Röd grand cru från Bourgogne med AuZone

Jag drog ihop till en provning av grand cru-klassad röd bourgogne med AuZone. Urvalet bestod av sådana som jag köpt för ca 300-1000 kr, så de allra dyraste producenterna (DRC, Leroy…) eller vingårdarna (Musigny, Richebourg…) fanns inte med. Jag lyckades dock få in en producent som Clive Coates har klassat på den högsta nivån ***  i form av Anne Gros och två som hamnade på ** i form av Domaine des Lambrays och Joseph Drouhin. Som nästan alltid när man provar bourgogne bjöds på några överraskningar – några positiva och några negativa.

Uppställningen bestod av fyra Corton – den billigaste grand crun – och fem viner från Côte de Nuits, och med några viner vardera de förmodat utmärkta årgångarna 2002-2009-2010, samt en ensam 1995:a. Således ett relativt ungt urval. Jag undvek dock de årgångar som riskerade att vara i tunneln just nu (då tänkte jag framför allt 2005 och 2008, kan nog vara en risk med 2006 också), den konstiga årgången 2003 (alldeles för varm) och den synnerligen ocharmiga 2004 (hård, elak och inte alls särskilt kul).

1. Louis Latour Corton 2002 (Domaine Latour)
Åtminstone numera är Louis Latours ”standard-Corton” en blandning av vingårdslägena Clos du Roi, Les Bressandes, Les Grèves, Les Perrières, alla i Aloxe-Corton. Den här årgången lanserades på Systembolaget i december 2012 för 298 kr, och har fått en efterföljare i form av 2006:an (har ej provat).

Ljusröd färg med tegelton. Mestadels fruktig doft med mogna jordgubbar, kryddton med lite glöggkryddor, blommor, lite utveckling. Medelkoncentrerad smak av jordgubbar, kryddton, lite mineral, aningen läder, medeltannin, bra syra. Viss utveckling, ”småtrevlig”, men inte så koncentrerad som en grand cru bör vara. 87 p.

Fick 3 sämst-röster (inklusive min).

Jag testade detta vin direkt efter släppet i december 2012 och var då aningen mer positiv till det (88 p). Uppgifter från andra som druckit viner tyder på en hel del flaskvariation.

2. Hospices de Beaune Corton Cuvée Charlotte Dumay 2002
Från vingårdslägena Renardes (1,70 ha) och Bressandes (0,97 ha) i Aloxe-Corton, donerade 1534 till Hospices de Beaune. Hospices-vinerna säljs till köpare i sina fat, så de fylls alltid på nya ekfat.

Ljus- till mellanröd, lite tegel; mörkare än 1 och 3. Doft av körsbär och mogna jordgubbar, ganska tydlig kryddton, en del fatton, mycket lätt blommig, aningen vanilj, aningen animalisk ton. Smak av körsbär, lite jordgubbar, drygt medelkoncentrerad, kryddton, relativt påtagliga medel+ tanniner, rätt bra syra, lite kärv eftersmak med tranbär och tanniner. Rätt bra kraft, men känns aningen överekad. Kunde nog må bra av mer lagring. 89 p.

3 bäst- och 1 sämströster.

Hospice-vinerna riskerar att oftast vara överekade eftersom de säljs på nyss uppfyllda nya ekfat på en auktion i november efter skörd. Grand cruer från bra årgångar kan för all del tåla 100% ny ek, även om det nog ska till riktigt stora viner (som DRC) för att 100% ska vara mer lämpligt än 30-50%. Tanken var att visa upp ett vin med riktigt generös ekanvändning för att visa på skillnaden mot andra Corton från 2002.

3. Domaine de la Pousse d’Or Corton Clos du Roi 2002 
Vingården ligger i Aloxe-Corton.

Ljusröd färg med tegel. Doft av mogna jordgubbar, lite kanderade körsbär, kryddton, fatkryddighet, lite animaliska toner, viss blommighet, lite mint, lite utveckling, seriös doft. Smak med riktigt mogna körsbär med lite tranbär, rätt bra koncentration, bra syra, lätt beska, medel(+)tanniner som är relativt påtagliga. Relativt väl sammansatt, eventuellt lite mycket ek som nog kan integreras. Fortfarande lite ungt, 89+ p.

Varken bäst- eller sämströster.

Jag hade trott att det här vinet skulle utklassa det föregående Hospice-vinet, men det gjorde det inte, även om det nog har mer utvecklingspotential. Kanske Clive Coates skepsis mot den  då nya någorlunda nya regimen (de har inga stjärnor i hans bok från 2008) var befogad, men de är definitivt bättre numera. Jag skulle inte vara förvånad om det var mer ny ek i Pousse d’Or-vinerna 2002 än det är idag.

4. Domaine de la Pousse d’Or Corton Clos du Roi 2010
18 månader på ek, varav 30% ny ek.

Ljus- till mellanröd färg med lite purpurton. Ungdomlig doft med körsbär, jordgubbar, diskret lakritsinslag, kryddton med lite fat, ung och relativt elegant doft. Smak av körsbär, relativt bra bärkoncentration, bra syra, kryddton, en del mineral, medel(+)tanniner, bärig eftersmak med tannin- och mineralkänsla. Fortfarande ungt, men fina och rena toner, dock känns faten en aning, 91(+) p.

2 bäst- och 1 sämströster.

För mig framstår det som att Pousse d’Or har bättrat sig och blivit aningen mer klassiska mellan 2002 och 2010. Fattonen är dock mer kännbar än i nästa 2010:a.

5. Domaine Anne Gros Clos-Vougeot Le Grand Maupertui 2010 
Vingårdsläget ligger på västra sidan av Clos de Vougeot, nära Grands Echezeaux.

Något ljusare än mellanröd. Doft av jordgubbar, apelsiner inklusive apelsinskal, kryddton, lite animaliska toner med päls, snyggt hanterade fat, lätt blommig, ung och klart elegant. Smak av mogna jordgubbar, lite lakrits- och kryddton, bra koncentration, medel++ tanniner, lång och kryddig eftersmak. Ungt vin, behöver tid, men ett bra vin i kraftig stil med väl hanterade fat, 92+ p.

Inga bäst- eller sämströster.

Trots avsaknad av röster uppfattade jag det som att vinet uppskattades av många. Det här är för mig ett förvånansvärt tufft vin för att komma från Anne Gros, vars viner oftast är klart eleganta och polerade. Ett exempel på den stilen är Echezeaux 2010:an, som jag provade i slutet av förra året.

6. Clos des Lambrays 2010 (Domaine des Lambrays)
Vingården ligger i Morey-Saint-Denis. Lagrat 18 månader på ek, varav 50% ny ek.

Ljusröd färg. Doft av relativt mogna jordgubbar med lite inslag av söt eller kanderad frukt, tydlig men inte störande grön ton, kryddor, blommig och parfymerad, snyggt hanterade fat, elegant. Smak av jordgubbar, mycket fin mineralton med mint, medeltanniner, bra syra. Ej jättetung i stilen men bra intensitet i aromerna. Ung, men fin och elegant nu, 93+ p.

1 bäströst (jag) och 1 sämströst.

Här var jag nästan ensam om att vara väldigt positiv. Många kom tydligen inte runt den tydligt gröna tonen i doften för att märka den fina precisionen och balansen och den fantastiska mineraltonen. Eller också är det bara jag som har avvikande smak. Det här är i alla fall definitivt ingen bourgogne för syltnäsor. Lambrays brukar alltid skörda tidigt och har dessutom med en del stjälkar vid jäsning, så det gröna inslaget är typiskt för dem. Tonen brukar integreras med lagring, och även om de gör bra och polerade viner, kan man nog inte anklaga dem för att optimera stilen för att vara charmig som ung.

7. Echezeaux 2009 Roche de Bellene
Vingården ligger i Flagey-Echezeaux.

Ljusröd färg. Doft av mogna jordgubbar, mycket lätt örtton, lätt kryddton, blommig, relativt elegant, ”lätt” doft. Smak av jordgubbar, körsbär, en del beska, kryddton, rätt påtagliga tanniner med fat, OK koncentration. Lite vresig, har den gått in i en sluten fas? 89 p.

1 bäst- och 2 sämströster.

Maison Roche de Bellene är Nicolas Potels nya negociantfirma, medan hans egen domän heter Domaine de Bellene. Det här vinet underpresterade klart relativt Nicolas Potels rykte och de övriga vinerna, och var inte alls vad jag förväntade mig av en 2009:a. Echezeaux 2007 från hans gamla negociantfirma – den som helt enkelt heter Nicolas Potel och där han inte längre finns kvar – var betydligt bättre när jag provade det vinet i januari 2012, och en 2007 bör inte utklassa en 2009.

8. Jean-Claude Boisset Clos de la Roche 2009
Vingården ligger i Morey-Saint-Denis. 100% avstjälkning, lagras 16-18 månader på ek, varav max 20% ny ek. 899 kr i beställningssortimentet.

Doft av mogna körsbär och relativt mörka bär, påtagliga kryddtoner, en del fat men relativt väl integrerade, diskret blommighet. Smak av körsbär, mineral, kryddtoner, medel+ tanniner, bra koncentration, bärig eftersmak med tannin. Ungt, bra stuns, relativt väl balanserat, 92+ p.

7 bäströster.

Kvällens positiva överraskning, eftersom Boisset är en jättefirma. Jag trodde nog att det här vinet skulle vara bra, men kanske inte att den skulle bli en sådan ”kioskvältare”. Det är nog ett vin som är lätt att gilla för allmänna finvins-drickare snarare än enbart bourgognenäsor, eftersom det är ”mycket vin”, men det är ändå en helt genuin bourgogne snarare än en ”sellout”. En anledning till att jag inte röstade bäst på detta vin är att jag tycker att fathanteringen var ett snäpp snyggare i vin 5 och 6.

Svårt att hitta något fel med den här korken baserat på utseendet.

9. Charmes-Chambertin 1995 Joseph Drouhin
Vingården ligger i Gevrey-Chambertin. Vinifiering idag: lagras 14-18 månader på ek, varav 20% ny ek.

Brunton i färgen, grumlig med tegelkant. Doft med en del volatil syra, röda bär, utvecklade och oxiderade toner – framstår som för gammal. Smak med röda bär och körsbär, kryddton, relativt påtagliga medel(+)tanniner, bra syra, relativt lång eftersmak med bärtoner, tannin, syra och mineral. Skum och ”over the hill” i doften, men smaken är helt OK och visar t.o.m. riktigt bra klass. Doften skulle kanske kunna passa ett 75 p-vin, men smaken kunde snarare motivera 91-92 p. Jag lyckades att fokusera mer på smaken och fastnade för 88 p.

6 sämströster.

Helt bisarrt. Flaskan köptes jag i början 2011 från en pålitlig tysk vinhandlare (där den inte var en ströflaska utan del av ett större parti), och både fyllnivå och kork var perfekta när jag öppnade. Hade blint gissat på ett vin från 1970-talet. Lutade först åt att rösta på detta vin som sämst, men jag tyckte att det funkade att fokusera mer på smaken, och då tyckte jag trots allt att det var bättre än vin nummer 1.

Winepunker och AuZine har rapporterat om samma provning.

Annons