inte lyckats så bra med sina toppviner som man kunde förvänta sig, utan åstadkommit sådant som drar åt det tunga och klumpiga hållet. Tydligen är det inte någon särskild vinregion som drabbats av detta utan just enstaka producenter. Så det kan nog trots allt vara en poäng att kolla upp omdömen (eller ännu hellre prova själv) innan man hänger sig åt massinköp från en enskild producent! Men i grund och botten är det en mycket stark köprekommendation för 2015, om man alls gillar tysk riesling!

De årgångsjämförelser som togs upp av producenterna inkluderade lustigt nog två omnämnanden av 1975, och Dönnhoff nämnde även 2004 (men menade att 2015 var tyngre och bättre) och – om jag minns rätt – 1998. Jag var lite förvånad över att ingen tog upp de utmärkta 2005 eller 2010, som jag tyckte de färdiga vinerna liknade en hel del, om man jämför på samma prädikatsnivå. Möjligen beror detta på att producenterna har en tendens att jämföra förhållandena i vingården och vinportföljens sammansättning. 2005 går kanske bort eftersom det är en årgång av tyngre karaktär där druvmaterialet till stor del är förskjutet mot högre prädikat p.g.a. mer botrytis. Varför de inte jämför med 2010 vet jag inte – möjligen var det inte en lika lugn skördesäsong även om slutresultatet blev bra. Jag vet att 2010 på många håll (och då tänker jag framför allt på Frankrike) underskattades inledningsvis, och först lite senare senare fick stämpeln toppårgång, så det tyder på att det inte var uppenbart från början hur bra årgången är. 2012 uppfattar jag som 2010-lik men kanske lite lättre och inte riktigt med ”det lilla extra”. 2013 har som nämnt hög syra och ett stort inslag av äppelsyra, vilket gör att många viner är lite ”hårda” i stilen. 2014 drar för det mesta åt det svala hållet i stilen, utan hårdheten hos 2013, och de tycks vara lite lättare än 2015. Även om det finns riktigt bra toppviner från 2014 så är mitt intryck att årgången inte alls är lika jämnt hög i kvaliteten som 2015, och inte lika konsekvent i stilen. Jag kan dock inte säga att jag har lika bra koll på 2014 i Tyskland som på 2015.

Tack vare att besöket genomfördes när det gjordes, blev också något av en överdos av vit sparris under resan, som var i säsong just då. Vi avstod faktiskt rätt mangrant från erbjudandet om vit sparris i samband med sista middagen efter att det redan blivit två middagar plus en lunch med stora mängder av denna ypperliga legym. 🙂

Efter denna resa, har jag också provat årgång 2015 från Rheingau-producenterna Schloss Johannisberg och Leitz, vid presentationer i Sverige. Dessa två provningar bekräftade de intryck som jag bildat mig i Mosel och Nahe. Mina noteringar från Schloss Johannisberg-provningen kommer att dyka upp hos BKWine, och Leitz kommer jag att skriva om på denna blogg.

Annons