Att det ibland är svårt att läsa rätt, har vi ibland upplevt lite till mans. Ibland beror det på att man inte gillar det som står i texten och därför inte vill läsa rätt. Ibland beror på det dock på att själva texten är svårläst, t.ex. om det rör sig om hieroglyfer, min handstil eller frakturstil.
Modern etikett med frakturskrift från A.J. Adam
Tyska vinetiketter har, särskilt sedan 1971 års vinlag, en mängd användbar information för den som kan dechiffrera den. För den som inte kan tyska kan benämningar i stil med Dorsheimer Pittermännchen Müller-Thurgau Trockenbeerenauslese kännas lite svåra att stava sig igenom, har jag förstått. Fram till 1970-talet var frakturstil dessutom vanligt på många tillverkares etiketter. Jag har nog också sett en del 1980-talsårgångar med frakturstil, men jag kan inte på rak arm påminna mig att jag sett några från 1990-talet. Eftersom sådant som försvunnit förr eller senare kommer tillbaka som retromode, ska man kanske inte vara förvånad över att det åter finns producenter som tagit tillbaka frakturstilen, såsom A.J. Adam i Mosel. I detta fall rör det sig dock om en dekorativ framsidesetikett med rätt lite text, medan baksidesetiketten med mer text (och de obligatoriska uppgifterna) har ett modernare typsnitt.
Enligt Auktionsverket "Schloss Liefer Sieferer Sussenberg Beerenauslese Riesling 1976" från "Freiherr von Schorlemer-Liefer"
Nåväl, det finns ju fortfarande en hel del flaskor med frakturstil ute på auktionsmarknaden. Jag hittade en Beerenauslese från 1976 i auktionskatalogen för Auktionsverkets kommande dryckesauktion. Frakturstilen på etiketten tycks ha varit Auktionsverket övermäktig för translittereringen ”Schloss Liefer Sieferer Sussenberg Beerenauslese Riesling 1976
Freiherr von Schorlemer-Liefer” innehåller inte mindre än fem fel! Kan du hitta dem? Använd länken till större bild vid behov! Jag räknar för övrigt inte två fall av ß -> ss som fel.
1976 är en varm årgång som gav viner med hög druvmognad men med låga syranivåer för tyska förhållanden. Enklare halvtorra viner från årgången – Kabinett och Spätlese – är ofta trötta och ointressanta idag, till skillnad från 1975:orna som det fortfarande kan finnas liv i. De verkligt ädelsöta 1976:orna – Beerenauslese och Trockenbeerenauslese – brukar stå sig bättre, och vinerna från Mosel-Saar-Ruwer har alltid lite mer syra än de lite sydligare regionerna, som gör söta viner lite friskare och ännu mer långlivade. I det här fallet har vi dessutom flaskor med bra fyllnivå och inte alltför mörk färg, så jag skulle tro att just dessa flaskor är fullt njutbara.
Tillverkaren finns kvar idag, men med ny ägare (som inte är Freiherr), och dess webbplats finns här – jag skriver inte ut namnet för att inte avslöja ett av tolkningsfelen från etiketten.
Att inte kunna stava sig igenom frakturstil är dock inget som man behöver skämmas över, för råkar man ut för det är man i gott sällskap, till exempel av tyska journalister. Vid pass 1983 – då det alltså fortfarande gick lättare än idag att hitta vinflaskor med frakturstil i Tyskland – missade Stern att de påstådda (och förfalskade) ”Hitlerdagböckerna” hade monogrammet ”FH” på framsidan, snarare än ”AH”. Denna skandal låg 1992 till grund för en mycket underhållande tysk filmkomedi vid namn Schtonk!
Själv är jag heller inte särskilt verserad i konsten att läsa frakturstil, men jag känner igen tillräckligt många namn på tyska producenter och vinbyar för att reagera på uppenbart fellästa namn när jag ser dem i en auktionskatalog, vilket fick mig att hicka till denna gång.
Avslutningsvis en underbar scen ur Schtonk! där tidningsredaktionen upptäcker att det ju faktiskt står FH på dagböckerna och därefter försöker lista ut varför. 🙂
Vintomas blogg 
