Bandol och andra roséer med Munskänkarna, samt en 3-betygscava

Om man ska försöka hitta en fördel med att sommaren börjar går mot sitt slut är det att vinprovningar i vinklubbar drar igång. Stockholmsbaserade AuZone (ca 100 medlemmar) är väl ganska ensamma om att försöka hålla provning så gott som varje vecka alla årets månader, medan exempelvis Munskänkarna i Stockholm (ca 2000 medlemmar) brukade ha ett uppehåll på 3-3,5 månader på sommaren under den tiden jag var med där – nog långt även med lärares och statstjänstemäns mått mätt. Nåväl, för några dagar sedan drog verksamheten i Munskänkarna i Bryssel igång, i alla fall i 3-betygscirkeln som huvudsakligen befolkas av sektionens 2-betygare med viss spridning uppåt och nedåt i betygsnivå. En mycket trevlig del av sektionens verksamhet som håller även personer på högre betygsnivå fortsatt aktiva och säkerligen bidragit till att Bryssel nog är den mest ambitiösa utlandssektionen i att ordna kurser och få medlemmar att sträva efter och uppnå 2- och 3-betygsnivå.

Premiärtillfället för hösten hade ett rosétema, vilket kanske var ett sätt att försöka förlänga sommarkänslan en smula. Cirkelns ständiga sekreterare G.S.M. ordnade provningen, och den hade framför allt ett inslag av roséer från Bandol, där paret M. hade kamperat under sommaren.

Men före roséerna var det dags att skåla för U.M. som efter lång tids slit hade fått sin 3-betygsuppsats om katalanska viner godkänd. Hipp-hipp-hurra och stort grattis! Sektionens andra officiella och fullständiga 3-betygare, och den första under den tid som kraven även omfattat en uppsats. Vem vet, en vacker dag kommer jag själv kanske igång med att åtminstone börja skriva på min uppsats…

Vi skålade för U. i ett mousserande vin som serverades blint.

Gramona III Lustros Gran Reserva 2001, Cava
€ 29, 70% Xarel·lo, 30% Macabeu, 5 år på jästfällningen, tydligen förseglad med naturkork snarare än den mer vanliga kronkapsylen.
I färgen ljust klargul, bra mousse. I doften gul frukt, citrus inklusive citrusskal, lite brödighet och utveckling. I smaken klart torr, relativt fruktig, mineralisk, citrus, gula frukter, hög syra, mandelsmak, lite beska i avslutningen. Bra aromer, elegant, klart ambitiöst bubbelvin, men den avslutande beskan drar ner betyget lite, 87-88 p.
I doften och attacken var den rätt lik en seriös Champagne Blanc de Blancs (börjar som ett 90+ p-vin av den typen), men avslutningen var distinkt annorlunda och uteslöt i princip Champagne (och så tyckte även sektionens officielle champagnexpert, som satt mittemot). Jag trodde att det måste vara en druvkaraktär som orsakade detta, och i så fall från en grön druvsort, för jag hittade inga röda bär-aromer eller liknande. Visst kastade vi slentrianmässigt ur oss gissningen Cava bara för att vi var hemma hos M., men syran och mineraliteten indikerade ett riktigt svalt område. Två av oss som satt och resonerade tänkte att det kanske kunde vara en riktigt seriös mousserande Vouvray. Men visst var det Cava – vilket väl var stilenligt. U.M. påpekade att Xarel·lo kan ge viner med lite jordig och möjligen besk profil. Jag kan tänka mig att om man är inkörd på druvsorten kan man tycka att den avslutande beskan är karaktäristisk snarare än störande, och då hamnar säkert bedömningen högre (90+) än min. Jag brukar dock störas ganska mycket (mer än många andra) av när beskan går över en viss nivå i viner, även om en liten aning citrusskalsbeska i vita viner kan bidra till viners matiga profil snarare än att alls störa.

Sedan var det dags för kvällens huvudtema, roséer med fokus på Provence i allmänhet och Bandol i synnerhet. Uppställningen bestod av tre högklassiga Bandol, tre andra Provence-viner och tre helt andra roséer (Penedès, Toskana och Tavel = Rhône) som jämförelse. Efter en genomgång kring Provence och Bandol serverades vinerna i två flighter. De första flighten om fem viner innehöll två Provence och de övriga tre, och serverades halvblint. Det är den flighten som syns på fotot som illustrerar detta inlägg Tja, vad har man att gå på för att identifiera rosé – färg, sötma, grad av kryddighet och matighet? Provence, Tavel och Penedès-rosé hade jag en viss uppfattning om hur de brukar vara i färg, men Toskana? Välrenommerad region, men italienska roséer är ju inte så kända? Kanske finns det skäl för det?

1. Pey Neuf rosé
Vin de pays de Mont Caume (€ 6)
Mycket blek färg, blekt laxrosa. Kryddig smultrondoft, rätt nyanserad. Helt torr i smaken, klart kryddig, bra syra, lite återhållna smultrontoner. En seriös matrosé, mest elegant i flighten. 87-88 p.
Min gissning: det här borde vara en Provence, och då den bättre eftersom den var klart bättre och elegantare än det andra Provence-artade vinet (#3). En liten reservation för att det kunde vara en Tavel, även om de inte brukar vara så här bleka. Och så visade det sig vara det enklare Provence-vinet! I och för sig hade det tydligen inköpts efter lokal rekommendation som mycket prisvärd, och vederbörlig provning. Har för mig att det sades att tillverkaren också gjorde appellationsviner till en dyrare penning.

2. 100 Descregut Rosado Tempranillo 2008
Penedès, 75 kr å Kungl. Systembolaget, men f.n. tydligen både nedsatt till 59 kr och slut.
Klarröd färg. Diskret doft, lite hallon, körsbär, klart örtigt inslag. Lite sötaktig smak, röda vinbär och lingon, viss beska. Relativt enkel stil. Tveklöst det svagaste kortet i flighten. Lite örtiga aromer kan vara ett matvänligt plus, men ihop med sötaktig smak blir det bara konstigt och en ytterligare kvalitetsbrist bredvid de matigare och elegantare grannarna. 76-78 p.
Min gissning: endera det enklaste vinet (Vin de pays) eller Tempranillo-vinet, för så här ”mörkrosa” brukar rosé på Tempranillo ofta vara. Och Tempranillo var det. För övrigt finns det svenska vinskribenter som gett detta vin bra betyg och kallat det saker i stil med ”en riktig matrosé”. Tja, kanske jämfört med en blandning av rosa saft och hembränt. Men provad bredvid en flaska habil provençalsk rosé? På fullaste allvar?

3. Rimauresq cru classé 2009
Côtes de Provence (€ 13), 40% Cinsault 40 %, 15% Tibouren, 45% Grenache
Blekrosa färg. Doft av smultron och godisessens, lite kryddig. Påminner om #1, men mer ”godisartad”. Relativt torr i smaken, smultron, lite krydd- och örttoner, bra syra, lite beska, mintig? Matrosé, men inte lika elegant som #1. 82-84 p.
Min gissning: det här borde vara en Provence. Och det var det, men den dyrare av de två, trots att #1 var mer elegant.

4. Bolgarello 2009, Poggio al Tesoro
Toskana, såld för 89 kr helt utan privat vinstintresse, men f.n. nedsatt till 71 kr. 70% Sangiovese och 30% Shiraz
Rosa färg helt enkelt – mittemellanfärgad i flighten. Kryddig doft, smultron och röda vinbär. I stort sett torr smak, smultrontoner, bra kryddighet, lite tannin, beska i avslutningen. Kraftig, seriös matrosé, men kanske lite mer grov än elegant. 83-85 p.
Min gissning: mellanfärg och matig – det här borde väl vara Tavel. Men icke – Toskana. Kan man skylla på att jag nog aldrig druckigt någon rosé därifrån förut? Vinet hade tydligen fått mycket bra omdömen i Sverige. Det var helt OK i min smak, men jag hade svårt att fullt ut hålla med om något översvallande omdöme som lästes upp för oss. Det vore mig dock helt främmande att ifrågasätta svenska vinjournalisters pålitlighet eller strikta objektivitet.

5. Les Vallognes Tavel 2009
Södra Rhône, € 9,99 hos Delhaize, Grenache/Syrah-blend
Klart rosaröd, inte riktigt lika mörk som #2. Relativt diskret men fruktig doft, hallon med lite kryddor. Relativt torr smak, hallon och röda vinbär, kryddig, bra syra, aningen tannin. En fruktig, kryddig rosé, lite matig, mycket välgjord. 87-88 p.
Min gissning: rejält mörk färg – Tempranillo eller Toskana (italienare är väl inte så mycket för diskretion?). Men Tavel var det. När flaskan kom fram insåg jag att jag nog druckit just denna tidigare i år (eller var det en 2008:a?), och den är en vanlig syn på Delhaize insåg jag när jag såg vilken Tavel det var. Hmm – Tavel brukar ju vara bra och varför fick jag för mig att Tavel skulle vara ljusare än så här? Kanske var den en aning sötare och fruktigare i stilen än jag förväntade mig av en bra Tavel, och inte fullt ut matig.

Intressant flight. Tydlig skillnad mellan dem i både färg, stil och kvalitet. Och inte så lätt ens med halvblint. Kan man skylla på att man sällan provar rosé på detta sätt, d.v.s. flera bra åt gången? Eller är det bara dåliga undanflykter?

Och så kom ”power-flighten” med de tre vinerna från Bandol + en ytterligare Provence. Denna flight serverades öppet.

6. Bunan Moulin des Costes rosé 2008
Bandol (€ 16,50), 21% Mourvèdre, 15% Grenache, 63% Cinsault, 1% Syrah (Varför ha 1% av en druvsort??? Blev det en hink över som inte fick plats i någon annan cuvée?)
Mycket blekt rosa färg. Lätt animalisk och läderartad doft, smultron, hallon och röda vinbär, lätt kryddighet. Smaken ej helt torr, fruktig, relativt fyllig, klart matig. 88-89 p.

7. Clos Cibonne, Tibouren, cru classé 2008
Côtes de Provence (€ 11,90), 100% Tibouren
Blekt rosa färg. Lätt mintig och blommig doft, smultron, karamelliserad ton med örtighet. Matig smak, någon sötma, röda bär, något kryddig. Annorlunda än de övriga, klart spännande. 89-90 p. Någon annan hade den som favorit i denna starka flight.

8. Château de Pibarnon rosé 2009
Bandol (€ 21), 50% Cinsault, 50% Mourvèdre (uppgift om 2007:an)
Mycket blekt rosa färg. I doften smultron, lite mintig, lätt kryddig, elegant. I smaken mycket bra syra, mintig, elegant, smultron och blodgrape, har mineralton. Nog den elegantaste rosé jag provat och första gången jag vill beskriva ett rosévin som mineraliskt. 90-91 p.

9. Gros noré rosé 2008
Bandol (€ 15,50), 50% Mourvèdre, 35% Cinsault, 15% Grenache
Blekt rosa färg. I doften smultron, inledningsvis lätt unken, aningen mint. Smaken relativt fruktig, men inledningsvis något fadd, något kryddig, en del tannin, lite klumpig. Tog sig i glaset, blev mer expressiv och fick mer örttoner samtidigt som unkenheten minskade. Slutligen bedömt med 85-87 p. Tydligen hade detta vin åtföljts av en rekommendation att det absolut skulle serveras sist eftersom det var så kraftigt. Visst, det var kraftigt i stilen, men inte påtagligt mer än #6 och #7.

En mycket intressant provning, med mycket seriösa roséviner! Nog borde man göra plats i sitt vinprovningsprogram för en eller två sådana här provningar om året? #8 var nog det dyraste ”bords-rosévin” jag hittills provat, d.v.s. som varken bubblade eller var en obskyr rosé-Eiswein eller Beerenauslese. Men det var nog värt sitt pris. Med sin elegans och mineralton skulle det nog passa bra till någon kraftigare skaldjursrätt.

Läs den engelska versionen av samma inlägg här.

Annonser
Det här inlägget postades i Cava, Munskänkarna, Penedès, Provence, Rhône, Rosé, Tempranillo, Toskana. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Bandol och andra roséer med Munskänkarna, samt en 3-betygscava

  1. Finare Vinare skriver:

    Äsch Tomas, de från Provence är ofta mineraliska! 😉
    Men jordmån av schiste rik på järn och kalk är det väl inga problem. Vår favorit i somras var 2009 La Tour du Bon Bandol. Biodynamiskt odlad, inte alldeles oväntat…

    Kul test! Vi minns med glädje Pibarnons rosé.

  2. Gun Söderlund Merila skriver:

    Tack för det utförliga referatet, Tomas! Kul att det fanns så mycket att skriva om rosé-vinerna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s