Alkoholpolitik inför valet 2018 – vad tycker partierna?

Valstugor, i detta fall i Hörby. Bilden länkad från Wikimedia Commons (foto Johan Jönsson, 2018).

Om en vecka är det dags för val. Eftersom jag tidigare skrivit om de olika partiernas åsikter i samband med EU-valet 2014 och riksdagsvalet 2014 (det fanns till och med underlag att utfärda rekommendationer om kandidater att kryssa), tänkte jag att det vore lämpligt att komma med ett inlägg av samma sort nu. Jag måste dock säga att det är lite pliktskyldigt som jag skriver detta inlägg, för de alkoholpolitiska frågorna framstår som ännu mindre tunga än de brukar vara. Uppmärksamheten kring valrörelsen tycks främst handla om migrations- och integrationsfrågor, brott, ”vem tar vem” (d.v.s. främst hur övriga riksdagspartier förhåller sig till SD:s opinionsframgångar och förmodade valframgång) och vilka partier som klarar fyraprocentsspärren (även om den frågeställning blivit mindre rafflande de senaste veckorna), med tillägg av en del om skolfrågor och sjukvård och så möjligen lite skogsbränder på det.

Tillbakablick på mandatperioden

Den som skriver mandatperiodens allmänpolitiska historia med breda penseldrag fokuserar förmodligen i första hand på:

  • Stefan Löfven ser ut så här. Bilden länkad från Wikimedia Commons (foto Politikerveckan Almedalen, 2018).

    Hur regeringen Löfven fick sin första budgetmotion nedröstad i december 2014, men trots allt lyckades sitta kvar hela mandatperioden, trots många påståenden om regeringens svaghet.

  • Hur ett hot om ett extraval (”nyval”) med anledning av ovanstående budgetomröstning ledde till Decemberöverenskommelsen i december 2014, som efter tilltagande kritik från Allianssympatisörer bröts i oktober 2015 men ändå tycktes finnas kvar på något sätt.
  • Migrationskrisen 2015 med tillhörande lappkast i flera partiers åsikter och hur flykting/migrations/integrationsfrågorna hanterats i medierna och den allmänna debatten. Efterdyningar i form av Gymnasielagen och domstolsprocesser kring denna pågår ju fortfarande.
  • …samt hur allt detta hör ihop med Sverigedemokraterna (som ju stod för rösterna som fällde Löfvens första budget 2014) och deras opinionsstöd.

Men eftersom denna blogg enbart tar upp alkoholpolitik, som ett sidospår till det allmänna vinbloggandet kan mandatperioden i huvudsak sammanfattas med:

  • I stort sett ingenting har hänt! Undantaget är två höjningar av alkoholskatten 2015 (en saftig höjning med 9% på vin) och 2017 (4% på vin).

Nu ligger detta i och för sig lite i linje med vad jag gissade direkt efter valet. Två frågor har dock varit ”bubblare”:

  • Annika Strandhäll är just nu den minister som har hand om alkoholfrågor. Bilden länkad från Wikimedia Commons (foto Frankie Fouganthin, 2014).

    Försök att mer eller mindre förbjuda e-handel/nätvinhandel genom att införa allehanda nya regler kring denna verksamhet för att försöka kringgå Rosengrendomen. En utredning från 2014, initierad av Maria Larsson (KD) inför det valet, dammades av under Gabriel Wikström (S) och såg ett tag ut att leda till förslag till ny lagstiftning. Sedan hände ingenting, och bra var väl det. Om fördröjningen berodde på att Gabriel gick in i väggen i maj 2017 och därefter avgick som minister, eller på att efterträdaren Annika Strandhäll hade för mycket att göra, eller på de EU-rättsliga komplikationerna (som definitivt finns där men inte framkom så mycket i svensk debatt) eller på något annat, vet jag inte.

  • Gårdsförsäljning, där åsiktsbyte hos L och KD (dessa gamla frikyrko- och godtemplarpartier) ledde till att riksdagen fick en majoritet för gårdsförsäljning. Slutresultatet inför valrörelsen var dock enbart ett tillkännagivande från riksdagen (närmast en ”uppmaning till regeringen”) i maj 2018 om att lagstifta om gårdsförsäljning i begränsad omfattning. Detta lär kräva en ny utredning, som säkert kan komma fram till att det inte går, om nästa regering beställer ett sådant resultat.

Dessa två frågor, och alkoholskatten, lär dock vara bubblare även inför kommande mandatperiod.

Alkoholpolitik i valrörelsen?

I en artikel i IOGT-NTO:s Accent magasin citeras en av deras deltagare i Almedalen (dit godtemplarna gissningsvis skickar folk med pengar som kommer från Miljonlotteriet) så här: ”[han] konstaterar att alkoholfrågan inte märks särskilt mycket i de politiska diskussionerna.
– Det är en icke-fråga. Politiskt verkar alkoholfrågan vara död, säger han.”

Jag har alltså ganska mycket samma intryck.

För några dagar sedan har Accent till sist lagt upp en artikel om hur riksdagspartierna vill forma alkoholpolitiken. (Tyvärr verkar den artikeln inte helt tillförlitlig, för det påstås att SD vill avskaffa monopolet utan att deras valmanifest eller ”politik A-Ö”-lista tar upp detta, och att det inte skedde någon höjning av alkoholskatten mellan 2008 och 2014, trots att en höjning genomfördes 1 januari 2014 som innebar 7% på vin.) IOGT-NTO har också en nyupplagd artikel ”Håller partierna vad de lovar?” som verkar bygga på missförståndet att alla riksdagsmotioner skrivs av partierna snarare än enskilda ledamöter, och därmed samtliga utgör partiets politik. Den ger därför inte en helt korrekt bild av vad partierna tycker officiellt i det förestående valet.

Nåväl, förra gången (2014) var det mer ”fart” på IOGT-NTO & co, och de satte även ihop listor på vilka kandidater de tyckte man skulle personrösta på (som vi andra helt enkelt kunde vända bakochfram) o.s.v. Å andra sidan förekom 2014 mer diskussion om alkoholpolitik än 2018, bl.a. ”införselkvoter” från EU inför EU-parlamentsvalet 2014.

Hur gör jag för att ranka partierna?

Min grundinställning är den samma som 2014. Jag bygger rangordningen på hur konsumentvänliga partierna är på alkoholområdet, i första hand vin- och ölområdet. Det betyder att jag premierar partier som är mindre dogmatiska anhängare av den svenska  ”restriktiva alkoholpolitiken”. Det betyder bl.a. att jag skulle vilja se partier som vill ta några steg mot att göra Sverige till ett lite friare och mer normaleuropeiskt land för de vanliga, rimligt ansvarstagande medborgarna. Av de 28 länderna i EU befinner sig Sverige på jumboplats – plats 28 av 28 – när det gäller personlig frihet för vin- och ölkonsumenter.

Inte ett enda av de åtta partierna står inför valet för en politik som skulle flytta upp Sverige från plats 28 till 27, d.v.s. göra Sverige aningen friare än Finland. Sett från övriga EU är Sverige (tillsammans med Finland) verkligen ett extremt land när det gäller alkoholpolitiken.

De frågor som jag vägt in när jag satt ihop listan är, i ungefär fallande ordning:

  • Detaljhandelsmonopolets existens. Ett avskaffande vore önskvärt, åtminstone för vin och öl, men även vissa lättnader vore ett plus, t.ex. avseende auktioner eller tillåten försäljning mellan privatpersoner. Tyvärr ifrågasätter inget av partierna officiellt detta (ett grattis till IOGT-NTO och Systembolaget för skickligt genomförd lobbying och politisk propaganda!).
  • Möjlighet till införsel från utlandet inklusive distanshandel/nätvinhandel*. Här handlar det alltså om att bevara befintliga friheter, både för den som reser och den som beställer hemifrån. Friheten att handla lagligt från ett bredare sortiment utan att gå via Systembolaget är särskilt viktig för de som har ett specialintresse för drycker, eftersom bara en bråkdel av det totala utbudet tas in i Sverige av någon importör.
  • Grundläggande näringsfrihet avseende produktion, import och partihandel*, d.v.s. bevarande av friheter inom områden som ej omfattas av monopol.
  • Rimligt fria regler avseende servering, återigen främst en fråga om bevarande av friheter.
  • Skattenivåerna(*) bör helst vara så låga som möjligt, men egentligen är det endast uppräkningar i snabbare takt än inflationen som det går att hetsa upp sig alltför mycket över om man är intresserad av bättre viner.
  • Gårdsförsäljning och andra detaljfrågor kring inhemsk produktion. Här är förbättring önskvärt, d.v.s. tillåten försäljning direkt från producent, åtminstone för vin och öl.
  • Marknadsföringsregler*, där bevarande av befintliga friheter är önskvärt, och möjligen avskaffandet av de värsta avarterna av Systembolagets egenpåhittade regeltolkningar om namngivning, etiketter m.m.
  • Systembolagets lobbyverksamhet och dumdryga propagandakampanjer m.m. Här är självklart avskaffande önskvärt, d.v.s. rättning i ledet som statligt bolag som enbart existerar för att utöva detaljhandelsmonopolet.

Frågorna markerade * handlar alltså i första hand om att vi ska slippa försämringar av den individuella friheten inklusive näringsfriheten, och gäller till stor del sådant som uppnåtts genom det svenska EU-medlemskapet. Väldigt centralt blir därför:

  • Inställning till Sveriges EU-medlemskap. Det är EU, och framför allt reglerna kring den fria rörligheten för varor, som står för i princip alla förbättringar på dryckesområdet i Sverige de senaste dryga 20 åren som konsumenterna upplevt i form av kraftigt ökade införselkvoter, fullt laglig distanshandel, avskaffat importmonopol (= breddat beställnings- och restaurangsortiment, fler provningsmöjligheter, bättre lyhördhet för internationella trender m.m.) och avskaffat produktionsmonopol (= nya inhemska småproducenter). Utan EU-medlemskapet skulle förmynderi- och skattehöjarmentaliteten kunna härja ännu friare i Sverige.

Jag nöjer mig med att recensera de partier som ser ut att ha en rimlig chans att komma in i riksdagen, enligt senare månaders opinionsmätningar. Detta val är det de åtta partier som redan sitter i riksdagen. 2014 hade jag med FI på listan, men det framstår i år som överflödigt. (Om något parti utöver dessa åtta skulle spurta upp mot 4% i opinionsmätningarna sista veckan, får jag väl uppdatera inlägget.)

Mina främsta informationskällor är partiernas valmanifest och information på deras egna webbplatser om ”vår politik A-Ö” och liknande. Jag har därutöver sneglat på Accents artikel, framför allt för att det står så lite på partiernas webbplats, men ser partiernas egen information som den tillförlitligare källan om det finns skillnader. Jag rankar alltså partierna i huvudsak efter vad de vill nu och står för inför valet. Agerande den gångna mandatperioden 2014-2018 vägs också in. Vad de tyckte och gjorde i forna tider bryr jag mig däremot mindre om i detta sammanhang.

Min rangordning av partierna utifrån deras alkoholpolitik

Min rangordning av partierna ser ut som följer, i fallande ordning från mindre dåliga till mer dåliga partier:

  1. Jag kan inte heller detta val med gott samvete ge förstaplatsen till något av de åtta partierna, eftersom inget av dem är riktigt bra.
  2. Ulf Kristersson kanske ser glad ut för att han visste att Moderaterna skulle hamna främst i denna sammanställning? Bilden länkad från Wikimedia Commons (foto Frankie Fouganthin, 2018).

    Moderaterna (2014: plats 2) är för gårdsförsäljning och fortsatt EU-medlemskap, och har inte föreslagit några andra ändringar i den nuvarande restriktiva alkoholpolitiken. Eftersom de officiellt inte tycker något mer än så, går det i princip inte att skilja på M, C och KD i alkoholpolitiken. Det som får avgör är att fler moderater då och då har uttalat sig mot monopolet (bl.a. Gunnar Hökmark), även om detta inte är officiell M-politik. Ett litet minus är att de var pigga på att höja alkoholskatten när de satt i regeringsställning och att de (tillsammans med övriga allianspartier) var skyldiga till alkoholskattehöjningen 1 januari 2015.

  3. Centern (2014: 3) är för gårdsförsäljning och fortsatt EU-medlemskap, och har inte föreslagit några andra ändringar i den nuvarande restriktiva alkoholpolitiken.  Det går alltså i princip inte att skilja på C, M och KD i alkoholpolitiken. Eventuellt är de en varmare anhängare av gårdsförsäljning än M. Dock har de relativt nyligen varit för sänkta ”införselkvoter”, och detta får mig att placera C bakom M.
  4. Kristdemokraterna (2014: 8, +4) är för gårdsförsäljning och fortsatt EU-medlemskap, och har inte föreslagit några andra ändringar i den nuvarande restriktiva alkoholpolitiken. De är dock bara fyra år sedan de hade ministeransvaret för alkoholpolitiken (Maria Larsson, nu förpassad till en landshövdingepost i Örebro), och då gjorde sitt bästa för att förbjuda nätvinhandeln trots EU-reglerna. Jag ser inget av detta idag, men det räcker för att placera dem under M och C. De har också använt lite mer försiktiga formuleringar om gårdsförsäljning. Det kan verka lockande att ge dem ett plus i kanten för Sara Skyttedals mycket offentliga firande med en Bollingerflaska när Decemberöverenskommelsen DÖdades 9 oktober 2015, men hon är idag enbart aktiv på kommunal nivå.
  5. Liberalerna (2014: 4, då under namnet Folkpartiet, -1) är för gårdsförsäljning och fortsatt EU-medlemskap, och har inte föreslagit några andra ändringar i den nuvarande restriktiva alkoholpolitiken. De uttrycker dock mer reservationer kring gårdsförsäljning än framför allt M och C gör, och de uttrycker sig om alkoholskatterna på ett sätt som antyder att de är öppna för att höja dem ytterligare. Detta gör sammantaget att de hamnar ett snäpp bakom M, C och KD. Att de är väldigt mycket mer för EU än övriga partier ändrar inte på den saken, för införande av euro och höjning av medlemsavgiften till EU gör inte den svenska alkoholpolitiken mer konsumentvänlig.
  6. Socialdemokraterna (2014: 6). Vill bibehålla den restriktiva alkoholpolitiken med fortsatt förbud mot gårdsförsäljning och vill i grunden skärpa den genom skärpta bestämmelser om näthandel med alkohol. Är dock för EU-medlemskapet så det finns begränsningar vad de kan göra med nätvinhandeln. I princip är det ingen skillnad mellan de två regeringspartierna S och MP, så valet är inte enkelt. Jag väljer dock att tolka den låga aktivitetsnivån på det alkoholpolitiska området (trots vissa skrämskott) som åtminstone delvis ett utslag av S-pragmatism, vilket placerar dem en noslängd över MP.
  7. Miljöpartiet (2014: 5, -2). Politiken är i huvudsak den samma som S, så valet mellan dem är inte enkelt. MP har dock tidigare gett ett mer aktivistiskt intryck när det gäller att vilja förbjuda nätvinhandel, trots EU:s regelverk, så jag placerar dem efter S.
  8. Sverigedemokraterna (2014: 9, +1 enbart p.g.a. att FI fallit bort) vill gå ur EU och då hamnar man i bottenskiktet av listan. SD är positiva till gårdsförsäljning, vilket placerar dem över den andra EU-negativa partiet. EU-frågans tyngd i denna sammanställning gör att SD inte hamnar högre upp trots att en del av deras riksdagsledamöter är skeptiska till monopolet. I IOGT-NTO/Accents sammanställning påstås att SD vill avskaffa monopolet, men det tycks bara vara ett förslag i en motion skriven av två ledamöter. Skulle detta vara en officiellt linje, skulle jag placera SD högre upp. Att de fortsatt är bojkottade av IOGT-NTO ger heller ingen bonus vad gäller listplacering.
  9. Vänsterpartiet (2014: 10, +1 enbart p.g.a. att FI fallit bort) vill också gå ur EU och då hamnar man i botten. Är man dessutom mot gårdsförsäljning hamnar man under SD, vilket är allra sist. För övrigt vill de också ha sänkta ”införselkvoter” från andra EU-länder, vilket blir svårt att genomföra så länge Sverige är med i EU.

Och så säger jag det igen: listan är baserad enbart på partiernas alkoholpolitiska inställning i rikspolitiken. Kommentera gärna så länge som du minns denna förutsättning!

Annonser
Det här inlägget postades i Alkoholpolitik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s